Samhälle Krönika
Äntligen reformeras tillståndsbyråkratin
På tisdagen presenterade Miljötillståndsutredningen förslag på hur dagens krångliga tillståndssystem kan förenklas. Det är väsentligt för både svensk konkurrenskraft och för den gröna omställningen. Hanna Stenegren, ansvarig på Timbro Miljöinstitut, välkomnar utredningens förslag men uppmuntrar regeringen att gå längre.
Dagens miljötillståndssystem är ohållbart och har blivit en barriär för svensk konkurrenskraft och klimatomställning, och motverkar därför sitt eget syfte. Det som en gång var ett skydd för miljön har förvandlats till en snårskog av byråkrati, motstridiga regler och långa väntetider. Resultatet? Klimatomställningen bromsas, investeringar går förlorade, och industriprojekt försenas i decennier. Detta måste förändras – snabbt.
Konsekvenserna av dagens havererade miljötillståndssystem är tydliga. Cementas tillståndskris hotade inte bara 400 000 jobb i byggsektorn, utan satte hela omställningen till klimatneutral cement på spel. LKAB:s ansökan för Kirunagruvan, som krävs för Sveriges satsning på fossilfritt stål, avvisades efter att ha kostat bolaget sex års arbete och 100 miljoner kronor. Gåsgruvan, källan till hälften av den kalkproduktion som används för att motverka försurning i Sveriges sjöar, stängdes på grund av orimliga regler om uran i vatten, trots att vattnet uppfyllde dricksvattenkvalitet. Dessa exempel är inte undantag – de är symptom på ett system som inte fungerar.
LKAB, Cementa, Gåsgruvans processer är inte undantag – de är symptom på ett system som inte fungerar.
Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari konstaterade under tisdagen, när hon tog emot utredningsförslag som ska förenkla arbetet, att tiden är övermogen för en stor förändring. Det är bara att hålla med om, särskilt efter att ha lyssnat på utredarens beskrivning av såväl flera av de grundläggande problemen som förslagen till lösningar. Utredningen konstaterar att det svenska regelverket är otydligt, ineffektivt och inte lever upp till EU:s krav. Den nuvarande processen innebär inte bara förseningar, utan även förlust av viktiga investeringar. I andra EU-länder som Danmark och Finland är processen snabbare och mer förutsägbar, vilket gör att Sverige riskerar att tappa i konkurrenskraft.
Ett av de största problemen är den osäkerhet som omger prövningsprocessen. Verksamhetsutövare får ofta inte besked om när en ansökan är fullständig, utan fastnar i stället i ett ”kompletteringsträsk” där formella fel leder till avvisning eller avslag, i stället för att åtgärdas i processen. Dessutom innehåller tillstånden ofta onödiga detaljer och begränsningar som snarare hämmar teknikutveckling än skyddar miljön.
***
Utredningen föreslår bland annat en ny statlig myndighet som ansvarar för hela prövningsprocessen i första instans – i stället för de nuvarande 330 olika prövningsmyndigheterna och kommunerna. Detta är en viktig åtgärd för att skapa en mer sammanhållen och effektiv process. Dessutom föreslås generella tidsfrister, tydliga innehållskrav och en uppdelning av verksamheter i kortare och längre prövningsspår beroende på miljöpåverkan.
Miljötillståndsutredningen har nu fått tilläggsdirektiv och kommer att fortsätta sitt arbete. Förhoppningsvis kommer detta att leda till ännu fler förslag och förbättringar. Men regeringen kan inte vänta på ytterligare utredningar – det är avgörande att agera på de reformer som utredningen föreslår och ta tag i dem nu.
Utredningens förslag är bra, men vi behöver gå längre. EU har redan infört tidsgränser för nettonoll-teknik, förnybar energi och strategiska råmaterial. Sverige bör omedelbart anpassa sig till dessa regler och utvidga dem till att omfatta all industriell verksamhet. Detta skulle skapa tydliga drivkrafter för snabbare handläggning och minska slöseri med tid och resurser.
Dagens regelverk gör det nästan omöjligt att utvinna metaller och mineral som är avgörande för klimatomställningen.
En annan central fråga är balansen mellan naturskydd och samhällsintressen. Dagens regelverk gör det nästan omöjligt att utvinna metaller och mineral som är avgörande för klimatomställningen. Naturvärden och industriverksamhet kan samexistera, men det krävs reformer för att möjliggöra detta. Till exempel bör skyddade områden kunna omprövas mot samhällsintressen, och riksintressen för kritiska mineral måste uppgraderas för att förhindra att naturskydd blockerar klimatviktiga projekt.
Sverige har också – som utredningen konstaterar – en tendens att överimplementera EU:s regler, vilket är tydligt i vattenlagstiftningen. Sveriges tolkning av EU:s ramvattendirektiv har lett till extremt stränga gränsvärden som slår mot både nya och befintliga verksamheter. Ett absurt exempel är att gränsvärdet för uran i vatten är 176 gånger striktare än för dricksvatten. Denna överimplementering måste rättas till för att skapa rimliga förutsättningar för investeringar utan att försämra miljöskyddet.
Ytterligare hinder, som det kommunala vetot för vindkraft och myndighetsöverklaganden, måste också tas bort. Det är orimligt att en enskild kommun ska kunna stoppa viktiga projekt som en vindkraftpark genom veto eller en gruva genom att vägra anta detaljplan. Lika orimligt är det att statliga myndigheter kan överklaga varandras beslut. Staten måste tala med en röst, och samhällsintresset måste ges företräde framför lokalt godtycke.
Sverige kan vara ett föregångsland i klimatomställningen, men vi måste agera nu. För att vi ska kunna stå starka i den globala konkurrensen och leda vägen mot en hållbar framtid, krävs snabba och genomgripande reformer. Miljötillståndssystemet måste vara en katalysator för, inte ett hinder mot, våra ambitioner. Handlingskraften måste komma nu, innan det är för sent.