Barnen som sabbade debatten
Genom att tonåringar och unga vuxna kallas för ”barn” har förutsättningarna för meningsfulla debatter i viktiga frågor undergrävts. Med ett mer nyanserat språkbruk hade de värsta dikeskörningarna kunnat undvikas, både i debatten om de asylsökande afghanska ungdomarna och ilskan mot Socialstyrelsens information om barnäktenskap.
Tänk på barnen. Det är ett klassiskt argument i den svenska debatten, avsett att undergräva förutsättningarna för all fortsatt diskussion. Den som drar barn-kortet har vunnit, eftersom den som motsätter sig barnens påstådda intressen anses diskvalificerad från debatten. Vem kan vara emot barn, annat än en riktigt kallsinnig och självisk människa?
Barn-argumentet används i alla möjliga sammanhang, inte sällan för att motivera politik som enligt vetenskapen är skadlig för just barnen, som politisk styrning mot ökad kommunal barnomsorg i stället för föräldrar som är hemma med barnen, alternativt dagmammor och annan individuellt utformad barnomsorg.
Vem kan vara emot barn, annat än en riktigt kallsinnig och självisk människa?
Att barn-argumentet funkar som ett slags veto för fortsatt debatt, lite som man sade ”stjärnstopp” när jag själv var barn, gör det extra problematiskt att den juridiska definitionen av barn, såsom varande alla omyndiga, har smugit sig in i det allmänna språkbruket. Denna juridiska definition gör nämligen inte skillnad på barn i ordets ursprungliga, förpubertala betydelse, och i det närmaste vuxna ungdomar, vars enda samhörighet med småbarn är att de inte passerat det av lagstiftaren godtyckligt dragna myndighetsstrecket.
Denna sammanblandning av barn och omyndiga har länge saboterat möjligheterna att föra en meningsfull diskussion om ensamkommande asylsökande. Begreppet ensamkommande åsyftar endast omyndiga personer, enligt svensk lag, det vill säga personer under 18 år. I debatten används därför begreppet barn om dessa personer, trots att de i förekommande fall kan vara både gifta och ha egna barn, eftersom myndighetsåldern i deras ursprungsländer är en annan en den svenska.
Den juridiska definitionen gör inte skillnad på barn i ordets ursprungliga, förpubertala betydelse, och i det närmaste vuxna ungdomar.
Att debattörer envisas med att hänvisa till dessa vuxna eller nästan vuxna personer som ”flyktingbarn”, gör det svårt för personer som förespråkar en mer restriktiv migrationspolitik. Hur kan man motsätta sig att flyktingbarn ska få stanna? Kanske längst i denna sammanblandning av begreppen har Dagens Nyheter gått, som bildsatt artiklar om de asylsökande ungdomarna med bilder på finska krigsbarn (barn i ordets ursprungliga betydelse) från andra världskriget. Att baka ihop närmast vuxna ungdomar i samma kategori som hjälplösa småbarn är ohederlig men effektiv argumentation. Tänk på barnen.
Sannolikt är det denna typ av medvetna språkförbistring som skapat lett fram till den märkliga särlagstiftning för afghanska asylsökande som regeringen nu har föreslagit och som sågats av Lagrådet i så hårda ordalag att man hoppas att det finns rikligt med skämskuddar att tillgå i Rosenbad.
En motsvarande situation uppstod i förra veckan då en informationsbroschyr från Socialstyrelsen, riktad ”till dig som är gift med ett barn” väckte stor upprördhet och indignation, bland såväl debattörer som politiker. Indignationen var så stor att myndigheten bestämde sig för att dra tillbaka informationsbroschyren, som enligt uppgift kostat 1,2 miljoner skattepengar att ta fram.
Så vad var då problemet med Socialstyrelsens broschyr? Uppmanade den till, eller förringade problemet med, barnäktenskap? Nej, tvärtom. Den som läser texten blir snart varse att den är tydlig med att barnäktenskap är förbjudna i Sverige, och att det är olagligt att bedriva könsumgänge med personer under femton år.
Så vad handlade indignationen och upprördheten om? ”Tonen”, fick vi veta från några av debattörerna, det var tonen i broschyren som det var fel på. Man kunde tydligen, trots att motsatsen stod skriven rent ut, få intrycket att svenska myndigheter såg med blida ögon på barnäktenskap. Hur debattörerna ansåg att den skulle ha varit skriven i stället var dock oklart.
I själva verket var det återigen ordet barn som spökade. Genom att kalla alla under arton år för barn blir ett äktenskap mellan en 18-åring och en 17-åring, som ingåtts fullt lagligt i ursprungslandet, ihopbakat i samma kategori som ett äktenskap mellan en fyrtioåring och en nioåring. Förmodligen är det den senare kategorin som de upprörda ser framför sig när de hör ordet ”barnäktenskap”. Sannolikt är det den förra kategorin som är den vanligaste.
Visst finns det skäl att kritisera Socialstyrelsens broschyr. Vem vänder den sig till, äldre tonåringar som är gifta med varandra eller äldre män som är gifta med små barn? Är det inte naivt av Socialstyrelsen att tro att den senare kategorin skulle komma på bättre tankar efter att ha läst en sådan informationsbroschyr?
En bra början är att införa ett mer nyanserat språkbruk, där förpubertala barn och unga vuxna inte buntas ihop i samma kategori.
Att invandringen medför att det flyttar hit människor från länder med andra sedvänjor och myndighetsåldrar är ganska självklart. Att svenska myndigheter informerar om vad som gäller i Sverige likaså. Hur ska man då undvika den typ av missförstånd och hätska debatter som utbröt i förra veckan?
En bra början är att införa ett mer nyanserat språkbruk, där förpubertala barn och unga vuxna inte buntas ihop i samma kategori. En informationsbroschyr som vände sig till unga äkta makar i 17-årsåldern och inte beskrev dem som barn hade förmodligen inte väckt samma vrede.
Den hade kunnat kombineras med information riktad till dem som är gifta med barn i begreppets ursprungliga förpubertala mening: ”Du är en kriminell pedofil. Överlämna dig till polisen.”