Automatisera bort förvaltningens aktivister
Att tjänstemännen blir allt färre medan aktivisterna tar allt större plats är ett demokratiskt problem. Tekniken erbjuder dock en möjlig lösning. Automatiseringen av offentlig sektor kan användas till att avväpna aktivisterna och återupprätta tjänstemannaidealet.
Att tjänstemannarollen ska präglas av oväld och lojalitet mot det rådande styret är en svensk tradition som går tillbaka till 1600-talet och Axel Oxenstierna, grundaren av den svenska statsapparaten. Det är tveklöst något som har tjänat Sverige väl genom århundrandena.
Det finns förstås hårt arbetande, professionella tjänstemän än i dag men de blir allt färre. Hade det berott på att det offentliga minskat vore det väl en sak, men så är som bekant inte fallet. I stället har de ersatts av aktivister förklädda till tjänstemän.
Tyvärr är aktivismen numera utbredd. Jan Olsson och Erik Hysing, professor respektive docent vid Örebro universitet, har i en forskningsrapport visat att elva procent av kommunala tjänstemän kan klassas som miljöaktivister.
Men fenomenet är bredare än miljöfrågan och sträcker sig från Polisens rättsavdelning, som använder alla till buds stående medel för att hindra legalt vapenägande, till det nyligen uppmärksammade fallet där elever i Umeå har tvingats att delta i klimatmanifestationer. I senaste numret av Axess finns därtill en utmärkt artikel av Johan Sundeen och Roger Blomgren, båda vid Bibliotekshögskolan i Borås, som diskuterar problemet med aktivistiska tjänstemän vid bibliotek, museer och teatrar.
Den oväldige tjänstemannen arbetar för att på bästa sätt förverkliga demokratiskt fattade beslut. Aktivisten däremot struntar blankt i sådana petitesser och sköter myndighetsutövningen efter eget huvud och egna ideal. De är kort och gott antidemokratiska.
Smedjans redaktör Blanche Jarn har skrivit om varför detta har blivit så vanligt. Hon pekar på dels det avskaffade tjänstemannaansvaret, dels den ”överjästa välfärdsstaten”. Det ligger mycket i det. Jag tror dock att det ligger mer bakom än så.
När jag på allvar blev varse omvärlden på 1990-talet var individen högsta mode, på många sätt förstås en nödvändig historisk förskjutning. Det började skrivas alltmer om vikten av att förverkliga sig själv, något som jag vill minnas blev ännu vanligare i och med kunskapslyftet. Det må egentligen vara som det vill med den saken, men att arbetet ska skänka en mening och låta en bidra till en bättre värld är en uppfattning som har bitit sig fast. Tillsammans med ett bitvis överdrivet fokus på individen framför kollektiv nyttighet har en effektiv grogrund för aktivism bitit sig fast.
Det är svårt att se att detta skulle ändras i närtid. Visst skulle det spela viss roll om regeringen någonsin får tummen ur och återinför tjänstemannaansvaret såsom riksdagen har beslutat. Men jag är tveksam till att det skulle rå på en hel tidsanda.
Algoritmer har inga egna värderingar, ingen egen agenda att sätta över den demokratiskt beslutade.
Framtiden bjuder dock på en möjlig alternativ lösning: automatiseringen. Att stämma av hur väl någon uppfyller i förväg uppställda kriterier är något av en paradgren för datorer. Det är redan fullt möjligt att låta algoritmer besluta i en del ärenden. Exempelvis var Trelleborgs kommun tidigt ute med att automatisera beslut om försörjningsstöd. En studie från Göteborgs universitet som presenterades 2018 visar att Trelleborgs automatiserade beslutsfattande upplevs ge snabbare service, ökat fokus på medborgaren samt ökad effektivtet. Dock höjs ett varnande finger för bristande transparens.
Fördelarna vad gäller objektivitet är dock uppenbara. Algoritmer har inga egna värderingar, ingen egen agenda att sätta över den demokratiskt beslutade. Frågan är om folk verkligen vill ha det så. Årets SOM-undersökning ger i vart anledning att tvivla.
Av undersökningen framgår inte minst hur låg kännedom folk har om att automatiskt beslutsfattande alls är en realitet. Det skulle inte vara konstigt om många initialt känner en viss oro inför att beslut fattas av algoritmer. Det är lättare att se och förstå hur en människa arbetar och vad som motiverar den än hur en beräkning sker.
Enligt undersökningen tror dock redan 69 procent att automatiskt fattade beslut blir mer opartiska. Det är en stor andel för en teknik som 80 procent inte vet redan används. Samtidigt tror 60 procent att samma beslut skulle bli mindre tillförlitliga. 67 procent tror att automatiska beslut skulle ta mindre hänsyn till individers situation än mänskliga tjänstemän.
Det förefaller inte som att vi vill ha helt oväldiga tjänstemän. En viss gummibandsfunktion i regelverken är något som uppskattas av medborgarna, och det av förklarliga skäl. En alltför stelbent förvaltning är inte nödvändigtvis något positivt. För egen del tror jag dock fortfarande att det är lättare att uppnå genom att programmera in en viss flexibilitet i algoritmerna och att byta ut så många aktivister som möjligt mot ettor och nollor. Att särskilt göra sig av med enbart aktivisterna låter sig inte göras men ju fler beslut som fattas automatiskt desto färre aktivister blir det kvar.