Johan Lundberg: Att ifrågasätta auktoriteter är inte att hota demokratin

Strax före jul publicerade DN:s Mellanösternkorrespondent Nathan Shachar en artikel på tidningens kultursida som utlöste ett ramaskri bland akademiker och kulturskribenter, inte minst i sociala medier. Rubriken var synnerligen rak på sak: ”Få böcker har gjort lika stor skada som Edward Saids Orientalism”. Anledningen till artikeln var att det 2018 var exakt fyrtio år sedan Edwards Saids inflytelserika studie Orientalism kom ut.

Det enorma genomslag som Said fått inte minst i Sverige är svårt att frikoppla från den större rörelse som från och med det sena 1960-talet kom att rikta kritik mot föreställningar om att vetenskapen vilade på objektiv grund. I och med studentprotesterna började den akademiska forskningens och undervisningens auktoriteter att ifrågasättas utifrån perspektiv som för humanioras del kunde kokas ner till frågan om vilka som hade hållit i pennorna när historien skrivits: litteraturhistorien, konsthistorien, den ekonomiska historien, idéhistorien etcetera.

Går det att bortse från att det till övervägande del har varit män som har beskrivit historien? undrade feminister. Vilka blinda fläckar har en sådan historieskrivning resulterat i? Och vad har det inneburit för den amerikanska historieskrivningen att ha hanterats framför allt av vita män? Hade inte bilden av den amerikanska historien blivit en annan om svarta personer hållit i pennan?

I Saids fall har det handlat om vilken betydelse den västliga bilden av Orientens historia och väsen har haft för kolonialism och imperialism i arabvärlden (ett initialt problem med Saids teser är förvisso att kolonialismen i just arabvärlden till stor del varit ett osmanskt värv).

Och just i det avseendet tenderar Saids rön att leda till frågan om inte mycket av den äldre forskning som sades vila på objektiv grund i själva verket var ideologisk – på ett sätt som kanske inte ens forskarna själva förstod. Utifrån Saids Foucault-inspirerade perspektiv reproducerade forskare inom antropologi, språkvetenskap och arkeologi – liksom konstnärer och författare – fördomsfulla bilder av österlandet, vilka i sin tur skapade ”inte bara kunskap utan också själva den verklighet som de tycks beskriva”.

Utifrån liknande premisser som Saids, har väsentliga delar av skönlitteraturens och bildkonstens kanon ifrågasatts under de senaste decennierna. Tiden från 1968 till i dag har, kort sagt, präglats av en omfattande revidering och ommöblering inom olika akademiska områden.

Plötsligt framställs alltså den som på vetenskaplig grund kritiserar en akademisk auktoritet som ett hot mot den fria forskningen.

Det är mot just den bakgrunden som någonting rätt bekymmersamt blottades i upprördheten över Nathan Shachars kritik av Edward Said. En som replikerade på Shachars artikel var Dagens Nyheters litteraturkritiker Stefan Jonsson. Att Jonsson menade att det inte finns anledning att bry sig om alla fel och brister i Saids hantering av det digra källmaterial som hans vidlyftiga ideologiskt bygge är rest på, är kanske inte speciellt förvånande. Inte heller att Jonsson först avfärdade Shachars påstående om att Saids teoretiska bygge vilar på premissen att ”forskning (…) är primärt en fråga om makt, inte om kunskap”, och i nästa andetag berömde Saids tes om att ”vetandet om de andra är (…) en maktutövning över de andra”.

Nej, just det sättet att argumentera känns igen i all sin stollighet. En mer obehaglig iakttagelse har att göra med den sorts kritik som jag ovan diskuterade; den som har riktats mot vetenskapliga auktoriteter alltsedan 1960-talet. Stefan Jonsson skriver att Shachar i sin ovilja att instämma i den okritiska beundran som auktoriteten Said i dag åtnjuter,

pratar lite ungefär som Ungerns regering när den just tvingat Central European University att lämna landet, bland annat med hänvisning till att det vid det liberala lärosätet bedrivs kritiska studier om genus, nationalism och imperialism. Forskare som ägnar sig åt sådana ämnen får i dag dödshot, medan universitetsbyggnader spärras av efter bomblarm, som vid Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg häromdagen. Hot var också en del av Saids vardag. Kort sagt: det är anmärkningsvärt att en person med Shachars anspråk på upplysning och bildning torgför samma lögner och slogans som eldar på de politiker som önskar inskränka, skrota och förbjuda humanistisk diskussion och forskning.

Plötsligt framställs alltså den som på vetenskaplig grund kritiserar en akademisk auktoritet som ett hot mot den fria forskningen. En sådan person sägs nämligen prata ”lite ungefär som” Viktor Orbán. Det ger en bra bild av det som har kommit att kallas den långa marschen genom institutionerna. Under ett halvt sekel har kritik mot auktoriteter beskrivits som ett arbete i demokratins tjänst. När de forna auktoriteterna väl har bytts ut mot nya, då har det plötsligt blivit ett hot mot demokratin att ifrågasätta auktoriteter.