Avskaffa nämndemannasystemet
Än en gång har det svenska rättsväsendet drabbats av en nämndemannaskanda. En politiskt tillsatt domare omnämnde asylaktivisten Elin Ersson som brottsling redan före rättegången. Det måste bli ett slut på systemet med nämndemän, annars hotas förtroendet för rättsstaten.
Man kan tycka precis vad man vill om att Elin Ersson i somras hindrade ett plan från att lyfta och därigenom stoppade utvisningen av en man till Afghanistan. Ingen åsikt förändrar fakta: Att agerandet kan ha varit brottsligt och att Ersson har rätt, precis som alla andra, att få saken prövad av en oberoende domstol.
Nu har det dock visat sig att en av de nämndemän som var med och dömde Ersson – och som själv i skiljaktig mening ansåg att straffet skulle ha varit hårdare än det tingsrätten dömde ut – redan ett halvår före rättegången hade uttalat sig om att hennes agerande var brottsligt.
Så får man som domare inte göra. Anledningen är enkel: Den som anklagas för ett brott har rätt till en opartisk bedömning av anklagelsen. Domstolen har att studera de bevis som presenteras inför rätten (inte vad domarna kan ha läst i tidningen innan) och utifrån det bedöma först om något brottsligt skett, och därefter vad det i så fall ska generera för straff.
Vi har den här ordningen, rättsstat kallad, eftersom alternativet är ett samhälle där den starke tar makten och gör vad den vill med den. Utan rättsstaten skulle oskyldiga människor kunna dömas av en folkmobb helt utan bevis, bara för att tillräckligt många uppfattat mediebilden på ett visst sätt. En sådan samhällsordning skulle utgöra ett flagrant ingrepp i individens rättigheter. Den västerländska demokratin bygger på att det i grunden finns en rättsstat – utan rättsstaten kan vi bara vackert se på när resten av värderingarna rasar samman.
Det är allvarligt att den svenska rättsstaten har en sådan uppenbart inbyggd svaghet som just nämndemannasystemet.
Det är därför allvarligt att den svenska rättsstaten har en sådan uppenbart inbyggd svaghet som just nämndemannasystemet. Det innebär att de politiska partierna utser nämndemän, som är fullvärdiga domare, bland sina egna medlemmar. Lekmän. Motivet är att det ska ge allmänheten insyn i rättsväsendet.
Offentlighetsprincipen råder i Sverige. Insyn i rättsväsendet har var och en. Det går utmärkt att begära ut domar och se hur rätten resonerar. Några partimedlemmar i domstolarna behövs inte för detta.
Däremot kan vi se att det vart och vartannat år dyker upp problem kopplade till nämndemännen. De är inte juridiskt skolade, och det påverkar deras bedömningar. Rättegångar har behövt tas om för att nämndemän somnat, twittrat om bevisningen eller skickat beundrarmail till en utredare. En person friades från anklagelser om misshandel efter att två centerpartistiskt tillsatta nämndemän ansåg honom oskyldig på fullständigt rättsvidriga grunder – bland annat hänvisades till att mannen kom från en bra familj, och att kvinnan troligen bara var ute efter ekonomiska fördelar – i Solna tingsrätt förra året. I Erssonfallet har en nämndeman som dömt en tilltalad på förhand.
Sådana skandaler orsakas av företrädare för olika partier, så det går inte att skylla på att allt skulle vara Sverigedemokraternas fel (även om deras inträde knappast gjort saken bättre). Problemet är att de skadar förtroendet för rättsväsendet, och skadas förtroendet för rättsväsendet kommer det så småningom att mista sin legitimitet. Människor kommer att vända sig till andra institutioner för att skipa rättvisa, och då får vi ett samhälle som garanterat inte är rättvist.