Asyllotteriet

Misra^[1] har blivit uppskriven i ålder och fått avslag på sin asylansökan. Beskedet kom från Misras gode man efter deras besök på Migrationsverket. Det var svårt för samtliga inblandade att förstå detta. Misra hade nämligen inte genomgått några undersökningar där hans ålder fastställts, och det fanns inget i hans fall som tydde på att han skulle vara överårig.

Under 2016 fick jag höra om alltfler liknande fall, och med varje fall steg frustrationen. Rättssäkerheten, som länge varit ett av Sveriges främsta signum, något jag försäkrat ungdomarna om och skrutit om under årens gång, började förra året att sättas ur spel. Huruvida man skulle få stanna i Sverige eller ej, eller hur Migrationsverket bedömde den asylsökandes ålder, förändrades under 2016 från en förutsägbar process till ett lotteri.

Farväl till rättssäkerheten

Den asylsökande ungdomen kunde dra en vinstlott där Migrationsverket godtog den angivna åldern, eller en nitlott, där verket utan giltiga grunder eller övertygande förklaringar kunde skriva upp den asylsökande i ålder. Därtill uppmärksammades tendenser hos Migrationsverket att behandla ensamkommande ungdomar som en grupp och inte som individer.

Sydsvenskan rapporterade under sommaren 2016 att Migrationsverket utan medicinska belägg hade bedömt 2 538 ensamkommande som vuxna. Här bör man ha i åtanke att det inte handlar om huruvida åldersbedömningar ska göras eller ej, utan om hur och på vilka grunder Migrationsverket fattar ett beslut om den sökandes ålder – ett beslut som är direkt avgörande för den asylsökandes öde.

Enligt granskningen kunde vissa av Migrationsverkets motiveringar lyda: ”Migrationsverket bedömer att dina uppgifter om din ålder är vaga och inte tillräckliga”, eller ”Eftersom Migrationsverket inte kan ta ställning till din exakta ålder ändras ditt födelseår till myndighetsåldern i Sverige.”

När unga ensamkommande så godtyckligt skrivs upp i ålder förvandlas asylsystemet i praktiken till ett lotteri. Unga människors öden avgörs på högst tvivelaktiga grunder. Det är inget annat än en skamfläck för ett land som säger sig värna om ungas bästa, och som sedan 2002 modifierat mottagandesystemet av ensamkommande flyktingungdomar med visionen att ”barnets bästa alltid [ska komma] i främsta rummet.”^[2]

P1-programmet Kaliber tog i början av 2017 del av en intern granskning av hur Migrationsverket fattat beslut i 400 ärenden under 2016. Det visade sig att endast varannan utredning var komplett och genomförd på korrekt sätt. I många av besluten hade man hittat brister som rör själva kärnan i en asylutredning.

Det är inget annat än en skamfläck för ett land som säger sig värna om ungas bästa.

Ett annat problem var att 40 procent av besluten inte var tillräckligt begripliga. Enligt en intern rapport var 2 procent av samtliga beslut som verket gått igenom fel, och ytterligare 13 procent av besluten diskutabla. En delförklaring till detta var, menade verkets rättschef, ”att det har att göra med att vi har unga, entusiastiska men ganska oerfarna medarbetare, att vi har en väldigt komplex fråga att jobba med.”

Kaliber gick därefter igenom tolv rapporter som gjorts på lokala asylenheter. Det visade sig att det framför allt var på nya enheter som Migrationsverket ansåg att den rättsliga kvaliteten måste förbättras. Av dem som under 2017 arbetar som asylhandläggare rekryterades fyra av tio under 2016 och sju av tio har inte arbetat längre än två år.

Oscar Jansson Magnusson, vice ordförande för SACO Nord på Migrationsverket, ett av de fackförbund som Kaliber talade med, menade att ”det fanns ju självklart ett direktiv att man inte skulle tumma på kvalitén men ska man öka produktionen och dessutom har många nyanställda så är det ju omöjligt att ingenting händer. Man frågade inte asylhandläggarna om de kollat igenom så att kvalitén var god utan man frågade mer om hur många [beslut] har du fattat den här veckan. Det var mer där fokuset låg.”

Att befinna sig i limbo

En kväll, då jag skulle på middag med min fru, träffade jag på vägen till restaurangen en ungdom som tidigare hade bott på ett av kommunens HVB-hem. Vi kan kalla honom Nusma. Han hade sedan en tid tillbaka blivit uppskriven i ålder, utan att genomgå någon medicinsk undersökning, och i samband med det beslutet flyttat till ett vuxenboende. Han såg sliten ut, men försökte ändå att le och samtala.

Jag undrade hur det var med honom. Han kollade först på mig och sedan på min fru. Min fru snappade upp signalen och gick iväg, med förevändningen att hon hade ett ärende att uträtta, så att ungdomen och jag skulle samtala i fred. Han berättade då att han äntligen hade bestämt sig. Han skulle lämna Sverige och återvända till sitt hemland. Jag visste att han fått avslag på sin asylansökan, men blev ändå aningen ställd inför hans beslut och kunde inte låta bli att undra varför han fattat det beslutet.

