Att döma det man inte är en del av
I konsensuskulturens Sverige vill vi att alla skall tycka och leva likadant. Värst är de avvikare som sluter sig samman i gemenskaper som skiljer sig från den påbjudna majoritetskulturen. Religiösa, fotbollssupportrar, villaägare, jägare och sportskyttar drabbas alla av moraliska bannbullor när den indignerade innerstadseliten dömer de gemenskaper den inte är en del av.
En av den svenska konsensuskulturens allra tråkigaste aspekter är tendensen att fördöma det som man inte är en del av. Eftersom konsensuskulturen utgår från en strävan att alla skall agera likadant, leva likadant och helst vara och tänka likadant, behöver den som avviker från majoriteten tvingas in i fållan genom social stigmatisering. Vi har sett det särskilt tydligt i samhällsdebatten på senare år: de som anmält en avvikande uppfattning i några av tidens centrala frågor har avfärdats, inte med argument, utan med moraliska fördömanden.
Men det är inte bara de som tycker annorlunda som skall fördömas och därigenom tvingas ut ur, eller skrämmas tillbaka in i, gemenskapen. Också den som väljer en avvikande livsstil drabbas av fördömanden, även om deras livsval inte går ut över någon annan.
Det kanske tydligaste exemplet på detta fenomen är de religiösa. Att vara öppen med sin gudstro ses inte med blida ögon i det sekulära svenska samhälle där en aggressiv, missionerande ateism sedan länge är normen. (Vissa invandrargruppers religiositet kommer visserligen undan, eftersom den missionerande postkoloniala teoribildningen i somliga tongivande grupper trumfar den missionerande ateismen.) Överlag är dock öppen religiositet ett av de effektivaste sätten att skapa dålig stämning på en middag i den svenska konsensuskulturen.
Att vara öppen med sin gudstro ses inte med blida ögon i det sekulära svenska samhälle där en aggressiv, missionerande ateism sedan länge är normen.
För att råda bot på denna obehagliga avvikelse från den förhärskande normen tar åsiktskorridorens riddare till hela arsenalen av härskartekniker. Några av de mest avancerade tankesystem som mänskligheten byggt, och som inspirerat också den moderna tidens mest skarpsinniga tänkare, avfärdas nedlåtande som ”tomtar och troll”. Samtliga religiösa uttryck buntas ihop med de värsta religiöst motiverade politiska avarterna. På så sätt hålls frikyrkotanten moraliskt ansvarig för Islamiska Statens halshuggningar.
Några av de mest avancerade tankesystem som mänskligheten byggt, och som inspirerat också den moderna tidens mest skarpsinniga tänkare, avfärdas nedlåtande som ”tomtar och troll”.
Något intresse för att förstå den andres bevekelsegrunder finns inte. Det är inte heller syftet. Syftet är att misskreditera den som avviker. Det värsta är dock inte den enskilda avvikaren, utan den som ingår i en avvikande gemenskap. Religiösa gemenskaper hotar den sekulär konsensuskulturen eftersom de erbjuder ett alternativ.
På motsvarande vis brukar supporterkulturen kring idrottslag väcka en oproportionerlig indignation hos dem som har svårt att hantera avvikelser från konsensuskulturen. Bråk och stök runt idrottsevenemang blåses upp till orimliga proportioner och upprörda röster framkastar till och med att rättsstatens principer skall frångås när det handlar om fotbollssupportrar. Från ledarsidor ropas på kollektiv bestraffning av hela supporterkollektivet, trots att bråket och stöket endast omfattar en bråkdel av publiken.
Det föreslås rentav att fotbollspublik inte skall omfattas av ordningsmaktens beskydd och klagas på att polisinsatser kring fotbollsmatcher kostar skattepengar. Hur oproportionerligt detta är framgår om man jämför med frånvaron av upprörda röster över bråk och stök på krogen en vanlig lönehelg. Det är alltså inte bråket och stöket som provocerar, utan gemenskapen som de klagande inte är en del av.
Det är alltså inte bråket och stöket som provocerar, utan gemenskapen som de klagande inte är en del av.
Fördömandet av andra människors livsval omfattar också sådana vardagliga saker som val av bostad och transportmedel. Anhängarna av den urbana innerstadslivsstilen har exempelvis oerhört svårt att hantera att det finns människor som föredrar att bo i eget hus utanför stadskärnan. Människor som bor på gång- och cykelavstånd från arbetet i innerstaden eller i närheten av en tunnelbanestation har svårt att acceptera att andra kan behöva bil i sin vardag. Precis som i de tidigare exemplen är de inte heller mottagliga för argument: fördömandet är moraliskt. Den som bor i villa eller kör bil är moraliskt förtappad.
Samma moraliska indignation kan iakttas i debatterna om privat vapenägande. Det spelar ingen roll hur många sakliga motargument som presenteras; vapenmotståndarnas hållning har inget med rationella argument att göra. Det spelar ingen roll att lagliga vapen är så gott som obefintliga i brottsstatistiken, vapenägare avviker från konsensus och skall därför bekämpas. De som själva inte jagar eller ägnar sig åt sportskytte är oförstående inför att andra gör det.
De som själva inte jagar eller ägnar sig åt sportskytte är oförstående inför att andra gör det.
Det finns en tendens i borgerliga kretsar att skylla den svenska konsensuskulturen på det socialdemokratiska folkhemsbygget. En alternativ tolkning är att den svenska konsensuskulturen var en förutsättning för detta folkhemsbygge. Oavsett vad som är hönan och vad som är ägget vore det välkommet om anhängarna av den kulturella mittfåran tonade ned sin spelade moraliska indignation några snäpp. Det vore fint om den mittfåra där mångfald är ett populärt slagord också verkade för verklig mångfald i livsstilsfrågor.