Asylrätten är nästa heliga ko att slakta
Förhandlingarna om Sveriges framtida flyktingmottagande tycks ha fallit på målsnöret. Ska det vara asylrätten eller volymmålet som utgör grunden för politiken? Båda två är lika dåliga riktmärken för en debatt om de riktiga avvägningarna.
Den svenska migrationspolitiken har fått ett nytt begrepp i volymmålet. När de förhandlingar som under lång tid pågått i den parlamentariska migrationskommittén till slut bröt samman tycks stöttestenen ha varit Moderaternas krav på införandet av just ett sådant mål. Även regeringen verkade länge lockade – om man undantar de delar som utgörs av Miljöpartiet.
”Vi står upp för asylrätten”, upprepar Isabella Lövin enträget när hon intervjuas i samband med de pågående förhandlingarna. Hon är orolig för den överkörning som fortfarande kan vänta partiet, men faller trofast tillbaka på de välkända orden. De förslag som andra partier för fram strider mot den, och Miljöpartiet står upp för den. Svart. Vitt. Svårare än så är det inte. Eller?
Asylrätten har länge varit den heliga kon i svensk migrationspolitik.
Asylrätten har länge varit den heliga kon i svensk migrationspolitik. Under det senaste decenniet har politiker av skiftande ideologisk färg alla bekänt sig till dem som står upp för denna rätt. Frågan är om de vet vad de menar. Genom att hänvisa till internationella åtaganden och juridiska begrepp har man sluppit svara på frågan om vad som faktiskt är migrationspolitikens utgångspunkter. Den brittiske filosofen Roger Scruton har beskrivit fenomenet som att politiken har börjat spela med trumfkort – ett säkert argument att falla tillbaka på som samtidigt är så vagt att det inte kan kritiseras.
Låt oss titta närmare på vad denna rätt innebär, och i slutändan vad de pågående förhandlingarna har att förhålla sig till, förutsatt att Sverige inte avser förändra relationen till andra länder i grunden.
Sveriges åtagande gentemot andra länder på flyktingområdet är begreppsmässigt ganska komplicerat, men består i grunden av tre ramverk och en princip. Basen utgörs av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter från 1948. Den innehåller en allmän rätt att söka och åtnjuta asyl från förföljelse. Denna deklaration är dock i grunden ett målsättningsstadgande. Sverige bör bidra till att förverkliga innehållet, men den innebär knappast några konkreta förpliktelser.
Det andra av regelverken, och det som kanske oftast kommer upp i debatten, är FN:s flyktingkonvention från 1951. Den utgör ett försök att omsätta den tidigare deklarationen i praktiken och har sitt ursprung i efterkrigstidens Europa. Ett stort antal länder enades om ett ramverk för att hantera de stora antal människor som flytt andra världskrigets fasor och konventionen omfattade enbart den som drivits på flykt i samband med kriget.
Internationella konventioner är ovanliga. Konventioner med så omfattande innehåll som flyktingkonventionen rent av sällsynta. När ett mer omfattande ramverk skulle förhandlas fram blev lösningen helt enkelt att de tidigare begränsningarna slopades. Nu skulle flyktingkonventionen vara ett allmänt regelverk utan begränsning till tid eller plats. Det genomfördes genom ett tilläggsprotokoll 1967.
De stater som förhandlade fram konventionen hade inga avsikter att släppa kontrollen över vem som faktiskt beviljades asyl.
Flyktingkonventionen handlar dock inte alls om rätten till asyl. Den ska snarare säkerställa att flyktingar behandlas humant, och innehåller ett antal centrala definitioner. Den som ”flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, religion, tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller politisk samhörighet” är flykting, och kan ansöka om asyl. Ansöka. Att regelverket är utformat så är inget misstag. De stater som förhandlade fram konventionen hade inga avsikter att släppa kontrollen över vem som faktiskt beviljades asyl. Inte heller berörs frågan om vem som får korsa en viss gräns – endast att den som hamnat i ett annat land än sitt eget ska kunna söka där under humana levnadsvillkor.
