När jag var aktiv i Liberala ungdomsförbundet hade vi många argument till varför skolan var viktig. Många av oss gick i flumskolan och stöttade helhjärtat Jan Björklunds förändringar av betygssystemet, införandet av tidigare betyg samt fler och tidigare nationella prov. Vi stod ensamma och vi stod pall mot vänsterblockets ungdomsförbund som helst av allt ville slopa allt vad betygssättning och läroplaner hette. Vi pratade om kvalitet, men vi pratade också om valfrihet. 

För att illustrera hur ett gammalt LUF-argument var uppbyggt kan man tänka så här: Du heter Kalle, är sex år och bor i Mariefred. Skolresultaten ligger i botten i Sverige när det gäller avgångsbetygen i den kommunala grundskolan. Du börjar i den kommunala skolan. Där finns det inga böcker, lärarna printar ut egengjorda stenciler när de ska lära dig om Sveriges riksdag. På stencilen står det att riksdagen i huvudsak har tre uppgifter: att besluta om lagstiftning och om Sveriges statsbudget. Vad den tredje uppgiften är vet du inte, för den står inte på stencilen. Kommer du från ett resursstarkt hem kommer mamma och pappa att kunna berätta mer om riksdagen. Men gör du inte det – ja då är det typ rätt kört.

Din kommun Strängnäs lägger hela 15 000 kronor mindre än riksgenomsnittet per elev och år i skolpeng. Det märks eftersom ni inte har tillräckligt med material för att alla ska lära sig sticka i syslöjden. Ni får helt enkelt turas om med stickor och garnnystan. Samtidigt är medelinkomsten för personer i förvärvsarbetande ålder i Strängnäs högre än i 85 procent av Sveriges kommuner och den kommunala skattesatsen ligger högre än genomsnittet för riket.

I stället för fler böcker till dig och dina klasskompisar i den kommunala skolan ska kommunen nu satsa 27 miljoner på en kommunal camping. 

I stället för fler böcker till dig och dina klasskompisar i den kommunala skolan ska kommunen nu satsa 27 miljoner på en kommunal camping.

Detta är tyvärr inte ett fiktivt fall med påhittade summor utan helt sant. Barnen i Mariefreds kommunala skolor har inte tillräckliga skolböcker utan får stenciler med hem inför proven. Strängnäs kommun ligger i botten vad gäller skolresultat. Att bygga en camping verkar för kommunen vara viktigare än läroböcker. 

Detta är dåligt av flera skäl, hade LUF:aren sagt. 

För det första borde skolan inte vara kommunal. Kommunaliseringen var dålig för Sverige, även om den hjälpte Socialdemokraterna att få ordning på statsfinanserna. Resultatet blir att lokalpolitiker i idrottsnämnden kan besluta att det viktigaste för att öka kommunens besöksnäring är att bygga en arena, eller som i Strängnäs fall en camping. Var kan man hitta pengar för att finansiera projektet? Jo, i utbildningsbudgeten. 

För det andra är ett stort problem att kommunala skolor aldrig kan gå i konkurs. Man kan låta dåliga skolor vara utan förändring år efter år – eftersom man är garanterad eleverna. Det är här LUF:arens argument brukar gå över till att handla om valfrihet. Att friskolorna tvingar kommunen att agera. Att det fria skolvalet erbjuder en biljett från dåliga, närliggande, skolor. En biljett till en bättre framtid.

***

Borgerligheten har efter alliansåren anpassat sin hållning mot Socialdemokraterna i allt fler välfärdsfrågor. Och Socialdemokratin har efter den misslyckade Reepalu-utredningen 2015, som föreslog flera åtgärder för att begränsa vinster i välfärden, dragit sig allt mer åt vänster. 

I Ekots lördagsintervju två år in i regeringsställning tydliggjorde den folkpartistiske utbildningsministern Johan Pehrson att ett vinststopp för aktiebolag som driver skolor inte är uteslutet. Den så kallade trianguleringen, där man närmar sig oppositionens ståndpunkter kring vinster i skolan, är uppenbar. Med nya krav och regelverk sätter man ribban så högt för friskolorna att endast de stora bjässarna, koncernerna, kommer ha råd att ha personal, kapital och jurister för att fortsätta bedriva skola. I stället för mångfald riskerar vi att få en oligopolmarknad med kommunala aktörer och ett fåtal stora skolkoncerner. Det går tvärtemot friskolereformens syfte. 

