Att förstöra ett civilsamhälle

I Björkhagen rasar en bitter politisk strid. Den relativt välmående förorten i södra Stockholm saknar problem med gängvåld och social utsatthet, men samhällskontraktet har ändå hamnat i fokus. Den nya politiska majoriteten i området har bestämt sig för att lägga ned den kommunalt drivna parkleken, där kommunalt anställda under decennier tagit hand om områdets lekande barn. Politikerna hänvisar till att barns lekande är föräldrars och civilsamhällets ansvar, inte kommunal kärnverksamhet.

Kritiken från föräldrar och den politiska oppositionen har varit bedövande, och därtill påfallande enformig. Ständigt upprepas frågan: ”Om barn är det viktigaste vi har och vi bryr oss om deras framtid, hur kan vi då inte försäkra dem omsorg i det kommunalas händer?” 

Detta resonemang ringar in något centralt i det svenska samhällsbygget. I få andra länder skulle ett sådant argument över huvud taget vara begripligt. På andra håll hade denna omsorg om barn skötts av släkt, vänner och lokalsamhälle, just för att det handlar om något så viktigt. Uppgiften hade lämnats till den tredje sektorn i samhället – den som återstår när stat och näringsliv har fått sitt, och den där den lilla människan är mittpunkt: civilsamhället.

Motviljan mot att ge civilsamhället utrymme att verka hindrar varje frihetlig ansats till att begränsa statens åtaganden.

Detta diffusa begrepp är för den stora delen av världens befolkning den självklara hemvisten för människans allra närmaste behov, en sfär där hon undslipper byråkrati, rationalitet och prissättning. 

Men inte i Sverige. Situationen i Björkhagen är bara ett exempel på hur efterfrågan på offentliga tjänster inte känner några gränser mot den personliga sfären. Motviljan mot att ge civilsamhället utrymme att verka sitter så djup att blotta tanken på en offentlig reträtt jämställs med en mänsklig sådan. Detta tillstånd hindrar varje frihetlig ansats till att begränsa statens åtaganden, och är därmed något helt centralt för borgerligheten att försöka förändra. 

Det svenska lynnet

Det är väl belagt att svenskar litar på det offentliga. I Eurostats mätningar hamnar Sverige år efter år i topp i Europa vad gäller förtroende för myndigheter och statliga institutioner, enbart i konkurrens med andra nordiska länder. Individualism, modernitet och egalitet är också väl förankrade i vår kultur, och har samspelat väl med stora offentliga åtaganden. Historikern Lars Trägårdh har beskrivit denna statsindividualism som en naturlig följd av långa kulturella traditioner, snarare än ett resultat av politiskt domderande. Den är helt enkelt lockande som konstruktion för ett folk till vars lynne hör självständighet och att sky det traditionella. 

Denna modell räcker dock inte som förklaring. Sverige är ett folkrörelseland vars befolkning sätter stor tilltro till samhällsengagemang, lokaldemokrati, flit och föreningsliv. Trots goda kulturella förutsättningar, för dock det verkliga civilsamhället en så tynande tillvaro i Sverige att det knappt finns något civilsamhälle att tillgå när det skulle behövas. Det är konsekvensen av ideologiska prioriteringar och reformer, som gjort Sverige till ett land med få långsiktiga institutioner, upptaget av en ständig dragkamp mellan politik och profit. Skapandet av det moderna samhället har krävt förstörandet av en tredje samhällssektor.

Maktövertagandet

Kring sekelskiftet 1900 kan Sverige mycket väl ha varit världens mest organiserade land. Starka, fristående folkrörelser som arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och en mängd andra drev inte bara på för politisk förändring, de organiserade och ombesörjde själva en omfattande samhällelig välfärdsverksamhet. Dessa rörelser var av mycket skiftande slag, och hyste politiska sympatier åt fler håll än begreppet folkrörelse i dag leder tankarna till.

