Battle of Ideas är som att öppna ett fönster
För den som vill slippa ut ur den svenska åsiktskorridoren och dessutom få en glimt av hur de kommande årens debatter kommer att gestalta sig är den engelska debattfestivalen Battle of Ideas ett utmärkt tillfälle. En uppfriskande spaning är att identitetspolitiken börjar att tappa fotfästet.
Att som svensk besöka den brittiska debattfestivalen Battle of Ideas i London är som att öppna ett fönster. Både i bemärkelsen att det släpps in luft i den unkna svenska åsiktskorridoren och i bemärkelsen ett fönster mot framtiden. Hur originella och ”i framkant” vi svenskar än anser oss vara kvarstår det faktum att vårt offentliga samtal i stor utsträckning utgörs av importerade restprodukter från de betydligt vitalare diskussioner som förs i den anglosaxiska världen. Den som vill veta hur den svenska debatten kommer att låta om några år gör därför klokt i att åka till Battle of Ideas.
Namnet Battle of Ideas är egentligen ganska missvisande, för någon krigsstämning råder inte. Tvärtom är det påfallande vilken hövlig ton som präglar de flesta av samtalet, trots att åsikterna spretar betydligt mer än i den svenska debatten. En påtaglig skillnad mellan den anglosaxiska debattkulturen och den svenska är att man i den engelskspråkiga världen fäster större avseende vid argumenten som framförs och mindre avseende vid avsändaren. De flesta åhörare som bidrog med frågor och inspel presenterade sig inte ens. Det var inte vilka de var utan vad de hade att säga som var av intresse. Inte i en enda diskussion hörde jag någon anföra en motdebattörs titel eller hemvist som argument, denna tröttsamma sjuka i den svenska debatten.
En påtaglig skillnad mellan den anglosaxiska debattkulturen och den svenska är att man i den förra fäster större avseende vid argumenten och mindre vid avsändaren.
På Battle of Ideas spelar publiken lika stor roll som paneldeltagarna. Ett typiskt seminarium är mellan en och en och en halv timma långt och inleds med att var och en av panelisterna får hålla ett inledningsanförande på cirka fem minuter. Därefter går ordet direkt ut till publiken, till skillnad från de flesta svenska paneldebatter där publiken endast bjuds in till en pliktskyldig frågestund i slutet. Publikens frågor och inlägg – det är nämligen inte bara frågor – kommenteras sedan av panelisterna och ett samtal mellan publiken och experterna på scenen uppstår, större delen av tiden i en respektfull anda.
En spaning från årets festival är att den identitetspolitiska agendan verkar tappa energi och inflytande. Den nedlåtande tvärsäkerhet som präglat de identitetspolitiska inläggen har falnat och ersatts av mer defensiva tongångar, medan kritiken har vässats. Även publikreaktionerna på debatterna om identitetspolitiska ämnen tyder på att en viss trötthet börjat infinna sig även hos allmänheten, avseende de aktivister som åberopar fysiska attribut som argument i politiska diskussioner.
I ett seminarium om white privelege monterade Katharine Birbalsingh, rektor vid Michaela Community School, skickligt isär teorin om att det skulle existera ett privilegium kopplat till vit hudfärg i Storbritannien. ”Visst finns det ett vitt priviliegium” konstaterade Birbalsingh, ”likväl som det finns ett svart privilegium, ett kvinnligt privilegium, ett manligt privilegium, ett privilegium för smala, långa och så vidare”. Olika egenskaper medför fördelar i olika sammanhang. Hennes meningsmotståndare, doktor Myriam Francois, hade inte mer att anföra än anekdotiska exempel från mer än hundra år tillbaka i tiden och enkäter där människor uppgav att de upplevde att det fanns ett vitt privilegium.
Denna tendens att anföra personliga upplevelser som argument i politiska diskussioner ifrågasattes även vid andra seminarier under helgen. I en diskussionen under rubriken ”From Peterson to Incels: Is there a generation of lost boys?” kritiserade sociologen Jan MacVarish den subjektiva och anekdotiska bevisföringen efter att två personer i publiken delat med sig av sina personliga erfarenheter.
Den första var en ung kvinna som berättade att hon varit tillsammans med en ung man som var en del av den så kallade Incel-kulturen (Incel syftar på frustrerade män som lever i ofrivilligt celibat och påstås odla uppfattningar) och att hon nu går i terapi på grund av den dåliga behandling han utsatt henne för. Den andre var en ung svart man med rastaflätor som utgav sig för att själv vara en incel och som menade att kvinnor behandlat honom illa i hela hans liv. Det var uppenbart för alla att båda dessa personer farit illa av sina erfarenheter.
MacVarish frågade dem dock vilken relevans de menade att deras personliga erfarenheter hade för den offentliga debatten:
– Varför kommer ni hit och delar med er av era personliga trauman? Det här är inte ett privat sammanhang, det här är The Battle of Ideas. Vad vill ni att vi ska göra med det som ni berättar? Om vi generaliserar och gör politik av dem kommer vi att förvandla era privata upplevelser till någonting abstrakt som inte egentligen har att göra med det som ni själva har upplevt. Om vi försöker diskutera era erfarenheter utan att generalisera blir det snaskigt utan att föra diskussionen vidare. Det bästa vore om ni tog tag i era liv och gick vidare.
Från ett svenskt perspektiv där offerrollen fortfarande äger företräde var detta nyktra konstaterande, tillika från en sociolog, befriande att höra. MacVarish lyckades även trampa på en annan öm svensk tå, när hon liknade psykologiprofessorn Jordan B Peterson vid klimataktivisten Greta Thunberg:
– När jag ser dessa två människor tänker jag: ’Vad är det som jag missar? Vad är det som andra människor ser hos dessa personer som jag tycker är totalt ointressanta?’
Det övergripande temat för festivalen är yttrandefrihet och ett antal av helgens seminarier kretsade kring detta, bland annat ett om huruvida man kan skilja konstverk från deras skapare och om man bör deplattformisera upphovsmän med osympatiska värderingar eller ett förkastligt leverne. Deplattformiseringslinjen företräddes av sociala mediestrategen Christa Blackmon, som menade att det var orimligt att betala pengar till konstnärer som man ansåg förkastliga. Hon gick dock längre än så och menade även att företag och myndigheter borde ”ta ansvar” för att dessa inte fick tillgång till plattformar i offentligheten.
Hon fick mothugg från komikern Andrew Doyle, som menade att man inte bara skulle tolerera verk från osympatiska upphovsmän, utan att dessa tvärtom var nödvändiga för att hålla kulturen intressant och relevant. Kulturskapare är, menade Doyle, oftast extrema och flamboyanta personligheter, inte sällan med extrema och aparta åsikter, vilket är en av anledningarna till att de skapar intressant konst. Cellisten Gabriella Swallow påtalade att det inte bara är publiken som ställs inför ett delikat dilemma när det kommer till osympatiska konsnärliga genier, även andra musiker behöver ta ställning till om de vill samarbeta med dessa. Hon landade dock i slutsatsen att den enda konstruktiva vägen framåt är att låta konsten existera på sina egna villkor, och att låta rättssystemet ta hand om de kriminella.
Om Battle of Ideas ger en föraning om åt vilket håll även den svenska debatten kommer att röra sig framöver finns skäl att hoppas på ett högre tak och en mer nyanserad diskussion, där identitetspolitiken tappat mark och sakargumenten återvunnit förlorad terräng. Det vore i så fall inte en dag för tidigt.