I stället för mångfald riskerar vi att få en oligopolmarknad med kommunala aktörer och ett fåtal stora skolkoncerner.

Debatten om friskolesystemet förtjänar betydligt högre verkshöjd, men min poäng är att när allt strålkastarljus riktats åt ett håll och fokuset i debatten snarare blivit i vilken typ av associationsform skolor ska bedrivas har bilden fördunklats av vad barn får med sig från de mest formativa åren i livet. Med ens avfärdar man den tidigare hållningen om att systemet måste vara ordnat så att alla skolor ska kunna konkurrera med kvalitet. Och upphöjer den kommunala skolan, som även den har stora problem med brister i kunskapsuppdraget, stök och bråk samt betygsinflation, till norm.

Även på vårdområdet syns en reträtt. I Stockholm finns de kortaste vårdköerna, de nöjdaste patienterna och en flora av vårdgivare som samarbetar. Både offentliga och privata vårdgivare levererar god kvalitet. Allt sker tack vare de politiska idéer som drevs av borgerliga politiker för tjugo år sedan. Valfriheten byggdes ut genom att införa allt fler vårdval som vårdgivare kunde ansluta sig till. Men när borgerligheten efter 16 år förlorade makten till Socialdemokraterna kom tvivlet. Moderaterna har nu påbörjat en reträtt från idéerna. Valfriheten är trots allt inte lika viktig även om väntetiderna säger något annat. 

På samma nod låter Tidöregeringen när det kommer till vården. Hittills och under tiden när detta kapitel skrivs har man inte lyckats med vallöftet om att korta de nationella vårdköerna. I stället för att titta på de idéer som lagt Stockholmsregionen i framkant häller man mer pengar på regionerna. Kristdemokraterna, som har sjukvårdsministerposten, stoppar dessutom huvudet i sanden och vurmar för en statligt styrd vård trots att inget annat parti vill. Regeringens tonläge är även här ett tecken på att borgerligheten tvivlar. 

Regeringens tonläge är även här ett tecken på att borgerligheten tvivlar.

Det har varit oklokt att så många från borgerligt håll undvikit debatten om kvaliteten och innehållet inom både skola och sjukvård. Att inte intressera sig för den skolkultur som erbjuds en stor majoritet av svenska barn i den kommunala skolan har varit förödande. Att inte se de uppenbara bristerna med tillgänglighet i vården är att inte se patienterna i systemet. Bristen på borgerligt engagemang får verkliga och negativa konsekvenser. I stället har fältet lämnats öppet för den andra sidan, som mycket väl vet vad den har för avsikt att rasera och etablera.

En rimlig tanke vore att borgerligheten borde vara stolta över de förändringar alliansen gjorde, också över det system som gör det möjligt för elever att välja skola, äldre att välja hemtjänst och patienter att välja vårdgivare. I de delar av Sverige där valfriheten kommit längst hittar vi de kortaste vårdköerna, den högsta innovationstakten och en internationellt hög kvalitet i skolorna. Det bygger på ett system som finns till för att hjälpa för den enskilde, inte för den enskilde att inordna sig under. Trots alla goda reformer verkar man inte tro på sin egen politik. Varför blev det så?

***

Grundskolan bygger på ett förtroende mellan föräldrar och det offentliga. Skolan är den första institution barnen möter och lär sig att navigera helt utan att en förälder är närvarande. Redan vid ett- eller tvåårsåldern skickar en majoritet av föräldrarna i Sverige sina barn till förskolan. Det är inte endast för att barnen ska få en utbildning och föräldern gå till jobbet, utan många föräldrar är nog även måna om att deras barn ska få ett sammanhang och lära sig att anpassa sig till sociala normer. 

Medan debatten om vinst och friskolor rasat på debattsidorna de senaste tio åren är min övertygelse att det byggts upp ett gap mellan vad föräldrar vill och tror att skolan ska ge eleverna och vad eleverna faktiskt får med sig. Att den allmänna opinionen i allt högre grad påtalar brist i förtroende för grundskolan är känt. I SOM-institutets mätning från 2024 faller förtroendet för grundskolan. Endast 48 procent av de tillfrågade svarar att de har mycket eller ganska stort förtroende för grundskolan. Faktum är att allmänhetens förtroende för grundskolan har fallit de senaste åren.

