Är det höger att vara emot demokratin?

Daniel Suhonen rustade för strid när han i en krönika i Dagens Samhälle attackerade mig, och Timbro, för årets uppmärksammade utgivning av filosofen Jason Brennans bok Efter demokratin:

Tankesmedjor ger inte ut dyra översättningar av utländska böcker på måfå. Timbro vill alltså inspirera till en debatt på högerkanten om hur demokratin ska ”hanteras”. Man vill väcka tankar och denna tanke är alltså, 2017, att demokratin inte bara har brister utan bör stympas och avvecklas.

Som läsare behöver du inte skämmas om du känner att nyhetsvärdet i att Timbro och Katalys drabbar samman är begränsat. Skälet till hur jag inleder den här texten är inte heller att sammandrabbningen är representativ för ställningskriget mellan dem som vill föra folkets respektive elitens talan.

Poängen är att den inte är det.

”Högern” behövde inte Brennan för att ta strid med vänstern om riskerna med att legitimera en mer populistisk syn på folkstyret i en tid av tydliga auktoritära vindar. Få ser en Corbyn eller Sanders som vare sig ett akut hot eller en trovärdig lösning på en demokratisk legitimitetskris. Nej, det är närmast uteslutande på den borgerliga planhalvan det rör på sig i synen på ett uppsagt samhällskontrakt.

I en mening låter allt förstås som vanligt. I det ena lägret har vi idén om att eliten hotar demokratin. I det andra är det folket självt som står för hotet.

Men 2017 var ingenting sig ändå riktigt likt.

Om samhällskontraktet är uppsagt

Plötsligt är det konservativa elitister som hetsar mot etablissemanget och förändringsbejakande liberaler som vill bevara status quo. Plötsligt är det den socialistiska folkviljans uttolkare som ser massorna vända sig bort från klasskampen, för att i stället följa nationalismens profeter.

Det är en jävla röra helt enkelt, och rörigast har det varit inom borgerligheten. Men en tråd återkommer gång på gång i spalterna: den liberala elitens syndafall. Några axplock från året som gått:

I tidskriften Kvartal gör Peter Santesson upp räkningen med den nya ”etablissemangslojala vändningen” inom akademin som kommer till uttryck när namnkunniga akademiker varnar för att hetsandet mot eliten utgör en farlig populistisk tankefigur. Santesson reflekterar över motiven och funderar över om det handlar om en försvarsreaktion från en plötsligt trängd maktposition:

Visar det sig nu att samhällsanalysens kritiska blick hela tiden i grund och botten har handlat om politiska lojaliteter?

En tråd återkommer gång på gång i spalterna: den liberala elitens syndafall.

Samma spår återkommer på andra håll. I Fokus tecknar Johan Hakelius ett tämligen osmickrande porträtt över de i praktiken föga utvecklingsbenägna liberala nyckelväktarna. Tröghet brukade vara ett liberalt skällsord, men nu när de system man gynnas av är ifrågasatta, gäller det plötsligt att skynda långsamt:

En tanke att leka med: samhällets tongivare, etablissemanget, varsomhelstarna, den övre medelklassen, symboltolkarna – vad vi nu vill kalla dem – är i stort nöjda. Förändring, javisst, men det ska i så fall vara mer av mobilitet, individualism, meritokrati. Kursen ligger fast.

När ordningen hotas blir makten därför plötsligt helt maktlös:

Deras politiker är de som är duktiga på att berätta vad som inte går att göra. Varför företag inte kan, eller bör, hindras från att flytta. Varför skatten varken kan höjas eller sänkas. Varför det inte går att stoppa migrationsflöden (åtminstone inte förrän man måste göra det). Varför man inte kan lagstifta bort tiggeriet. Varför enskilda stater inte har någon egentlig suveränitet, ingen egentlig makt. Varför makten, om den flyttas till överstatliga organ, i första hand bör användas till att se till att inga överilade beslut tas på lägre nivåer.

Och här börjar vi snudda vid den andra, mest signifikanta förändringen inom den borgerliga debatten: det parallella försvaret för politiken, och kritiken mot juridifiering och teknokrati – det som tidigare en fixpunkt för vänstern.

När är elitens ställningstaganden tillräckligt överensstämmande med folkets för att det samhällskontrakt som betraktas som uppsagt ska kunna anses rehabiliterat?