Vid sidan av folkrörelserna rymde civilsamhället också det borgerliga skapande och intellektuella livet, som med hjälp av stiftelser och donationer lade grunden till högre utbildning, en mängd kulturinstitutioner och en konstnärlig period som måste beskrivas som Sveriges mest framgångsrika genom historien. Främmande nog för den moderna svensken fanns mellan staten, individen och marknaden fristående aktörer, som klarade av att ge människor sammanhang och lindra deras utsatthet under en turbulent industrialisering.

Detta system kom under 1900-talet att brytas ned av tre politiska vågor, som har resulterat i det civilsamhällessubstitut vi har i dag.

Under mellankrigstiden skedde grundläggande förändringar i relationen mellan staten och det borgerliga civilsamhället. En stor del av verksamheten inom utbildning, konst och kultur placerades under modernismens och folkhemmets flagg under det offentliga paraplyet. Bibliotek, konserthus och ett stort antal kulturscener som tidigare varit privata hamnade under denna tid i statlig eller kommunal ägo. Med enstaka undantag förstatligades landets högre utbildningsinstitutioner. Den privata mecenatkulturen och det fristående intellektuella livet ersattes av offentliga institutioner. I essän Det gemensamma och det enskilda (2001) skrev historikern Lennart Berntson att ”denna utveckling bildar början till slutet för det borgerliga samhällets fristående sociala och kulturella sfär i Sverige”.

Under denna tid var det offentliga åtagandet med moderna ögon fortfarande måttligt, men under 50- och 60-tal kom en kraftig expansion hamna i förgrunden. Ett statsinterventionistiskt parti som Socialdemokraterna kunde i de flesta avseenden inte ha önskat sig bättre förutsättningar än rekordåren, och civilsamhällets rollförändring i samband med detta var överraskande okontroversiell. Under denna tid miste det civila samhället i stort sett helt sina välfärdsuppdrag. Vården, skolan och omsorgen blev det offentligas spelplan. 

Efter 1970 saknas i stort sett självständiga välfärdsinitiativ i Sverige.

I samtida socialdemokratisk retorik beskrevs detta som ett steg i förverkligandet av folkrörelsernas visioner, snarare än ett övertagande av flera av deras centrala ansvarsområden. Folkrörelsehistorikern Håkan Arvidsson beskriver i Civilt samhälle i historisk synvinkel (1999) hur ”en typisk företeelse i efterkrigstidens Sverige är att de stora folkrörelseinitiativens verksamhet i tur och ordning överflyttas till nyinrättade statliga verk och myndigheter, samtidigt som folkrörelserna utvecklas till att bli lobbygrupper mot dessa”. Omsorg om människors behov lämnade det civila samhället. Efter 1970 saknas i stort sett självständiga välfärdsinitiativ i Sverige.

Den avslutande spiken i det tidiga 1900-talets folkrörelsekista var 1970-talets korporativistiska tankegångar. Från att ha åtnjutit stor självständighet och oberoende kom det breda civilsamhället nu att inkorporeras i den offentliga sektorn. Uppdragsgivaren – och finansiären – började förändras. I stället för att som tidigare ha haft politiska grenar i form av partier, fick civilsamhället en betydligt mer framträdande roll direkt i statsförvaltning, kultur- och utbildningspolitik. Utredningar, remissinstanser, myndigheter för civilsamhället, kommittéer och råd av olika slag fick nu direkta representanter från organisationer som formellt sett var fristående från det offentliga. 

Politiseringen ökade dramatiskt under decenniet. Folkrörelserna fick en bestämd plats och funktion inom statens policyprocesser. De skulle nu förmedla och förankra den statliga reformverksamheten, i sin tur fast förankrade vid statens barm. Och myndighetsverksamhet bekostas ju i regel av det offentliga. Under den politiska förevändningen att civilsamhällets inflytande skulle stärkas, undergrävdes deras fristående och integritet. Bakom socialdemokratins högtidstal doldes en beroendeposition. 