När den internationella PISA-undersökningen genomfördes första gången år 2000 uppnådde svenska elever relativt goda resultat. Sedan dess har prestationerna i samtliga tre ämnen dock fallit betydligt. Faktum är att svenska elever hade den sämsta resultatutvecklingen av samtliga OECD-länder mellan 2005–2015, när vi nittiotalister gick i skolan. Sedan dess har resultaten hämtat sig. Men skrapar man på ytan finns det fortfarande många verkligt oroande insikter av dagens resultat. 

I skoldebatten har en så kallad ”läskris” diskuterats under en längre tid, huvudsakligen på basis av resultatutvecklingen i de internationella undersökningarna PIRLS och PISA, som mäter läsförståelsen bland elever i årskurs fyra respektive 15-åringar. Elever med svensk bakgrund presterar i snitt i den internationella toppen bland äldre elever. Däremot underpresterar elever med utländsk bakgrund markant jämfört med elever med svensk bakgrund – en skillnad som motsvarar över fyra års inlärning i PISA. Det finns också en stor skillnad mellan kommunala skolor och friskolorna. Till friskolornas fördel. En analys av PISA 2022 visar att elever i friskolor presterar 34 poäng bättre än elever i kommunala skolor. När resultaten justeras för socioekonomisk bakgrund är friskoleelevernas försprång 20 poäng, vilket motsvarar inlärningen under ett helt läsår.

När resultaten justeras för socioekonomisk bakgrund är friskoleelevernas försprång 20 poäng, vilket motsvarar inlärningen under ett helt läsår.

I generationer har det funnits ett relativt tyst antagande om att skolan förbereder eleverna väl inför livet. Ett antagande om att det är bra, inte dåligt, att släppa iväg sitt barn till skolan och att skolan tar hand om och utvecklar barnet – det är den där magkänslan som vi kallar kvalitet. Antagandet har gjort det möjligt för föräldrar att hålla armlängds avstånd till sina barns lärare, respektera dem och behålla en lagom nivå av nyfikenhet kring vad deras barn gör hela dagen i skolan. Men vad händer när föräldrar sitter med läxor som de själva knappt förstår? Eller när de går igenom en obegriplig matris för att försöka förstå vad barnet behöver lära sig för att få så bra betyg som möjligt? Eller när de kommer till föräldramötet och inser att hälften av eleverna inte har stolar eller bord i klassrummet utan saccosäckar, allt för att ”NPF-säkra”? Då skapas en rispa i förtroendet. Det förvärras ännu mer av att stöket blivit mer påtagligt än när jag gick i skolan. Sverige har bland den sämsta klassrumsdisciplinen. Femton procent av den svenska grundskolans elever klarar inte gymnasiebehörighet. Omkring ytterligare fem procent klarar behörigheten precis. Endast var tredje lärare anser att deras utbildning förbereder dem väl inför deras arbete generellt.

För mig verkar den borgerliga politiken stå på två ben. Ett ben är reforminriktat och vill att det svenska skolsystemet ska få förbättrad kvalitet. Svenska skolor ska ha fler läroböcker, färre skärmar, ett bra betygssystem, centralt rättade nationella prov, mer undervisningstid för de som ser ut att inte klara grundskolan, tydligare läroplan och en bättre lärarutbildning. Det andra benet verkar stå i en helt annan mylla: vänsterns. I jakten på att förbättra systemet har borgerliga politiker slagit in på en väg som allt mer tvingar elever och lärare till en ”one size fits all”. Den uppskruvade retoriken och trianguleringen kring friskolorna tenderar att leda in i samma slutsatser som den politiska vänstern har. Bara skolorna ser exakt likadana ut och bedriver exakt samma undervisning så kommer resultatet att bli bättre. Mycket lite talar för att det faktiskt stämmer.

***

En cancerpatient slussas mellan tre sjukhus i väntan på behandling. På tre veckor har cancern i levern fördubblats i storlek. Patientens operationsdatum för att operera bort levertumören är ytterligare tre veckor bort. Svenska Dagbladet rapporterar om 31-årige Johannes, det är han som är cancerpatienten. Han är fyra år äldre än jag. Intervjun är smärtsam att läsa. 