Det tredje regelverket är det mest utförliga – EU:s förordningar och direktiv, som omförhandlas i detta nu. Här återfinns den förpliktelse som hänvisas till i uttryck som ”flyktingmottagande på EU:s miniminivå”. Samtliga medlemsstater är genom lagstiftning på EU-nivå skyldiga att bevilja åtminstone tillfälliga uppehållstillstånd till de personer som anses mest skyddsbehövande – flyktingar enligt definitionen ovan samt de som ”hotas till liv och lem av urskillningslöst våld på grund av väpnad konflikt”. De senare är inte flyktingar i teknisk mening, utan benämns i Sverige som alternativt skyddsbehövande. En stor majoritet av dem som är på flykt världen över är just alternativt skyddsbehövande.
Det finns ingen rätt att ta sig in i unionen eller för den delen i Sverige.
Rätten kan tyckas omfattande, men man ska hålla i två saker i minnet. Det finns för det första ingen rätt för den som förvisso skulle kunna erhålla skydd inom EU att ta sig in i unionen eller för den delen i Sverige. För det andra åligger det individen att styrka sitt behov av skydd. En flykting ska alltså kunna presentera stöd för att vederbörande riskerar en specifik typ av förföljelse och att denna risk är avsevärd. Detta är i praktiken den största utmaningen för de flesta som söker.
Utöver detta finns en allmän princip – den om non-refoulement. Sverige får enligt denna inte under några som helst omständigheter utvisa eller medverka till en utvisning av någon till en stat där denne löper en allvarlig risk att utsättas för förföljelse, dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig behandling. Detta är ett exempel på vad som internationellt kallas jus cogens, en så grundläggande princip att den anses omfatta hela mänskligheten. Förbudet kan låta brett, men även här ställs kraven högt. Risken ska vara grundad och personlig, och i praktiken innebär principen ett förbud mot att utlämna människor som staten i fråga eftersöker eller systematiskt förföljer.
Detta är den internationellt vedertagna asylrätten. Den som med begreppet menar något annat är själv skyldig att fylla det med innehåll. Det är i bästa fall ett ramverk, och det står i praktiken Sverige mycket fritt att utforma sin politik.
Den svenska migrationsdebatten lider av svår begreppsförvirring. I stället för att diskutera de faktiska grundvalarna i vår tids största politiska frågor har debatten pågått på två nivåer – en symbolpolitisk och en teknokratiskt – utan någonting där emellan. Det har varit ett aber för alla som eftersträvat en politik där nyanserna är många och ansvar kan utkrävas. Resultatet är det kanske sämst fungerande området i svensk politik.
Vad skulle då ett volymmål innebära i praktiken?
Vad skulle då ett volymmål innebära i praktiken? Om detta har företrädare från samtliga partier svävat på molnet. Ett sådant mål låter bra, och ger otvetydligen intrycket av att Sverige har kontroll över sin migration, men kan fyllas med vitt skiljande innehåll. Moderaterna, som driver alternativet tydligast, har dock uttryckt att ett mål innebär just ett mål. Hur man når dit är höljt i dunkel.
Risken är att vi med volymmål som begrepp, precis som med asylrätten, återigen skymmer sikten för de avvägningar som migrationspolitiken oundvikligen innebär. Vad ska vara det övergripande syftet med den svenska flyktingpolitiken? Ska urvalsprocessen vara baserad på meriter, som i Kanada? Eller ska vi rikta in oss på de mest utsatta? Kanske minoriteter, familjer eller kvinnor? Vill vi ha en balans mellan människor från olika delar av världen, eller i första hand rikta in oss på särskilda delar? Är volymmålet i själva verket en trevare mot ett kvotflyktingbaserat system?
Det är vad förhandlingarna borde handla om.