Fast i 70-talet

Omfattande försök att reformera civilsamhällespolitiken har skett under de senaste 40 åren. I stort sett varje regering har identifierat de demokratiska problem som orsakas av de korporativa inslagen och de stora, intransparenta bidragsflöden som över 30 myndigheter för med sig. Ändå har inga större förändringar skett. Samspelet mellan det offentliga och det som finns kvar av civilsamhället är i grunden detsamma i dag som på 70-talet. De borgerligas försök att minska det offentligas monopol på välfärdstjänster, och så småningom konkurrensutsättning av stora delar av den kommunala sektorn, har heller inte medfört någon omvänd utveckling för civilsamhället.

Sociologen Hans Zetterberg varnade i slutet på 90-talet för ”bolagiseringen av Sverige”. I en essä med samma namn och utifrån sina tidigare idéer om samhällssfärernas oförenliga logiker gick han långt i sin kritik mot aktiebolagsformens allt mer utbredda användningsområde. ”Det är och förblir ett misstag att kräva bolagisering utanför affärssfären”, konstaterade den moderate nestorn.

Civilsamhället har blivit en mager skugga av sitt forna jag.

Sett i efterhand är det knappast någon överraskning att just aktiebolag, inte stiftelser eller andra ideella institutioner, är de som har rullat in när man försökt rulla tillbaka det offentliga åtagandet. Något civilsamhälle redo att möta uppgiften finns helt enkelt inte. I dag är det svenska utbildningssystemet ett av världens mest bolagstäta. Tittar man till exempel på gymnasieelever i friskolor går mindre än 15 procent i skolor som drivs av annat än bolag. Trots att missnöjet med kommunal verksamhet stadigt växer uppstår ett slags offentligt Stockholmssyndrom, där blotta tanken på andra utförare av samhällsservice möter motstånd bland såväl det offentliga som missnöjda medborgare. Alternativen upplevs vara ännu mindre tilltalande. 

Ett sekel efter civilsamhället höjdpunkt kan konstateras att dess motsvarighet i dag inte har blivit, utan skapats. De ideologiskt pådrivna förändringarna tycks också ha haft en viss irreversibel karaktär. Den senaste fullständiga utredningen av hela politikområdet, genomförd under regeringen Reinfeldt, resulterade en enda förändring: budgetposten Folkrörelsepolitik blev Politik för det civila samhället. 

Röstbärarna

I takt med att civilsamhället intagit en allt mindre aktiv roll i samhället, har bilden av det blivit allt viktigare. Både i den offentliga debatten och i lagstiftningsarbetet är det slående hur stor betydelse som tillmäts civilsamhället. Olof Palme talade om Sverige som en ”studiecirkeldemokrati”, Göran Persson om föreningen som demokratins hjärta, och i den senaste propositionen på området beskriver regeringen civilsamhället som hela den svenska demokratins kärna.

Med sådana förväntningar är det stor risk att bli besviken om man fördjupar sig i dagens civilsamhälle. I huvudsak består det av ett stort knippe intresseorganisationer, förvisso med många medlemmar, men med en primär funktion: att vara vad som kallas röstbärare. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor sammanfattar det: ”Funktionen som röstbärare innebär att det civila samhällets organisationer företräder särskilda intressen, uppfattningar eller idéinriktningar i samhällsdebatten och i förhållande till staten och den offentliga sektorn i stort.” I enlighet med den klassiska korporativistiska tanken görs organisationer till uttolkare av kollektiva intressen. Dessa samlas sedan till lobbying, inte till självständig handling.

Civilsamhället har blivit en mager skugga av sitt forna jag. Regeringen och myndigheter använder själva definitionen ”en arena, skild från staten, marknaden och det enskilda hushållet, där människor organiserar sig och agerar tillsammans i gemensamma intressen”, som slagits fast som utgångspunkt i lagstiftningen. Agerar i bemärkelsen agera röstbärare. I kontrast till andra länders beskrivningar av civilsamhälle som motvikt till stat och näringsliv, som välgörenhet eller resultatet av en civilisation, är den svenska föreställningen om civilsamhället påfallande grund. Här är det inte en samhällsaktör, institution och motvikt, utan en röstbärare.