Svensk sjukvård har i decennier utgått från att politisk styrning ska garantera en högkvalitativ och tillgänglig vård. Borgerligheten har utmanat det centraliserade systemet. Sjukhus har upphandlats och lagar har skapats för att tillåta fler händer i vården. Men ingenstans inom vare sig skola eller sjukvård har de individuella rättigheterna stärkts. Det är det som gör att Johannes fall inte tas på allvar. Trots att han skriver ut sin journal på papper när han åker mellan sjukhusen för att de inte delar samma journalsystem. 

Sjukvården är även den drabbad av tillitskrisen. Och det mer än den långsamt dalande pricken i SOM-institutets förtroendemätning kring grundskolan. Var tredje svensk anser att bemötandet i vården försämrats de senaste åren. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys redovisar återkommande analyser av den internationella enkätundersökningen International Health Policy Survey (IHP). Undersökningen kartlägger hur befolkningen i Sverige och nio andra länder upplever hälso- och sjukvården i sina respektive länder. Svenskarna hamnar långt efter andra länder när det kommer till tillgänglighet. Sverige är i särklass sämst när det gäller andelen patienter som får planerad behandling eller operation inom en månad. I Sverige får bara 29 procent insatsen inom en månad. I Nederländerna är motsvarande siffra 60 procent.

Att konkurrensutsätta vården, få högre kvalitet, ge läkarna fler arbetsgivare och patienterna valfrihet har även här varit LUF:arens argument. Och visst har det givit resultat, speciellt i medicinsk kvalitet. 

Trots att regionernas sjukvårdskostnader ökade med 18 procent mellan 2010 och 2022 (i fasta priser) präglas debatten av besparingar, personalbrist och långa vårdköer.

Trots att regionernas sjukvårdskostnader ökade med 18 procent mellan 2010 och 2022 (i fasta priser) präglas debatten av besparingar, personalbrist och långa vårdköer. Visserligen har Sverige god folkhälsa och låg dödlighet i behandlingsbara sjukdomar. Exempelvis har risken att insjukna i stroke eller drabbas av hjärtinfarkt halverats på 20 år. Zoomar vi in på perioden 2010–2022 har sjukvårdskostnaderna ökat 69 procent i löpande priser. Justerat för prisökningstakten under perioden blir den reala ökningen 32 procent. 

Men mer pengar har inte inneburit mer sjukvård. Antalet vårdkontakter per läkare har minskat med 30 procent sedan 2010 trots att personalstyrkan växt. Detta speglar också köerna. Antalet personer i kö för nybesök i den specialiserade vården har ökat med 29 procent sedan 2012, justerat för befolkningsökningen. IVO:s nationella tillsyn av akutsjukhusen visade att patientsäkerheten inte kan garanteras på något av de 27 offentliga sjukhusen. 

För fyrtiofem år sedan, valåret 1979, uppgav fyra procent av svenska väljare att sjukvården är en viktig fråga som påverkar vilket röstsedel som skulle stoppas i lådan. I valet 2022 var motsvarande andel 49 procent. 

Klart att svensken är missnöjd just nu.

Men det som oroar mig mest är när jag blickar framåt. Under de kommande tio åren väntas andelen personer över 80 år öka med 47 procent. Samtidigt ökar andelen personer i yrkesför ålder med blygsamma fyra procent. Färre ska både betala för och behandla allt fler. 

Dagens system som inte klarar att växla ut varje skattekrona har stora utmaningar. Det kontrakt som ligger till grund för att vi som barn får omsorg och utbildning senare ska ge tillbaka till generationen som givit oss starten i livet blir med våra, och västvärldens, demografiska utmaningar naggat i kanten. Det är en viktig uppgift att överbrygga klyftan mellan ung och äldre. 

Samtidigt står vi vid randen till en enorm förändring inom bland annat precisionsmedicin och läkemedel som Ozempic. Men klarar vårt system att plocka frukten av den tekniska utvecklingen?

***

I Sverige präglas välfärdssystemet av en tydlig paradox: trots att investeringarna i vård, skola och omsorg aldrig har varit så stora, presterar systemet allt sämre. För varje inväxlad skattekrona är utväxlingen i faktiskt levererad vård eller skola mindre. I många fall vet vi inte ens om kvaliteten faktiskt är tillräcklig eftersom vi inte mäter den. Som inom skolan. 

