Allt svårare att motivera KD:s existens

Kristdemokraterna har alltid varit i otakt med tiden. Det bildades som ett kristet parti för kristna väljare just när sekulariseringen svepte som kraftigast över 1960-talets Sverige. Ett identitetspolitiskt projekt innan identitetspolitiken var uppfunnen, ett värdeorienterat parti i världens mest materialistiska partisystem, ett bakåtsträvande parti i en samtid besatt av framsteg.

I dag, när religionsfrågor för första gången är i centrum av svensk samhällsdebatt, när religiös identitet blivit en politisk fråga och när alla pratar värderingar, ja då har Kristdemokraterna sedan länge gått vidare. Partiet har sekulariserats, kristendomen har åtminstone i ungdomsförbundet ersatts av konservatism och profilfrågan inför valet tycks bli förstatligande av landstinget.

Tiderna förändras men Kristdemokraterna förblir i otakt.

Partiets guldår inträffade när den egna sekulariseringen sammanföll med att samhällets sekularisering avstannade. I partiprogrammet ersattes kristendom av kristen etik och KD utgjorde under några år ett relativt attraktivt svar på en växande efterfrågan på ett mer etiskt perspektiv i politiken. 1990-talets rasism, ekonomiska kris och avslöjanden av systematiskt fusk med välfärdssystemen – allt detta beredde vägen för en politisk röst som erbjöd andra perspektiv än det materiella.

Det finns en sekvens i slutdebatten från 1998 där Alf Svensson ger sig ut i ett långt resonemang om glädjen i att komma hem till ett uppvärmt hus. Det är inte självklart begripligt vilka de politiska implikationerna är och de andra partiledarna ser smått förvirrade ut, men budskapet sticker ut. KD erbjöd något annat än de andra partierna.

Det gör de inte längre. Därför har också väljarna lämnat. I de senaste opinionsmätningarna hamnar partiet under valresultatet – från 1988. Det är ett parti i djup existentiell kris som i dag samlas till kommun- och landstingsdagar i Jönköping.

Krisen är delvis strukturell. Utifrån vänster-högerskalan är det inte alldeles enkelt att motivera Kristdemokraternas existens. I de allra flesta debatter finns det inte utrymme för fler än två positioner. Sänk skatten vs höj bidragen. Privatisera vs privatisera inte. Fler poliser vs ännu fler poliser. Kristdemokraternas förutsättningar att slå sig in och utgöra det mest intressanta alternativet på ena halvan av en sådan debatt är utomordentligt svåra.

Insikten om detta har understundom lockat de senaste partiledarna till en populistisk retorik som ingen av dem bottnat i. Göran Hägglund var ungefär lika trovärdig som antietablissemangspopulist som Göran Persson var som feminist. Och vem kom på tanken att Ebba Busch Thor skulle försöka politisera just de majoritetsvärderingar som KD en gång bildades för att motverka? Den strukturella krisen har förvärrats av dåliga strategiska vägval.

Så, är läget hopplöst?

Antagligen. Men möjligen finns ett alternativ kvar som skulle kunna utgöra vägen tillbaka i valet 2022.

Det är en slående paradox att Kristdemokraterna är på väg att raderas från den politiska kartan samtidigt som religionsfrågor debatteras mer intensivt än någonsin tidigare i Sverige.

Det är en paradox att Kristdemokraterna är på väg att raderas från den politiska kartan samtidigt som religionsfrågor debatteras mer intensivt än någonsin tidigare i Sverige.

Vare sig debatten rör det triviala – skolavslutningar i kyrkor – eller det mer principiella – religionsfrihetens gränser – utmärks denna debatt idag av asymmetri. På ena sidan en välartikulerad, tvärideologisk sekularistisk förbudslinje, med företrädare som Vänsterpartiets Amineh Kakabaveh och Liberalernas Gulan Avci.

På andra sidan kan det dyka upp nästa vad som helst. I bästa fall en ideologiskt orienterad liberal ungdomsförbundare, i sämsta fall en identitetspolitiker från vänster som pratar om strukturell diskriminering. Alldeles för ofta är det en Jan Björklund som ivrigt försvarar det populära, skolavslutningar i vackra svenska landsortskyrkor, men lägger pannan i veck inför det impopulära, slöjan.

Det borde vara en kristdemokrat. Ur partiets samlade historiska erfarenheter och idépolitiska arv borde man kunna formulera en intressant, sammanhängande och angelägen argumentation till försvar för en pragmatisk pluralism som tar strid med Sverigedemokraternas etnonationalism, med identitetsvänsterns essentialism och med den dogmatiska franskinspirerade sekularism som nu får allt fler anhängare. Samtidigt. Det handlar om att kunna kritisera religiösa avarter utan att förfalla till religionsfientlighet. Att överbrygga den falska konflikten mellan individers rättigheter och kollektiva gemenskaper. Att stå upp för värdet av pluralism utan att bli relativistisk.

Svensk politik förändras. Inom kort kommer etiska frågor få allt större utrymme. Aktiv dödshjälp. Sena aborter. Makten över fosterdiagnostiken. Svåra avvägningar om prioriteringar i sjukvården. Människovärdet i en framtid när robotisering innebär att alla inte längre genom arbete kan kvalificera sig för välfärdstjänster.

Detta är frågor där de traditionella ideologierna ger få svar, som de traditionella partierna är ovana att hantera och där det kommer krävas än annan kompetens än chefsekonomens.

Ett parti som hämtar sin argumentation ur kristen etik kommer aldrig övertyga en majoritet av svenska väljare. Men det kommer utgöra ett intressant och relevant alternativ. Det skulle skapa konflikt vilket är vad ett 2,5-procent behöver mer än något annat. Och för en gångs skull skulle Kristdemokraterna vara med sin tid, inte mot den.