Historikern Håkan Arvidsson konstaterar att ”när man betraktar det moderna svenska samhället i ett jämförande perspektiv slås man av den exempellösa bristen på motståndskraft i dess civila institutioner”.

Pengar är makt

Civilsamhällets beroendeställning till staten har inte bara ideologiska orsaker. Det som finns kvar av civilsamhället har ett starkt incitament att företräda och lobba mot staten, snarare att agera på egen hand: finansieringen.

Ingen vet exakt hur mycket pengar som når civilsamhällets organisationer, eller vad de går till, men enligt SCB:s senaste beräkningar från 2016 rör det sig om över 45 miljarder i rena anslag varje år. Mestadels används de till löner. 

Trots civilsamhällets ringa synlighet är det nämligen tre gånger så många som arbetar professionellt i sektorn i dag jämfört med på 80-talet. En mycket snabb professionalisering, parad med försvinnande få privata inkomstkällor, har skapat ett civilsamhälle vars överlevnad hänger på nästa års anslag, och i förlängningen på statens gunst. Resultatet är svag självständighet, få egna samhällsuppgifter och ett civilsamhälle med mycket få långsiktiga institutioner. Den som är satt på bidrag är icke fri.

Det är viktigt för Socialdemokraterna att upprätthålla fasaden att folkrörelserna finns kvar, att de alltjämt driver folkets intressen.

Socialdemokraternas har ett komplicerat förhållande till folkrörelsernas nya roll. Partiet har självbilden att det är en folkrörelse, men har skapat ett system som gjort dem överflödiga. Huvudsekreteraren i Socialdemokraternas utvärdering efter valförlusten 1991, Eva Marcusdotter, varnade i sin analys för att civilsamhället, folkrörelserna, som idé höll på att glida socialdemokratin ur händerna. Deras folkrörelser hade stelnat inuti det offentliga, och civilsamhälle hade kommit att bli ett borgerligt begrepp – ett hårt slag för partiet.

Kanske är det därför det är så viktigt för Socialdemokraterna att upprätthålla fasaden att folkrörelserna finns kvar, att de visserligen agerar inom statens ramar, men alltjämt driver folkets intressen. Öppna spjäll mellan socialdemokratins organisationer, myndighetsposterna och bidragen torde ha lindrat eventuell kvarvarande existentiell ångest. Ett stort antal statssekreterare och myndighetschefer rekryteras i dag från just dessa röstbärande organisationer.

Det borgerliga ointresset

Medan Socialdemokraterna putsar sin folkrörelsefasad uppvisar borgerliga politiker ett slående ointresse för civilsamhällets villkor. Konservativa håller i viss mån frågan om det civila högt, ofta utifrån särskilda gruppers intressen, men bland liberaler är frågan perifer. Enstaka försök att lyfta frågor om självständighet och byråkratisering finns genom historien, men socialdemokratins idé om det statligt understödda civilsamhället möter ingen konkurrens från de alternativ Bertil Ohlin, Gösta Bohman eller Alf Svensson har presenterat. Av Hans Zetterbergs enträgna arbete syns inte många spår ens bland moderater. 

Vad som borde kunna förena borgerligheten är insikten att ett starkt civilsamhälle, fristående från såväl näringsliv som det offentliga, inte bara är nödvändigt som maktdelningsinstrument. Det är ett uttryck för hela den borgerliga människosynen.

Precis som den liberala staten kräver maktdelning för att begränsa slagkraften i maktutövandet, kräver det liberala samhället vattentäta skott för att minska sårbarheten för politiska felsteg. Ett samhälle som låter olika delar agera oberoende av varandra har en mycket större möjlighet att undvika rejäla dikeskörningar. De trögheter som ett fritt civilsamhälle bidrar med i termer av kontinuerliga institutioner och nätverk saknas när staten är den som i praktiken väljer vilka organisationer som ska få näring.

