Bergmans Persona – ett förebud om postmodernismen?
Få har kunnat missa att hundraårsminnet av Ingmar Bergmans födelse firas i år. Bland dem som satt upp hans verk finns Malmö stadsteater, vars uppsättning av Persona aktualiserar en spännande aspekt av Bergman: Hans förmåga att tidigt identifiera den strömning i samhällsdebatten som kommit att prägla samtiden: postmodernismen och identitetsfokuset.
Ramhandlingen i Persona är på ett plan enkel. En berömd skådespelerska och sångare har drabbats av en kris och slutat tala. Tillståndet varar och fysiska men tycks saknas. Problemet är alltså psykologiskt eller existentiellt.
Efter att ha färdigbehandlats på sjukhus sänds skådespelerskan tillsammans med en sköterska till havsbandet för att vila ut och läka. Åldersskillnaden mellan patient och vårdare är påtaglig. Livserfarenhet och leda ställs mot ungdomlig framtidstro och lust att upptäcka livet. Motsättningen visar en svåröverkomlig avgrund.
Under en tid i huset vid havet kommer de två kvinnorna nära varandra, eller i vart fall tillsynes nära. Den yngre anförtror sig till den äldre, på ett sätt som uppenbarligen inte skett för den yngre tidigare. Ett spänningsförhållande av makt, sexualitet och närhetslängtan utvecklas, som slutar med en kris och ett uppbrott.
Just den utseendemässiga likheten mellan de två huvudpersonerna är i den ursprungliga filmatiseringen från 1966 ett huvudinslag. Det tycks som om de två personernas identitet blir alltmer oklar. Det ena går in i det andra och den enas minnen och berättelser tycks successivt bli del av den andras. Men kanske ändå inte. Det är ju bara den ena parten som kommunicerar i tal. Den äldre skådespelaren är tyst, i varje fall i Bergmans version.
I vår egen tid är vi närmast besatta av detta förhållande att vi ska få vara precis vem vi vill och när vi vill.
Det som blir tydligt när man ser dramat igen och nu överfört till scen är att det tycks ha blivit än mer aktuellt under de dryga 50 år som gått sedan den första presentationen. Vår egen tid präglas i allt högre grad av att våra identiteter tycks bli både allt viktigare och alltmer otydliga. Det är som att vi glider in i och ut ur olika sfärer av tillvaron. Man kan ha flera olika roller, och det är kanske mer tillåtet än för 50 år sedan att ha dessa olika roller.
Förhållandet förstärks av att den digitala tillvaron stärkts i omfattning och betydelse. På nätet kan man anta vilken persona man vill, och ha flera olika uppsättningar i olika kanaler. Den tidigare huvudsakligen analoga personan, som kan vara nog svår att hålla samman över livets skiften, ersätts med en mångfacetterad och sammansatt bild. Där blir det svårt att skilja på vad som är ”jag” och vad som är ”du”.
I vår egen tid är vi närmast besatta av detta förhållande att vi ska få vara precis vem vi vill och när vi vill. Att inte få möjlighet att uttrycka sig precis så som det känns rätt att uttrycka sig just nu och här, eller i just det här mediet, har blivit något av kärnan i den frihetliga liberala demokratins väsen. Så ser vi också framväxten av identitetsrörelser och kränktheten som en stark drivkraft i samhället och samhällsdebatten, ofta ockuperad av vänstern. Det kan gälla kön, etnicitet eller sexualitet, eller allt på en gång.
Det som Bergman tycks vilja visa upp, med sin text som en spegel, är väl just vad denna balans mellan utsuddning och pregnans innebär. Går vi för långt åt ensamheten och avstängdheten blir vi tysta och avskurna från omvärlden och samhällets samvaro. Går vi å andra sidan in i personlighetsotydligheten tycks vi hamna i en personlighetskris. Vi tycks inte kunna leva utan persona men sannolikt inte heller med en för långt driven persona. Balansen mellan individ och samhälle/interaktion måste finnas där, och den måste baseras på ett antal givna regler, som kan sökas i samhällsmoral och etiska förhållningssätt.
Bristen på sådan moralkodex kan väl förklara det ökade intresset för religiös tro, tro på klimatkris eller tro på effektiva förkunnare som Jordan B Petersson. Hos Bergman finns i allmänhet inte någon sådan frälsning. Gud svarar inte den som är i nöd. Människan har i det yttersta att ensam uthärda livsödet och möta döden.
Bergman förebådade det nuvarande samhällsklimatet och urgröpningen av våra identiteter.
Hur klarar då Malmö stadsteater av att förvalta denna komplexa text? Bra, på flera sätt. Skådespelarna är genomgående övertygande, särskilt de två huvudpersonerna. Översättningen av sommarhuset på Fårö till scenen fungerar också, även om scengolvet blir lite väl ”blött” med havet som slår in i form av vatten som står kvar efter ett regn i inledningen.
Det som inte är lika lyckat är att man missar två väsentliga scener från filmen/texten. Det är dels inledningen, där en lysande Margareta Krook som läkare i filmen effektivt sätter berättelsen genom en klinisk berättelse om huvudpersonens dilemma. I Malmö stadsteaters version blir det något av en ”rymdepos”-scen som mest är märklig. Dels är det centralscenen från dramat när den yngre kvinnan tar steget att läsa det brev som den äldre kvinnan skrivit till läkaren, där hon berättar om hur barnslig och utlämnande hon tycker sköterskan är.
Det är en svek och en skam som bryter fram ur denna upptäckt i filmen, som man helt missar i Malmö stadsteaters version. Utan det mister andra delen av uppsättningen sin nerv. Nu blir den, dessutom med en omgjord tolkning av slutet, relativt plump och inte alls på Bergman-nivå, där den existentiella ångesten lever kvar dramat ut.
Filmen är att föredra, men uppsättningen är ändå viktig. Den visar att Bergman förebådade det nuvarande samhällsklimatet och urgröpningen av våra identiteter, som kanske också är nyckeln till den identitetsfixerade samtidens avtryck. Se filmen, men se också gärna uppsättningen, från i slutet av november på Deutsches Theater i Berlin.