Idéer Krönika
Alla vill inte bli pärlhalsbands-höger
Glorifiering av klassresor bygger på tanken att alla drömmer om att göra karriär och tjäna pengar. Men det vinner varken hjärtan eller politiska förtroenden bland dem som trivs rätt bra där de är, skriver Carolin Dahlman.
Statsminister Ulf Kristersson (M) upprepar budskapet om klassresor. Med darr i rösten talar han om att det ”viktiga är inte var man kommer ifrån utan vart man är på väg”. Och han är knappast ensam om detta bland borgerliga politiker.
Borgerlighetens dröm är att vara på väg. Ofta uppåt. Detta är A-människornas ambitiösa mål, och Moderaterna är ett parti befolkat av dem som var elevrådsordförande.
Alla vill inte göra en klassresa, plugga och bli miljonärer.
Det är naturligtvis inget fel i att uppmuntra och peppa till prestation. Men alla vill inte göra en klassresa, plugga och bli miljonärer. Väldigt många människor har helt andra drivkrafter i livet. Kanske bilda familj och bygga hållbara relationer. Kanske ha en meningsfull fritid med hunden, träning och kompisar. De vill inte resa någonstans. Inte röra sig socialt. Inte vertikalt i alla fall.
Att mässa att målet är att förflytta sig är att indirekt säga att alla dessa nöjda personer inte duger som de är.
Visst är det bra när Kristersson säger att han vill att alla ska ha möjlighet att utvecklas och förverkliga sina drömmar. Samhället blir mer harmoniskt om folk inte är missnöjda och frustrerande. Lyckliga människor formar ett lyckligt Sverige.
Men borgerlighetens dröm är tyvärr ofta förutsägbar. Statsministern har flera gånger upprepat: ”I det Sverige som jag vill bygga, ska fler barn göra klassresan till KTH och färre barn göra kåkresan till Kumla.”
Det låter ju slagkraftigt såklart, men faktum är att inte alla vill till Kungliga tekniska högskolan och ett liv med tjocka böcker och sena pluggnätter. Det betyder inte att de vill till Kumla heller – men kanske till kompisarnas grillfest eller kajakklubben.
Aktiva moderater tycks ofta lockas av sådant som hög lön eller flashig jobbtitel. Intelligens och driv värderas. Men om man har gott hjärta? Är en fin kompis? Bryr sig om djur? Är man inte nog bra då?
För supertaggade högpresterande är det naturligt att sätta höga mål, sikta mot stjärnorna och jobba järnet för att klättra. Då lockar budskap om att: ”Sverige ska vara ett land där man kan börja med nästan ingenting och komma hur långt som helst.”
Alla strävar dock inte efter att komma långt, och nöjer sig med nästan ingenting så länge de har kärlek eller en fin trädgård. För dem kan Kristerssons käcka hejarop upplevas som stressiga. Om de inte var studiemotiverade i skolan eller hade läshuvud kanske hetsiga högern framstår som elitistisk och kall.
Om M signalerar att meningen med livet är att studera kommer många att känna sig förbisedda.
Akademisk utbildning är en fantastisk möjlighet för den som gillar att plugga. Men det är inte allas kopp te. Om Moderaterna signalerar att meningen med livet är att studera kommer många att känna sig förbisedda och missförstådda. Inte för att de inte kom in på en vald utbildning, utan för att de inte ens ville söka. De finner mening på andra sätt. På andra platser. Långt från Stureplan. Långt från biblioteken.
En borgerlighet som rynkar på näsan åt den som hellre åker till Ullared än Svenskt Tenn förlorar inte bara väljare, utan även värdighet. Klassresor i all ära, men en stor del av befolkningen vill inte ha biljett till färden. De trivs bra där de är. De gör viktiga jobb. De är viktiga människor.
Även den som valt att arbeta som personlig assistent, och stannat på det jobbet livet ut, förtjänar djup respekt. Det är ett oerhört värdefullt arbete. Min mamma hade MS och jag såg hur hennes assistenter i decennier berikade hennes liv, och trivdes med sina egna. De strävade definitivt inte efter att bli börs-VD:ar eller egenföretagare. Nej, de var inte det minsta imponerade av min universitetsutbildning. Snarare sorgsna över att jag inte hade barn; detta val förstod de inte alls.
Allas dröm är helt enkelt inte att shoppa loss på NK eller investera i fonder. Vi drivs av olika saker. Trygghet, frihet, gemenskap, intellektuell stimulans eller pengar. Borgerligheten måste vara för alla, inte bara de materialistiskt drivna, om man ska fortsätta vara relevanta.
Social rörlighet kan dessutom inte bara presenteras som en fråga om pengar eller utbildning. En förändringsresa för individen kan ju också vara ”neråt”, exempelvis från en uppväxt i överklassvilla och utstakad akademisk väg till fattig konstnär i en skabbig minilägenhet. Gott så, om det gör personen lycklig.
Om Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna kan knyta an även till dem kan de vinna förtroende i större grupper.