Tjänstemännen som tror de är politiker
Det numera ökända uppropet bland Regeringskansliets tjänstemän är egentligen ett illa maskerat ställningstagande för Socialdemokraterna och Decemberöverenskommelsen. Man får intrycket att undertecknarna inte riktigt förstår vare sig hur det demokratiska statsskicket fungerar eller vad det innebär att vara opolitisk tjänsteman.
Tjänstemännens brev till förvaltningschefen krävde bland annat svar på frågan om arbetsgivaren kan garantera att nästa regering upprätthåller Värdegrunden, och vad som händer om tjänstemännens lojalitetsplikt mot arbetsgivaren hamnar ”i konflikt med regeringsformens bestämmelse om människors lika värde”.
Initiativtagarna är anställda vid utrikesdepartementet. Deras skrivelse undertecknades av 261 opolitiska tjänstemän, och om någon känner sig osäker på vad de egentligen menade, ville de också veta hur de skulle kunna företräda Sverige internationellt om ”företrädare för regeringen och/eller partier i regeringsunderlaget” exempelvis ger uttryck för åsikten att exempelvis judar, samer eller muslimer inte är svenskar. Med andra ord: Uppropet är egentligen ett ställningstagande mot Sverigedemokraterna.
Ordet ”opolitisk” börjar i sammanhanget kännas en aning ironiskt.
Det demokratiska statsskicket är beroende av opolitiska tjänstemän – statligt anställda som gör sitt jobb oavsett den sittande regeringens politiska färg, och oavsett vad dess eventuella stödpartier tycker. Givetvis har alla tjänstemän en gräns där de inte längre kan acceptera vad regeringen de företräder säger och gör. Då säger man upp sig, som TCO:s chefsekonom Mikael Sandström nyligen gjorde i protest mot förbundets ställningstagande för en blocköverskridande regering.
Tills den gränsen är nådd ska man dock inte ta ställning. Denna princip har den gångna mandatperiodens UD-tjänstemän föredömligt visat prov på, då de inte gjort ett endaste upprop mot regeringen Löfvens val att ta stöd av Vänsterpartiet trots dess dubiösa värdegrund och avslappnade inställning till mänskliga rättigheter.
Under flera decennier har ideologer och aktivister suttit på poster som i teorin ska innehas av opolitiska tjänstemän.
Däremot befolkas den offentliga sektorn av ett stort antal tjänstemän som helt saknar förmågan att skilja sin egen roll från aktivistens. Migrationsverket är ett illustrativt exempel. 2016 skrev Per Gudmundson på SvD:s ledarsida om hur Migrationsverkets tjänstemän började pumpa ut permanenta uppehållstillstånd i allt högre hastighet månaderna innan riksdagen gjorde tillfälliga uppehållstillstånd till norm. I början av september i år beslutade verket att tillämpa den problematiska gymnasielagen, som ger asylsökande utan asylskäl uppehållstillstånd, så att den omfattar personer som inte täcks av lagen.
Än mer skamlös är tjänstemannaaktivismen vid Polismyndigheten. En grupp tjänstemän som hanterar vapenlicenser driver sin egen personliga kamp mot vapenägande till den grad att de inte följer lagar och regler, samtidigt som de opinionsbildar mot vapenägande i media. Opinionsbildningen bygger dessutom på hypoteser om vapenvåld som saknar anknytning till verkligheten.
Naturvårdsverket, som också är involverat i hanteringen av vapenlicenser, ligger inte långt efter vad gäller den sortens aktivism. Regeringens skogsutredare Charlotta Riberdahl tvingades avsluta sitt uppdrag att göra en rättslig översyn av skogsvårdslagstiftningen efter att hon i Almedalen ifrågasatt huruvida privatpersoner ska få äga skog. Listan kan göras längre, men poängen är redan tydlig: Tjänstemannaaktivism är ett problem som är allt annat än unikt för utrikesdepartementet.
Den är inte heller något nytt fenomen. Exempelvis hade 68-vänstern under 70-talet ett fast grepp om biståndsmyndigheten Sida, som Smedjan nyligen rapporterade om.
Under flera decennier har ideologer och aktivister suttit på poster som i teorin ska innehas av opolitiska tjänstemän. Att UD har sin beskärda del är ingen överraskning. Till exempel är regeringens handbok i feministisk utrikespolitik, som publicerades nyligen, strösslad med politiska ställningstaganden från svensk ambassadpersonal runt om i världen: ”I bedrivandet av utrikespolitiken känns det tryggt att ha en solid ideologisk bas för jämställdhetsfrågorna hemma och fullt stöd från den politiska ledningen.” ”Den feministiska utrikespolitiken är för oss en inspiration.” Enligt regeringen säger sig flera medarbetare vara stolta över den feministiska utrikespolitiken.
En tjänsteman ska vara en kugge i hjulet, tills han eller hon får nog och säger upp sig. Försöker han eller hon i stället att styra om ett maskineri vars riktning han eller hon inte har någon rätt att bestämma över, fungerar inte det demokratiska statsskicket. Man kan tycka precis hur illa man vill om de folkvalda och deras agenda, men är man opolitisk tjänsteman får man endera leva med dem, eller skaffa ett annat jobb.