Ännu ett kapitel i Ukrainas mörka historia

Fasansfulla bilder och vittnesmål har den senaste veckan avslöjat vidden av den ryska militärens brutalitet i Ukraina. Systematiska våldtäkter, storskaliga avrättningar av civila och massgravar. Är det rentav ett folkmord som pågår?

Ja, hävdar inte bara Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj utan också allt fler experter. ”Genocide is unfolding before our eyes”, skriver till exempel Eugene Finkel i Washington Post (6 april). När ukrainare dödas för att de är ukrainare, då är faktiskt folkmord en adekvat term för att beskriva vad som sker, menar han. 

Andra experter menar att de juridiska kriterierna för ett folkmord ännu inte är uppfyllda. De flesta politiska ledare tvekar också inför ordet, med tanke på de uppenbara implikationerna vid användningen av ett så laddat begrepp.

Så sent som i vintras kunde varningar för en rysk invasion avfärdas som alarmism.

Men det oerhörda är att frågan ens ställs. Så sent som i vintras kunde varningar för en rysk invasion avfärdas som alarmism. Den som då hade hävdat att Ryssland planerade ett folkmord hade sannolikt avfärdats som galen. Nu, efter Butja, finns tillräckligt med bevis för att motivera en seriös diskussion i frågan.

Ett skäl till att så många så länge uteslutit risken för det som nu faktiskt sker är att vi lever kvar med förlegade föreställningar om vad etniska motsättningar och nationella konflikter egentligen handlar om. Ryssar och ukrainare beskrivs exempelvis ofta, även i svensk media, som ”broderfolk”. Det är på sätt och vis rimligt, givet språkliga, kulturella och religiösa band.

Men det finns flera problem med denna idé. Dels tycks den vila på ett falskt antagande att ”broderfolk” skulle vara mindre benägna att hamna i krig. Dels bortser den från mer än hundra år av starka nationalistiskt motiverade konflikter mellan Ryssland och Ukraina.

På 1990-talet gav etniska konflikter i Afrika, Asien och Europa näring åt dem som anförde kulturella faktorer som förklaringar till krig och konflikter. Störst genomslag fick den amerikanska statsvetaren Samuel Huntingtons teori om ”civilisationernas kamp”. Världen, hävdade Huntington i en vida citerad artikel sommaren 1993, kan delas in i sju eller möjligen åtta civilisationer (han var ambivalent inför huruvida Japan skulle räknas som en egen civilisation eller inte, en tveksamhet som bara gjorde tvärsäkerheten kring de övriga sju än mer besvärande). Inom varje civilisation hade utvecklats distinkta normsystem, institutioner, tankemönster. Här fanns förklaringen till varför världen var som den var.

Likt jordskorpans kontinentalplattor stöter även civilisationerna mot varandra. Med ibland förödande konsekvenser. De etniska konflikterna var ur Huntingtons perspektiv att betrakta som en slags civilisationskampens jordbävningar, ett mer eller mindre ofrånkomligt resultat av att alltför olika kulturer och samhällssystem krockade, det vill säga tvingades leva tillsammans. Som i Bosnien, där inbördeskriget således tolkades i termer av oöverbryggbara skillnader mellan ”västkristna” kroater, ”östkristna” serber och ”muslimska” bosnier, för att använda de etiketter som Huntington tillskrev civilisationerna. Tre av jordens sju (eller åtta) civilisationer samlade på en yta motsvarande halva Svealand. Klart det blev krig. 

För Huntington, och många andra som resonerade i liknande termer, var det en självklarhet att Ryssland och Ukraina tillhörde samma kultursfär. Denna, den östortodoxa, med sitt historiska arv av kollektivism, ansågs utgöra en ytterst olämplig grund för demokrati, rättsstat och marknadsekonomi. Medan det omvända antogs gälla för de västkristna postkommunistiska staterna, i synnerhet Polen och Ungern som vid den här tiden inte var symboler för auktoritär populism, utan ansågs representera den mest lyckade resan från kommunism till västerländsk demokrati.

Kriget i Ukraina utgör ännu en falsifiering av detta förenklade perspektiv. Ingen civilisations- eller kulturteori har någonsin dragit en skarp gräns mellan Ryssland och Ukraina. Det är likheterna, inte olikheterna, som utgör bränsle för den ryska aggressionen, nu som förr. För ryska nationalister har Ukraina alltid varit en del av Ryssland; ukrainarna är egentligen ryssar fast ändå inte riktigt. Den ryska avhumaniseringen av ukrainarna, en nödvändig förutsättning i varje krig, behöver inga objektiva olikheter, det är den nationalistiska berättelsen som skapar de olikheter som situationen kräver. 

Ukrainsk kultur har varit förtryckt under en stor del av historien. Långt in på 1900-talet var det ukrainska språket i första hand de fattiga böndernas språk. Eliterna i städerna var polacker, judar eller ryssar. Den självständiga ukrainska folkrepublik som utropades under revolutionen 1917 hade sannolikt svagt folkligt stöd, någon utbredd ukrainsk nationalkänsla existerade inte.

Massvälten och utrensningarna på 1930-talet innebar bland annat att det var i Polen, Tjeckoslovakien och Rumänien som den ukrainska kulturen överlevde, liksom att den fick en starkt anti-rysk prägel. 1941 möttes de tyska trupperna av entusiasm, vilken under ockupationen förbyttes i alltmer anti-tyska stämningar. Efter krigsslutet följde nya svältår, nya deportationer och fortsatt förtryck. En viss liberalisering under 1960-talet bromsades under Brezjnev, när det ukrainska språket återigen trängdes undan till förmån för det ryska.

Världen består av samhällen där de som vill väl tvingas in i en kamp mot dem som vill skada.

Så ja, Huntington hade fel. Världen består inte av civilisationer som skaver mot varandra. Världen består av samhällen där de som vill väl ständigt tvingas in i en ojämn kamp mot dem som vill skada, dominera, förtrycka och förinta. Det är dessa drivkrafter och övertygelser som skiljer förövare från offer, inte hudfärg, religion eller andra medfödda eller förvärvade egenskaper.

Även om det som sker nu skulle klassificeras som ett folkmord i framtiden är det inte säkert att detta var avsikten från början. Den ryska strategin har skiftat, noterar Finkel. När försöken att ”kolonialisera” Ukraina misslyckats återstår inget annat än att förstöra den ukrainska nationen. Där är vi nu, med bakbundna civila som skjuts som hundar.

Den ukrainska historien är en påminnelse om att inget verktyg är lika kraftfullt för att dra skarpa gränser mellan människor som krig. Nu skapas nya erfarenheter som kommer att prägla och förgifta relationen mellan ryssar och ukrainare i generationer. För varje dag som går, för varje nytt fotografi av ett mördat barn, för varje personlig erfarenhet av krigets hemskheter växer avstånden ytterligare. Som Göteborgs-Postens politiska redaktör Adam Cwejman påminner om har Ukraina varit skådeplats för några av mänsklighetens mörkaste stunder. Istället för att likt Tyskland göra upp med sin historia skriver Ryssland istället nya kapitel i denna svarta historia.