Expressens politiska chefredaktör Anna Dahlberg var länge den enda profilerade rösten inom högern som varnade för att juristerna, till skillnad från politikerna, inte har några budgethänsyn att ta och att en ökad juristmakt därför frånkopplar politiken sitt prioriteringsansvar. Men under året har andra röster tillfört nya konfliktlinjer. I en illustrativ text i GP skrev exempelvis Håkan Boström en nedgörande krönika om Jason Brennan, som också tillfogade det Europaprojekt som en gång var en borgerlig älskling stenhård kritik:

Den metod som Europas eliter använt sig av de senaste decennierna är i stället att föra över makt från de folkvalda till teknokrater, jurister och byråkrater – att ta steg för steg mot skendemokrati. Det är en av de viktigaste förklaringarna till att vi fått en populistisk motreaktion. Teknokratstyret har bara utrymme för en sanning, precis som populismen. Bägge ogillar den demokratiska pluralismen, bägge göder de varandra.

Läser jag Boström rätt är argumentet ungefär så här: istället för att användas för att säkerställa att det finns en balans i samhället mellan elit och medborgare, används tillgängliga maktdelningsinstrument för att öka maktkoncentrationen – till eliten. Därför behövs folket som en ”konservativ broms” till de styrandes idealistiska utflykter, en reality check som Bryssel, och naiva liberaler arbetar hårt för att hålla ifrån sig.

Denna kritikpunkt förenar Santessons, Hakelius och Boströms inlägg. De som har makt har fjärmat sig allt för långt ifrån majoritetsuppfattningen i synnerhet om invandring och kriminalpolitik, men det ”något” som har gått sönder tycks röra sig på ett djupare plan. ”Samhällskontraktet är uppsagt” konstaterar Hakelius lakoniskt i sin text. ”Men av vem? Inte ens det kan vi komma överens om”.

Om denna tes stämmer infinner sig två frågor.

För det första: Är förtroende självläkande eller en förbrukningsvara? När är elitens ställningstaganden tillräckligt överensstämmande med folkets för att det samhällskontrakt som betraktas som uppsagt ska kunna anses rehabiliterat?

Och för det andra: Om det inte är en policykris utan en systemkris, är det bra eller dåligt? Svaret beror förstås på vad man tror kommer efter.

Folket mot demokratin

Boström och Suhonen är inte ensamma om sin kritik av Jason Brennan. Även Aftonbladet, Dagens Samhälle, Svenska Dagbladet och en rad andra tidningar har ägnat betydande utrymme åt att ömsom diskutera, ömsom förfasa sig över Brennans stridskift. Och visst är Efter demokratin en bok full av mycket provocerande och bitvis diskutabla teser. Hans ifrågasättande av argumenten för den allmänna rösträtten är lika kraftfullt som hans teknokratiska förhållningssätt till politik och policy är stjärnögt. Men den recensent som faktiskt läser boken från pärm i förhoppningen att hitta ett krav på rösträttens avskaffande kommer att sluta besviken. Något sådant finns nämligen inte.

Så varför då denna enorma uppståndelse – boken är utan konkurrens Timbro förlags mest omskrivna utgivning 2017? En förklaring är att Jason Brennan, om än i ett filosofiskt hårdraget format, faktiskt försvarar idén om att någon måste styra i ett samhälle, och därför uppmanar oss att inte bara prata om vilka ledare vi vill ha, utan också vilka egenskaper vi vill se hos dem. Kanske borde idealet vara ”primus inter pares”, snarare än ”all makt utgår från folket”? Det är vinkel som går helt på tvärs med rådande diskurs.

Bortom de statsmän som historien vaskat fram åt oss och de mindre framstående politiker vi glömt bort, vad är det egentligen vi vill ha?

Man behöver verkligen inte köpa hans karikerade bild av en slags moderna filosofkungar, (herregud, inspirerad av Star Trek kallar han dem ”vulkaner”!) Men det är i alla fall ett försök att identifiera vilken sorts ledare vi som medborgare inte bara skulle kunna acceptera utan faktiskt respektera. I en tid av närmast monomant gnäll över de folkvaldas moraliska och intellektuella brister är det en rätt intressant tankeövning – i synnerhet som den idealstat som så ofta efterfrågas ska vara så allomfattande och muskulös att den i princip förutsätter… tja, vulkaner, vid spakarna för att inte också kunna förvandlas till ett tämligen fruktansvärt vapen i fel händer.

Denna detalj är den minst uppmärksammade, men i mitt tycke kanske mest intressanta av boken, inte minst som den diskuteras av en libertarian. Lehman, Brexit, euron, Irak och Trump har lett till rasande ifrågasättanden både av folkviljan och dess självutnämnda uttolkare, men ingen verkar riktigt lika engagerad i frågan om vilken typ av styre som skulle kunna minska risken för att historien ska upprepa sig. Hos den intellektuella, tjattrande klassen längtar man tillbaka till en Churchill, en Erlander, till ”vuxna människor” – men bortom de statsmän som historien vaskat fram åt oss och de mindre framstående politiker vi glömt bort, vad är det egentligen vi vill ha? Det som verkar provocera mest med dagens elit kanske inte är så mycket att de fjärmat sig från folket, som att de inte är tillräckligt aristokratiska.

