Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Att ha och äta Brexitkakan

Irland är nyckeln till Brexit. Det går inte att samtidigt lämna den inre marknaden, ha en öppen gräns på Irland och undvika gränskontroller mellan Nordirland och resten av Storbritannien. Konflikten mellan dessa mål förklarar Toryregeringens Brexitdilemma.

Det är som vanligt stormigt i nyheterna om Brexit och hur britterna försöker lösa sitt utträde. Men för dig som tröttnat på att följa förhandlingarna idag kan Kevin O’Rourkes bok A Short History of Brexit: From Brentry to Backstop (Pelican, 2019) vara en frisk fläkt. Precis som väntat av en ekonomhistoriker försöker O’Rourke förklara hur Storbritannien kom till den svåra sits som situation som Toryregeringarna befunnit sig i sedan folkomröstningen 2016. 

Boken är uppdelad i två delar. Kapitel 1–7 ger en historisk bakgrund om både EU och Storbritannien under 1900-talet, främst i termer av ekonomi och historia. Det handlar om Storbritanniens väg in i EU, landets motiv och vilka konsekvenser medlemskapet har fått för Storbritannien. Kapitel 8–11 rör Brexitomröstningen och dess följder. Denna del är betydligt mer fokuserad på detaljer inom politiken och är stundtals namntung. O’Rourke gör det dock väldigt tydligt i den här delen hur svårt det har varit för Tory-regeringarna att konkretisera ”Leave” över huvud taget.

Att förklara Storbritanniens historia inom EU är ett ambitiöst projekt, och kan låta som tung eller tråkig läsning. O’Rourke lyckas kommunicera det viktigaste utan att fastna i den sortens detaljer som annars tenderar att bli uppblåsta i media.

Hans beskrivning av bakgrunden till Brexit är inte ny eller unik. Återkommande faktorer är exempelvis landets särskilda kolonialhistoria, erfarenhet av andra världskriget och annorlunda politiska klimat. Det som gör A Short History of Brexit i hur Irland lyfts fram i boken, något som lätt kommer i skymundan i andra texter.

Någon form av gräns kommer vara nödvändig om Storbritannien vill lämna tullunionen eller den inre marknaden.

Våldet på Irland som pågått av och till under hela 1900-talet har ofta fallit i glömska, såväl i Londons politiska rum som utomlands. O’Rourke menar att den brittiska regeringen underskattade Irlands roll i Brexitförhandlingarna, och underskattade styrkan i bandet mellan republiken Irland och EU. Sättet den brittiska regeringen förhandlade med EU var inledningsvis kaxigt, och regeringen bedrev förhandlingen som om man ville både ha kakan och äta den, eller en ”cakeist” approach som O’Rourke uttrycker det. När den brittiska regeringen insåg att den behövde göra avkall på vissa krav och avgick Boris Johnson och flera andra eftersom de inte kunde acceptera regeringens val.

O’Rourke kondenserar Toryregeringens problem i förhandlingarna till att regeringen hade som uppgift att förena tre motstridiga mål:

  1. Republiken Irland och EU kräver att det inte får finnas en hård gräns på Irland. 
  2. Brittiska unionister (som vill hålla Storbritanniens nationer) kräver att det inte får finnas en regleringsgräns mellan Nordirland och resten av Storbritannien.
  3. Brexit-anhängarna kräver att Storbritannien ska lämna tullunionen och den inre marknaden.

Nordirland kan inte skiljas från Irland på grund av grupperna i Nordirland som drar åt Republiken Irland. Nordirland kan inte heller skiljas från Storbritannien på grund av unionisterna. Den brittiska regeringen tvingas alltså välja mellan de båda grupperna, eller så skulle hela Storbritannien behöva stanna i den inre marknaden och tullunionen. Det hade i sin tur inte accepterats av de mer hårdföra Brexitanhängarna, eftersom Storbritannien då hade behövt lyda under EU:s institutioner. 

Med andra ord kommer någon form av gräns kommer vara nödvändig om Storbritannien vill lämna tullunionen eller den inre marknaden. Antingen kommer gränsen behöva gå mellan Republiken Irland och Nordirland, eller mellan Nordirland och Storbritannien. Man kan alltså uppfylla två av målen, men inte alla tre samtidigt. 

Den irländska gränsens öppenhet är den punkt som överges om det blir en så kallad ”no deal” den 31 oktober.

Kevin O’Rourkes bok, som gavs ut i december 2018, blir extra intressant att läsa med tanke på dramatiken som präglat det brittiska parlamentet under hela våren och sommaren. Mycket riktigt var det ju detta regeringen May inte kunde lösa, eftersom den var tvungen att ha med en klausul i avtalet med EU om det så kallade ”backstop”, vilket innebar att en öppen gräns mellan Republiken Irland och Nordirland fick större prioritet än att helt slita sig loss från EU:s institutioner.

Eftersom både det nordirländska unionistpartiet (DUP) och stora delar av det konservativa partiet inte kunde acceptera detta fick avtalet ingen majoritet i underhuset. Det har lett oss till situationen vi har i dag då den irländska gränsens öppenhet är den punkt som överges om det blir en så kallad ”no deal” den 31 oktober. Den nuvarande regeringen under Johnson har prioriterat annorlunda.

”Att skriva färdigt en bok om Brexit under 2018 har sina för och nackdelar”. O’Rourke har nog rätt om saken, även om jag lutar åt att det finns fler fördelar än nackdelar. När man läsaer boken med vårens kaos i bakhuvudet förstår man varifrån kaoset kom. Det finns inte heller något bekvämt ”I told you so” i boken; analysen står för sig själv. Som O’Rourke mycket skickligt beskriver handlar Brexit om grundläggande konflikter om Storbritanniens roll som går långt tillbaka i historien. Irlands roll i processen underskattades till fördel för de ekonomiska frågorna, men Irland kom i stället att bli centralt för hela konflikten.