Konsensuskulturen ömsar skinn

Det sägs att fisken inte är medveten om vattnet som den simmar runt i, liksom vi själva inte tänker på luften som vi andas. På motsvarande sätt tenderar svenskar att ta sin egen uppsättning värderingar, som vid en internationell jämförelse ter sig tämligen extrema, för givna.

För exakt ett år sedan stod Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor på Almedalens scen och talade om vikten av svenska värderingar. Det var hon inte ensam om. Värderingsdiskussionen sände konvulsioner genom hela det politiska landskapet. De svenska värderingarna var plötsligt viktiga och skulle upprätthållas. Det var som om det politiska etablissemanget yrvaket hade upptäckt att det faktiskt fanns andra värderingar än de svenska.

Socialdemokraternas folkhemsprojekt hade inte varit möjligt utan den långt gångna svenska konsensuskulturen.

Det finns en utbredd uppfattning om att den likriktade svenska kulturen skulle vara en konsekvens av socialdemokratins långvariga maktinnehav och dess strävan efter ett enhetssamhälle. Mycket tyder dock på att det i själva verket förhåller sig tvärtom. Socialdemokraternas folkhemsprojekt hade inte varit möjligt utan den långt gångna svenska konsensuskulturen.

När svenskar byter uppfattningar gör de det samtidigt och tillsammans. Samma folk som på 1600-talet var ensamt om att återinföra mosaisk rätt och vars land i det närmaste var att likna en teokrati, är i dag världens mest sekulariserade. Samma svenskar som under det kalla kriget skapade en av världens starkaste krigsmakter per capita, gjorde efter murens fall i praktiken landet helt försvarslöst.

Samma personer som med emfas hävdade att Sverige försvarades bäst genom insatser i Långtbortistan kunde med samma eftertryck bara något år senare säga att det viktigaste var det territoriella försvaret. Samma människor som på våren talade om att öppna sina hjärtan skulle på hösten driva på för stängda gränser. Så länge alla byter fot samtidigt behöver ingen bära hundhuvudet.

Redan 1896 skrev poeten och författaren Verner von Heidenstam i essän Om svenskarnas lynne om den tröstlösa svenska nationalkaraktären:

Svenskarnas ytterliga modernitet, deras rastlösa brådska att tillägna sig alla nyheter äro just egenskaper, som i våra dagar göra dem mer än rättvist obemärkta.

(…)

Ingen missteckning kan vara grövre än den, vilken framställer svenskarna som skrytsamma pratmakare. Storordiga chauvinister bullra visserligen också i Sverige, men icke bland de andligen framskjutna, som hos många andra folk, utan bland nollorna. Vill du höra en riktigt urmodig patriotisk gaskonad, res då till de stora kulturlanden! Till och med bland storhetstidens flygande fanor kännetecknas svenskarna av en viss tillbakadragen och blyg tystlåtenhet. Den trycker sin stämpel på vårt liv och våra nationella fester, som sakna poetisk djärvhet och anordnas för ämbetsmannamässigt och fantasilöst och förfela därigenom sin verkan. Vi äro för blyga för att någon bland oss skulle våga uppträda med handlingar eller förslag, vilka kunde uppfattas som ett personligt jagande efter uppmärksamhet. Därför blir allt för torrt och formellt.

Få sammanhang illustrerar denna enhetskultur tydligare än politikerveckan i Almedalen. Panelsamtalen och debatterna syftar oftare till att uppnå konsensus än till att åskådliggöra åsiktsskillnader. I de verkligen brännheta frågeställningarna säkerställs helst konsensus redan på förhand genom att endast ena sidan i konflikten företräds i panelen.

Själv deltog jag till exempel i en paneldiskussion om Donald Trumps kulturpolitik, där ingen i panelen förespråkade densamma. Hos Socialdemokrater för Tro och Solidaritet åhörde jag en diskussion på temat ”Vilka krafter hotar en öppen och demokratisk folkkyrka?” där ingen representant för dessa ”krafter” kunde höras vare sig i panelen eller i publiken.

Många har mycket att förlora när vedertagna sanningar ställs på huvudet. Paradigmskiften innebär per definition att makten förskjuts.

Den polarisering och populismvåg som varit föremål för mycken oro under årets politikervecka verkar vara symptomen på den krackelerande konsensuskulturen. De sanningar som länge tagits för givna ifrågasätts plötsligt av allt fler. Många har mycket att förlora när vedertagna sanningar ställs på huvudet. Paradigmskiften innebär per definition att makten förskjuts.

Det finns dock få skäl att tro att vad vi ser är slutet på den svenska konsensuskulturen. Den ömsar bara skinn, så som den gjort många gånger förut. Svenskar kommer sannolikt även i framtiden att fortsatta tycka om att tycka lika. Den stora frågan är vad de kommer att tycka.

De partier som lyckas lista ut svaret sitter på kartan till det politiska landskap som väntar.