– Det ser inte ljust ut för de som blivit uppskrivna i ålder och fått avslag, sade han.

– Jag är trött på det här livet. Jag har inga pengar och måste ägna mig åt kriminalitet.

Måste, undrade jag.

– Ja, svarade han snabbt och med en omisskännlig självklarhet, vad ska jag säga till min familj när de ringer och ber om pengar? Ska jag säga till dem att inte äta den dagen, jag som har försörjt dem i många år?

Vi fortsatte samtalet en lång stund. Nusma berättade att han hade tröttnat på en tillvaro i limbo.

– Hemma kunde det hända att jag lade mig hungrig, och det hände att jag fick höra fula tillmälen på grund av min etnicitet, men när jag la huvudet på kudden kände jag ändå en viss värdighet. Under de åren jag varit här har de verkligen behandlat mig illa.

När han såg min frågande min förklarade han att han syftade på de myndigheter han kommit i kontakt med.

”Vad ska jag säga till min familj när de ringer och ber om pengar? Ska jag säga till dem att inte äta den dagen, jag som har försörjt dem i många år?”

Han pekade på ett gäng killar, hans sällskap, som stod en bit bort.

– Vi är alla i samma situation och lever samma liv, sade han.

I det livet ingår kriminalitet, användning av droger för att dämpa smärtorna, och en tillvaro i limbo för att slutligen antingen gå under jorden eller lämna Sverige. Huruvida ungdomen jag träffade på väg till restaurangen har lämnat landet än eller ej vet jag inte.

Det nya sociala landskapet

Rapporterna om Uppsalas stora bekymmer med ensamkommande som använde droger och ägnade sig åt kriminalitet fick i det ögonblicket plötsligt ett ansikte. Nusma blev en sinnebild för alla de ungdomar som går under jorden, ägnar sig åt kriminalitet eller hamnar i klorna på kriminella ligor där de tvingas begå brott eller utnyttjas sexuellt. Uppgivenheten i hans nedslitna ansikte etsade sig fast på näthinnan under hela middagen.

I takt med att alltfler ensamkommande ungdomar skrivits upp i ålder och fått avslag på sina asylansökningar det senaste året har många av dem gått under jorden. För en överväldigande majoritet är ett frivilligt återvändande inget alternativ. De föredrar ett liv på gatan i Sverige eller som gömda framför att återvända till sina hemländer.

Denna grupp ritar om vårt sociala landskap. Som författaren och företagaren Thomas Gür nyligen påpekade har 25 000 personer avvikit sedan 2011 utan att myndigheterna vet var de befinner sig. Den siffran kan enligt en prognos från Migrationsverket vara uppe i 50 000 personer fram till 2021. Det är oklart hur stor andel av dem som är ensamkommande i dag. Problemet med gatubarn och unga migranter som vistas olagligt i landet, bortom myndigheters synhåll och räckvidd, är numera en del av ett nytt socialt landskap. Det kommer att vara en av våra stora utmaningar, som det heter på nysvenska, de kommande åren.

Grannländerna ligger före

År 2000 tog Integrationsverket initiativ till en samverkan mellan de nordiska länderna vad gäller arbetet med ensamkommande flyktingungdomar. Det första nordiska samarbets- och informationsseminariet ägde rum i Stockholm samma år. Norge inbjöd till en fortsatt dialog i augusti 2001 där frågeställningar som familjeåterförening, DNA-testning och åldersbestämning togs upp. Danmark stod som värd för 2002 års möte med frågeställningar kring utredning av barn i asylärenden, fastställande av ålder, kommuners arbete med introduktion samt familjeåterförening.^[3]

Medan vi i Sverige fram tills nyligen fortfarande tampades med frågan om åldersbedömningar är moraliskt korrekta eller inte tog våra nordiska grannländer det steget långt före oss. Därmed inte sagt att det inte förekommit åldersbedömningar i Sverige, men så länge antalet ensamkommande matchade resurserna prioriterades frågan inte högt – trots de humanitära och ekonomiska kostnaderna.

Migrationsverkets bedömde förra sommaren, i ett av många scenarier, att ”det finns tveksamheter kring åldern hos 70 procent av ensamkommande asylsökande i 15- till 17-årsåldern”. Regeringen presenterade då en promemoria med förslag till ändringar i utlänningslagen som innebar ”att Migrationsverket ska bedöma en utlännings ålder tidigare i asylprocessen än vad som görs i dag”.^[4]

Problemet med gatubarn och unga migranter som vistas olagligt i landet, bortom myndigheters synhåll och räckvidd, är numera en del av ett nytt socialt landskap.

Vidare innehöll promemorian förslag till ändringar i utlänningsförordningen, däribland ”att Migrationsverket ska informera utlänningen om att konsekvensen av ett nekat samtycke till medicinsk åldersbedömning utan godtagbar anledning kan bli att han eller hon bedöms ha fyllt 18 år.”^[5]

Den 19 maj 2016 gav regeringen Rättsmedicinalverket i uppdrag att utifrån aktuell forskning och med stor skyndsamhet påbörja genomförandet av medicinska åldersbedömningar och omedelbart öka förmågan och kapaciteten på detta område.^[6] Rättsmedicinalverket har från och med andra kvartalet 2017 påbörjat detta arbete.