Den traditionella borgerliga modellen att individer är bäst lämpade att fatta beslut om sin egen vård, skola och omsorg och att systemet måste tillåta valfrihet för att individen ska få reell makt över dessa beslut har gett resultat. Privatiseringar och valfrihet har gett ökad kvalitet i både skolan och sjukvården. Mer vård och skola för pengarna, helt enkelt. 

Men är det allt borgerligheten har att erbjuda?

Privatiseringar och valfrihet har gett ökad kvalitet i både skolan och sjukvården. Men är det allt borgerligheten har att erbjuda?

Den växande tillitskrisen inom välfärden ställer frågan på sin spets. Någonstans är det generellt sjunkande förtroendet för att skolan levererar det den ska och cancerpatientens turer mellan sjukhusen som skaver i mig. Och att borgerligheten retirerar från sin utgångspunkt för att falla in i att allt nog blir bättre om staten får styra lite mer är något som bör oroa en liberalt sinnad person. Betyder det att vi inte har svar på utmaningarna?

Jag landar i slutsatsen att den borgerliga ordningen måste vara mer än ett marknadsekonomiskt projekt. 

Välfärdens politikutveckling faller numera mellan två ytterligheter. Å ena sidan finns ett starkt behov av marknadsorienterade principer; å andra sidan förväntas staten lösa allt mer. Borgerligheten försökte med 1990-talets reformer bana väg för en ny ordning, men även den har visat sig vara otillräcklig för att hantera de komplexa, faktiska problemen – vad gäller såväl trygghetsskapande utbildning som den växande belastningen på sjukvårdens finansiering. 

När välfärdspolitiken möter verkliga utmaningar, exempelvis den växande kostnadsnivån i en åldrande befolkning, svänger den borgerliga rörelsen ofta hastigt mot vänsterpolitiska lösningar.

Detta speglar en allt växande ”tyst vanmakt” för att låna ett ord från 1980-talets maktutredning. Den etablerade politiken har misslyckats med att erbjuda lösningsorienterade reformer. Och vi är fast i två läger. Vänstersidan vill backa in i framtiden genom att återta den ”demokratiska kontrollen”. Samtidigt har privatisering och ökad valfrihet visat sig erbjuda en viss lättnad, men tvivlen inom borgerligheten på de egna idéerna grundar sig nog i att det antagligen inte räcker till.

Den centrala uppmaningen är därmed att den borgerliga politiken måste utveckla och driva en konstruktiv, lösningsorienterad reformagenda. Det räcker inte med att luta åt en av polerna – bara privatisering – eller låta pendeln svänga över till en allomfattande statlig styrning som riskerar att slå marknadsekonomins grundfunktioner ur spel.

I stället behövs en ny politik som möter de faktiska behoven i samhället, där innovation kombineras med ett hållbart systembygge som både bidrar till hög kvalitet och långsiktig ekonomisk överlevnad. Och som gör att tilliten återerövras.

***

Svensk politik behöver en borgerlighet som inte nöjer sig med att justera i marginalerna, utan som har modet att ta sig an framtidens utmaningar med ett reformistiskt driv. Politiker är inte bra politiker om de endast vill skruva i systemen snarare än att tänka på utmaningarna framgent. 

Framtiden ger inte utrymme för ständigt ökade offentliga utgifter. Skatteunderlaget viker och befolkningen förändras. Det är naturligtvis jobbigt. Men det gäller att inte låta sig skrämmas av retoriska spöken, utan att tala klarspråk om de verkliga problemen; framför allt så måste man tycka något om framtiden.

Sverige befinner sig i en formativ period. En ny politisk hegemoni håller på att växa fram som inte är framåtlutande – tvärtom. ”Sverige ska bli mer som Sverige” och ”Det var bättre förr” är nya ledord. Problemet för borgerligheten är att man inte kan backa in i framtiden. Att främja frihet under ansvar innebär att lita på att människor och verksamheter klarar mer än de tillåts.

Att främja frihet under ansvar innebär att lita på att människor och verksamheter klarar mer än de tillåts.

Partier som antingen skyller samhällsproblemen på ”mångkulturen” eller ”marknadiseringen” samlar en klar majoritet. Inom välfärden har Socialdemokraterna under ett decennium lyckats forma narrativet om att privata aktörer per definition är sämre än offentliga. Men vad talar egentligen för denna tes? Har debatten vuxit fram organiskt, eller är det ett spöke skapat av Socialdemokraterna som format vår syn? Och varför har borgerligheten tillåtit sig att skrämmas mer av spöket snarare än verkligheten? 

