Samhälle Essä
Även i krisen har friheten ett värde
Sverige börjar se slutet på pandemin, och bokslutet visar att friheten borde värderas högre. Hinder och tvång är värre än andra risker, och nu är det dags att röja undan dem, skriver Catarina Kärkkäinen.
I dag införs lättnader av Sveriges coronarestriktioner, eller förbud tas bort, som Viktor Barth-Kron påpekade att vi nog hade kallat det tidigare. Evenemang med sittplatser inomhus får ha 50 deltagare, och utomhus med stående respektive sittande publik 100 respektive 500 personer. Restauranger får numera ha öppet till 22.30.
Beskedet om lättnader från och med den 1 juni var efterlängtat. Efter pandemilagens införande har den tidigare prioriterade målsättningen att samhället i möjligaste mån ska hållas öppet varit ett minne blott, och Sverige har likt andra länder genomfört långtgående nedstängningar av många verksamheter i smittskyddets namn.
Kombinerat med åtgärder som förlängts med bara några dagars varsel och stöd som inte når fram har restriktionerna inneburit en mycket prövande tid för många – inte minst landets företagare inom hotell- och restaurangbranschen. Beskedet om lättnader innebär för många en förhoppning om att möjligen kunna klara och återhämta sig.
Är och var det legitimt att stänga ned samhället givet pandemin?
Samtidigt har alla riskgrupper erbjudits vaccin, och vaccinationen av allmänheten har inletts. Över en miljon personer är fullt vaccinerade och 3,5 miljoner har fått åtminstone den första dosen. Det motsvarar cirka 43 procent av den vuxna befolkningen. På många håll märks att vi börjar göra bokslut över pandemin – eftersom slutet av den inte längre är lika avlägset.
Och även om det finns sådant som är värt att kritisera och fortfarande behöver redas ut – som regeringens undfallenhet och bristfälliga information – framträder fortfarande en fråga som den övergripande och mest angelägna: Är och var det legitimt att stänga ned samhället givet pandemin?
Det främsta exemplet på bokslut hittills är Johan Anderbergs gediget researchade och berättade reportagebok om hur det gick till när Sverige valde väg under pandemin. I Flocken får läsaren lära känna Anders Tegnell, Johan Giesecke och många fler, och genom uttrycksfulla beskrivningar följa med in i rummen där diskussionerna fördes och besluten fattades.
Ännu mer intressant är den vetenskapshistoriska bakgrund som tecknas om hur människan under århundraden har lärt sig förstå hälsa, smittspridning och smittskydd. Frågan som återkommer är: Hur ska man värdera nyttor respektive risker på individ- och populationsnivå? Hur väger man frihet mot andra värden?
Många dog av behandlingen, men de flesta överlevde, och fick då också skydd mot sjukdomen.
Redan under 1700-talet gav immuniseringen av den mycket smittsamma och dödliga sjukdomen smittkoppor skäl till dessa frågor. I England hade man börjat rispa in sekret från smittkoppor i huden på friska människor. Många dog av behandlingen, men de flesta överlevde, och fick då också skydd mot sjukdomen.
Upplysningsfilosofer som Voltaire förespråkade de nya metoderna. Matematikern Daniel Bernoulli visade värdet av att vaccinera befolkningen: Frankrike skulle vinna 25 000 människor. Uträkningarna sådde fröet till den moderna epidemiologin, men också den etiska dimensionen av frågorna. Den franske läkaren Jean le Rond d’Alembert var ingen motståndare till vaccinering, men såg problem med Bernoullis sätt att tänka. Han målade upp ett annat scenario där alla som överlever får hundraprocentigt skydd, men en av fem dör av behandlingen. Då var det inte lika enkelt. Individens kalkyl var inte densamma som statens.
En människa har bara ett liv – en stat har miljoner liv.
”Men det här var inte hydrodynamik, trigonometri, sannolikhetslära eller annat som Daniel Bernoulli hade sysslat med. Det fanns en etisk dimension i bekämpningen av smittsamma sjukdomar som inte gick att komma ifrån. Det var skillnad på att vara spelaren och att vara insatsen. En människa har bara ett liv – en stat har miljoner liv. Och därmed var stridslinjerna uppdragna”, sammanfattas det i boken.
Johan Anderberg tar också ställning själv. I ett av bokens avslutande kapitel skriver han:
Trots att den svenska regeringen nu ansträngde sig för att få det att framstå som att Sverige inte valt en annan väg var sanningen en annan. Sverige hade varit ett friare land. Och det hade fungerat.
Vissa är kritiska till slutsatsen. Elsa Kugelberg, politisk teoretiker, skriver i en krönika på DN Kultur:
I Johan Anderbergs ”Flocken” slås det fast att den svenska coronahanteringen var rätt, därför att frihet är viktigt. […] Negativ frihet, alltså. För vissa. Det är sant att ingen hindrades från att smitta utsatta grupper, att Sverige ”inte tvingade sina medborgare att bära munskydd” ens för att skydda taxi- och busschaufförer. För människor som lever i enlighet med medelklassnormen hölls den negativa friheten mer intakt under 2020 än vad som varit fallet om regler införts för att helt stoppa sprittsmidningen. Den höga spridningen innebar dock stora begränsningar i riskgruppernas liv, och många är döda nu.