De asylsökande som blir aktuella för åldersbedömningar får genomgå röntgenundersökning av visdomständer och/eller magnetkameraundersökning av knäled. Regeringens motivering till denna lagändring, som jag till fullo delar oavsett andra eventuella orsaker till regeringens ställningstagande i frågan, är att ”det inte är lämpligt att vuxna asylsökande bor tillsammans med ensamkommande barn på boenden som är anpassade för barn. Resurser avsatta för barn ska inte heller gå till vuxna asylsökande. Utifrån såväl ett barnrättsperspektiv som ett ekonomiskt perspektiv är nuvarande ordning därför inte tillfredsställande.”^[7]

Den viktigaste aspekten är olämpligheten i att vuxna människor bor på samma boenden som minderåriga. De överåriga har ett på många sätt olämpligt och ibland farligt övertag på de yngre och kan utsätta dem för förtryck, sexuell exploatering eller utnyttja dem i andra syften. Rättssäkra åldersbedömningar underlättar således ett bibehållet fokus på barnrättsperspektivet.

Barn har ett starkare skydd än vuxna, både i svensk och internationell rätt. De får exempelvis inte utvisas till länder där det saknas ett ordnat mottagande – därav regeringens samförståndsavtal med den afghanska regeringen, och dess eftergifter mot Marocko som ett steg i att få landet att ta emot de av sina medborgare som vistas illegalt i Sverige. I Sverige finns det klara fördelar med att vara under 18 år.

Resurser avsatta för barn ska inte heller gå till vuxna asylsökande.

Genom utlänningslagen och barnkonventionen har barn lättare att få uppehållstillstånd, och de har också en större rätt till utbildning, vård och stöd från socialtjänsten. De resurser som är avsatta för barn, såväl ekonomiska som humanitära sådana såsom socialsekreterare, lärare, skol- och boendepersonal, ska användas för att tillgodose just barns och ungdomars behov, inte vuxnas. De vuxna asylsökande ska ha möjligheten att ansöka om asyl i Sverige, men de ska få sin sak prövad som just vuxna.

Oavsett var på den politiska kartan man befinner sig bör man se rimligheten i, eller snarare nödvändigheten av, åldersbedömningar. Åldersbedömningar minskar dessutom risken för godtyckliga beslut och ökar således rättssäkerheten. De fungerar som ett skydd för unga asylsökanden på så sätt att det hindrar myndighetspersoner från att godtyckligt anta att de är vuxna.

Ett tankeexperiment

De vuxna asylsökande som utger sig för att vara minderåriga kan mycket väl ifrågasättas ur ett moraliskt perspektiv. För att lättare förstå deras agerande kan man göra ett litet tankeexperiment: Titta ut genom fönstret. Föreställ er att husen i grannskapet har jämnats med marken och att pengarna i fickan inte räcker för att handla mat för den familj som du försörjer, eller hjälper till att försörja. Utsikterna till ett arbete är obefintliga. Din och din familjs liv är därtill ständigt hotade och er trygghet och säkerhet är väldigt bräcklig. Skulle du stanna kvar i den situationen eller söka dig till ett land som historiskt sett haft ett generöst mottagande av barn och unga, och utge dig för att vara yngre än vad du är?

Varje system kan utnyttjas, så även vårt system för mottagande av ensamkommande. De enskilda individerna har onekligen ett moraliskt ansvar i detta, men tvingade av svåra yttre omständigheter fattar de ett beslut om en flykt till Sverige och hoppas att det system som genom åren sett mellan fingrarna med överåriga som utgett sig för att vara barn, även fortsättningsvis agerar på samma sätt som tidigare. Några av de ungdomar jag mött har vidare berättat att de längs resans gång instruerats av smugglare att ange en lägre ålder då det ökar deras chanser att få asyl i Sverige.

Ansvaret för att vi har överåriga i systemet för mottagande av ensamkommande vilar helt och hållet på de politiker och aktörer som hade kunnat påtala och åtgärda problemen, på de för sent vidtagna åtgärderna och på dem som blundat för hålen i systemet. Menar man allvar med att barns bästa alltid ska hamna i det främsta rummet, bör man i rimlighetens namn även bygga hela systemet på ett sätt som möjliggör den visionen.

---

^[1] Fingerat namn.

^[2] ”Förbättringar i mottagandet av barn från annat land som kommer till Sverige utan medföljande legal vårdnadshavare (s.k. ensamkommande barn)”, Artikelnr: 2002-107-7

^[3] Integrationsverket. 2003. “Ensamkommande barn – organisation och samverkan kring arbetet med introduktion”. Integrationsverkets rapportserie, 2003:01.

^[4] Regeringskansliet. 2016. ”Åldersbedömning tidigare i asylprocessen”, Justitiedepartementet, Ds 2016:37

^[5] Ibid.

^[6] Ibid.

^[7] Regeringens proposition, 2016/17:121. 2017. ”Åldersbedömning tidigare i asylprocessen”, Justitiedepartementet.