Mest provocerar Brennan dock för att han understår sig att, med Marx gamla begrepp, ”förtingliga” demokratin. Lustfyllt går han fram med motorsågen över ett antal romantiska föreställningar om folkstyret som visar sig svårbelagda. Han ifrågasätter inte bara väljares (ur forskningssynpunkt väldokumenterat usla) kunskaper. Han profanerar det deliberativa idealet genom att också ifrågasätta om politiskt engagemang verkligen gör oss till bättre människor. I stället för att få ett mer harmoniskt samhälle med mer sammanhållning laddar den politiska energin vår samvaro med konflikter som förgiftar våra relationer och skiljer oss åt.

En kritisk blick på folkviljan

I korthet är Brennans tes denna: dålig politik kan vara farlig på riktigt, bokstavligt talat en fråga om liv och död. Och dagens stater har byggt upp makt- och kontrollapparater som utövar ett enormt inflytande över sina medborgare. Samtidigt tycks många av standardargumenten för demokratiskt beslutsfattande vila på tämligen skakig empirisk grund.

Detta av flera skäl: Varje enskild röst gör så liten skillnad att väljarna har få incitament att använda valsedeln omdömesgillt. Man kan helt enkelt unna sig att symbol- och signalrösta på alternativ som man egentligen inte tycker är önskvärda eller lämpliga för att man prioriterar att visa sitt missnöje (inte sällan med ganska dimmiga föreställningar över vad). Många väljare kan extremt lite om det och dem de röstar på – ofta ”mindre än ingenting”. Och även när de faktiskt är välinformerade vet vi tillräckligt mycket om den mänskliga psykologin för att kunna konstatera att kunskap inte förhindrar oss från att filtrera information extremt selektivt, i synnerhet om vi från början har starka åsikter i en fråga – vilket ofta hänger samman med politiskt intresse. Att engagera sig gemensamt kan skapa en underbar känsla av samhörighet. Det kan också göra oss till faktaresistenta ”huliganer”, blinda för våra egna och likasinnades brister och felslut, hatiska mot våra politiska motståndare.

Så långt delar faktiskt Brennan många etablissemangskritikers bistra syn på en elit som systematiskt orienterar sig mer efter den karta de föredrar än verkligheten, med den avgörande skillnaden att han anklagar dagens makthavare för att om något vara för representativa för väljarkåren i stort. Så blir också slutsatsen den motsatta: vad som behövs är starkare ”epistokratiska” inslag i beslutsfattandet, det vill säga starkare inslag av kallsinnigt och neutralt expertstyre, där policy som empiriskt kan beläggas vara skadlig för ekonomi och individuella rättigheter i vissa fall kan stoppas.

Visst kan man tycka att varje inskränkning av majoritetens beslutsrätt är att håna de demokratiska principerna. Det kan också kallas grundlagar.

Mängder av tunga invändningar kan resas – och har rests, bland annat i de texter jag diskuterade ovan – mot dessa resonemang. Nästan all relevant politik saknar objektivt korrekta svar. Experter har gjort förödande missbedömningar gång på gång. Det kollektiva behovet av att ingå i ett ”vi” förutsätter en känsla av delaktighet och inflytande, hur lite den individuella rösten än betyder statistiskt.

Men vad man än tycker om Brennans slutsatser så skriver han med just en ”kritisk blick” för att tala med Peter Santesson. Men med den kritiska blicken riktad mot en folkvilja som behandlas närmast religiöst. Det är inte utan ironi att så många reaktioner på Brennans bok uppvisar ett mönster märkvärdigt likt den åsiktskorridor som så många etablissemangskritiker har varnat för: här finns frågor som inte får ställas, svar som ”ingen efterfrågat”, en skönmålad verklighet som ställs mot ett dystopiskt kaos.

Visst kan ett råd, som agerar motvikt till lagstiftaren, kallas för en diktatur. Det kan också kallas konstitutionsdomstol. Och visst kan man tycka att varje inskränkning av majoritetens beslutsrätt är att håna de demokratiska principerna. Det kan också kallas grundlagar.

I själva verket är många av de spärrar vi satt upp för det rena majoritetsstyret helt centrala delar av det som de flesta av oss andra kallar för liberal demokrati.

Socialdemokrater, liberaler och konservativa har bråkat om styrkeförhållandena i denna maktdelning, men under den senare halvan av 1900-talet har ändå någon slags grundkonsensus uppstått om behovet av balans.

Det är den som nu tycks vara på väg att rämna.