Den som tror sig kunna planera civilsamhället kommer varken att lyckas nå det offentligas välordning eller civilsamhällets potential.

Den offentliga sektorn är, och måste vara, planlagd. Våldsmonopolet kan inte tillåtas att agera godtyckligt. Det civila samhället drivs däremot av en annan logik. Det bygger på människors samarbetsvilja och tillvaratar behov som inte kan inordnas i en byråkrati. Civilsamhället är till sin natur spontant. Den frihetliga bilden av människan som självständig, skapande och ansvarstagande kommer kanske aldrig till tydligare uttryck än i det civila samhällets förening av frihet och ansvar. Det borde vara något självklart för borgerligheten att värna.

Den som tror sig kunna planera civilsamhället kommer varken att lyckas nå det offentligas välordning eller civilsamhällets potential. Planerade framsteg, skrev Friedrich Hayek i Frihetens grundvalar (1983), existerar inte. Mänskligt skapande beskrev han som nyttjande av information som samlas i spontana ordningar, information som i sin helhet inte är åtkomlig för någon enskild aktör.

Sveriges civilsamhälle, i den mån det kan kallas det i dag, är ett planerat och tillrättalagt sådant. Utifrån en borgerlig samhällsanalys är dess värde med andra ord kraftigt begränsat. Civilsamhället är berövat sin skapandekraft.

Realpolitiken

De ideologiska argumenten till trots finns det förstås en uppsjö av mer akuta problem än kommunal parklek och bristen på privata stiftelser. Varför då ödsla energi på sådana frågor?

Frågan är berättigad, men den har goda svar. Det ligger ett stort realpolitiskt värde i civilsamhället, och framgång i dessa frågor kan ge politisk medvind i helt andra frågor, av två skäl.

För det första kan det svenska civilsamhällets påverkan på lagstiftnings- och övrigt policyarbete knappast överskattas. Remissinstitutet, effektiv opinionsbildning och stort mediegenomslag ger organisationer nära knutna till det offentliga enormt stort inflytande i politikers och myndigheters beslutsfattande. En borgerlighet som vill genomföra reformer på en mängd områden har allt att vinna på en större mångfald bland civilsamhällets röster. Dessutom: Om civilsamhällets beroende av det offentliga minskar kommer problemformuleringarna att förändras, såväl som de forum där formuleringarna diskuteras.

För det andra är civilsamhällets svaga självständighet ett problem för borgerligheten i frågor om välfärdsreformer. Förtroendet för att samhällsfunktioner kan läggas i andra händer än det offentligas är mycket lågt i Sverige. Med ett mer livskraftigt civilsamhälle skulle det förtroendet öka. I frågor om gemenskap och samhällsansvar lider borgerliga idéer enorm skada av ett civilsamhälle som saknar uppgifter och har få funktioner i människors vardag.

Civil gemenskap

Det kommer inte att bli någon parklek i Björkhagen. Det kommer med största sannolikhet inte att uppstå någon annan typ av gemenskap i dess spår heller. Ställda inför fullbordat faktum är människor efter civilsamhällets omstöpning ofta utlämnade till politikens penndrag. Urholkningen av civilsamhället har fått konsekvenser.

Den socialdemokratiska och socialistiska lösningen är att skjuta till pengar varhelst de efterfrågas. Borgerligheten måste stå för ett fundamentalt annorlunda förhållningssätt. Ett förhållningssätt som vill freda det civila samhällets gemenskaper från såväl marknadskrafter som politik. Ett som ser hembygdsrörelser, kultursällskap, religiösa institutioner, stiftelser, nätverk och föreningar som värdefulla självändamål, inte som politiska verktyg. Bara med ett sådant synsätt kan civilsamhället åter resa sig ur spillrorna.