Fortfarande finns det anledning att värdera den negativa friheten högst.
Det är ett välkommet inlägg i det att det söker bringa klarhet i begreppen och föra diskussionen framåt. Visst är Isaiah Berlin och hans två frihetsbegrepp mycket viktiga för den. Fortfarande, skulle jag vilja hävda, finns det dock anledning att värdera den negativa friheten högst.
Till att börja kan sägas att politisk teori behövs inom frågor som dessa därför att vårt samhälle består av flera människor, att resurserna är begränsade och att vi människor har intressen som inte automatiskt harmonierar. Vi har egna preferenser som skiljer sig åt från andra personers, och kommer därför att vilja göra olika val. Vi är till exempel – vilket har visat sig vara relevant under pandemin – olika riskbenägna.
Läs också:
Berlin gör en annan viktig poäng om frihetsbegreppen, och det är att man i grunden måste välja. Det är inte möjligt att ge människor fullständig positiv och negativ frihet samtidigt. Även det politiska och moraliska beslutsfattandet lyder under de begränsade resurserna.
Alla kan vara överens om att begränsa smittspridningen, men alla väger också detta mot andra intressen
Han tänkte sig att människors negativa frihet skulle komma att inskränkas till förmån för större rättvisa, lycka eller trygghet, och verkade inte alltför beklämd över detta. Men han skrev också om den pluralism som negativ frihet innebär i kontrast till statliga strukturer som ska säkerställa ”det positiva självherraväldets ideal”:
Den är sannare, eftersom den åtminstone erkänner det faktum att människors mål är många, att inte alla kan mätas med samma mått och att de ständigt tävlar med varandra.
Det gäller även under pandemin. Alla kan vara överens om det gemensamma intresset att begränsa smittspridningen, men alla väger också detta mot andra gemensamma och personliga intressen, eftersom alla val innebär målkonflikter.
Vilka hälsorisker skulle långtgående arbetslöshet innebära? Vad får nedstängningar för konsekvenser för människors psykiska hälsa? Hur stora hälsovinster är värda sämre lärande och kunskapsutveckling till följd av distansundervisning?
Är det värt att träffa sina barn och barnbarn på ålderns höst med risk för att bli smittad? Hur starkt är behovet av socialt umgänge med vännerna? Vilken nytta innebär det att trots pandemin hålla familjeföretaget levande? Det handlar om en rad faktorer som personliga omständigheter, egen hälsa, andras hälsa och riskbenägenhet.
Det finns goda skäl att låta de allra flesta av dessa beslut fattas på individuell nivå, och ett skäl är att stora mängder information och enskilda intressen går förlorade om beslutsfattandet centraliseras. Den enes riskbenägenhet passar inte den andres förutsättningar. Ett annat är förstås att det finns stora risker med att flytta och utöka den politiska maktens gränser – vilket vi nu också ser i debatten om återöppning.
Vad mer borde man inte få göra på grund av risken att belasta vården?
Sjukvården då? ”Den svenska pandemiresponsen, med öppna nattklubbar och gallerior, förutsatte att det fanns möjlighet att ytterligare exploatera framför allt kvinnors kroppar, pliktkänsla och omsorg om andra människor”, skriver Kugelberg. Exploatering indikerar, åtminstone i mina öron, dels att situationen varit orättfärdig, dels att kvinnorna till viss del har saknat agens eller alternativ. Jag är inte säker på att endera stämmer.
(Och även den som inte håller med borde se att det nu är legitimt att öppna upp och låta samhället återgå till det normala givet att antalet coronapatienter som intensivvårdas nästan har halverats på tre veckor.)
Vårdpersonal har otvivelaktigt gjort hjälteinsatser under året, och sjukvårdens belastning är en sådan faktor som alla bör ta i beaktande. Man kan också tycka att beredskapen och villkoren inom vården borde vara bättre, men det är delvis en annan fråga. Givet att situationen ser ut som den gör – vad mer borde man inte få göra på grund av risken att belasta vården? Vid vilket antal patienter inom intensivvården ska man förbjuda medborgare att lämna sina hem? Jag menar att människors naturliga instinkter och försiktighet lämnar mindre utrymme för godtycke.
Om vi ska inskränka våra friheter måste vi gå rätt mycket längre för att vara konsekventa.
Möjligheten som Kugelberg skriver om gäller i vanliga fall också. Andra yrkesgrupper tar risker och litar på att sjukvården finns och fungerar om någonting går fel. Sjukvården förlitar sig på att industrin tillhandahåller materiel och att resten av samhället arbetar för att det ska finnas resurser till det offentliga. Om vi ska inskränka våra friheter därför att vi är kopplade till varandra i samhället måste vi gå rätt mycket längre för att vara konsekventa.
Pandemin har nödgat många människor att göra svåra och krävande val. Det som vore värre är att valen gjordes åt dem. Tingens väsen gör oss inte ursinniga, utan endast människors illvilja, sade Rousseau. Nu kan väl den rådande pandemin förvisso vara skäl till både ursinne och reella risker, men dessa har vi hyfsat god chans att som fria människor hantera. Hinder och tvång är alltjämt värre, och nu är det dags att röja undan dem.