Verkligheten finns där och kommer allt närmare. Efter Tidö är det fyra år kvar till 2030. Under dessa år kommer välfärden, som vi känner den, att sättas på prov av allt fler äldre och allt färre barn i skolan. Den demografiska utvecklingen är en svår puck att hantera. Men den är också en möjlighet.

I stället för att prata om antalet gymnasiebehöriga borde fokus ligga på förädlingsvärdet – alltså hur mycket skolan faktiskt bidrar till varje elevs utveckling. Ett sådant mått skulle ge bättre insyn i skolans kvalitet och skapa en konkurrens där det är kunskap, inte marknadsföring, som styr. Det skulle också kunna fungera som ett verktyg när allt färre barn ska tillbringa sina dagar vid skolbänken. Sanningen är att vi kommer att behöva stänga skolor. Då bör det skolan faktiskt ger till barnet fälla avgörandet. Genom att presentera varje skolas prestation i entydig och lättförståelig form – där förädlingsvärdet är centralt – kan föräldrar och elever göra välgrundade val samtidigt som man har flera olika typer av skolor att välja mellan. I många länder är detta redan verklighet, som Englands Progress 8. Sverige bör följa efter. För att bygga tillit krävs tillgänglig, trovärdig information – inte en fast form som alla barn ska pressas igenom.

Det är heller ingen hemlighet att skolan är viktigare på vissa ställen och för vissa elever. För barn som växer upp i socioekonomiskt svaga hushåll, som inte har någon studie- eller lästradition i hemmet, är skolan i många fall den enda chansen att hitta en annan väg i livet. I dag halkar elever med invandrarbakgrund och elever på landsbygden efter kunskapsmässigt. Att vända denna utveckling är en politisk nödvändighet för borgerligheten. Rent krasst är då ”no-excuses”-skolor en ärlig chans att presentera verkligt förebyggande reformer för utsatta områden. Något att faktiskt sätta emot Sverigedemokraternas ”åk hem”-retorik.

Det går även att reformera vården för att skapa ett mer resilient system som klarar den kommande demografiska utmaningen. Det är inte en naturlag att man ska bråka på förlossningsavdelningarna om 37 kronor i OB-tillägg, samtidigt som fler administrativa tjänster tillsätts. System som saknar tydliga incitament att leverera hög kvalitet och effektiv resursanvändning blir ineffektiva och riskerar att skapa ojämlikhet, snarare än tillit. Det är uppenbart att individer saknar ett verkligt inflytande över vården – både i rollerna som personal och som patient.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

I stället för att patienter måste riva upp sina liv och byta region om de inte är nöjda med vården borde alla ha rätt att söka vård var som helst i landet så länge de har en remiss. Att vara bunden av ett geografiskt monopol och vänta på en knäoperation i Norrlands inland när tillgängliga kirurger finns i Halland är inte humant. Några som skulle kunna överbrygga detta är försäkringsbolagen. Det skulle också skapa incitament att arbeta preventivt med välfärdssjukdomar som diabetes och ansträngda hjärtan.

När Alliansen tillträdde 2006 fanns en stark känsla av ett politiskt projekt med genuin vilja till förändring och framtidstro. Den nuvarande borgerliga idéutvecklingen har kapats av det politiska spelets krav – där taktiskt manövrerande övertrumfar den framstegsoptimism som man tidigare tog avstamp från. Tidöregeringen har gemensamma projekt som verkligen syftar till att förändra – men genom att få tillbaka det som varit. Kriminalpolitiken är ett sådant exempel. Men sedan tar det stopp. Ansvarstagandet för hela landet, inte bara de områden där det är lättare att komma överens, borde vara borgerlighetens signum. Att reformera utan att för den delen bli vänster.

Texten är ett utdrag från den nya antologin Efter Tidö, där elva unga skribenter skriver om de frågor som definierar framtidens borgerlighet. Smedjans läsare kan köpa boken med 20 procents rabatt. Använd koden SMEDJAN20 i kassan på timbro.se/forlag.

Omslagsbilden är en illustration genererad i ChatGPT.