Berlin återuppbygger medan Stockholm river ned

Efter andra världskriget låg stora delar av Berlin i ruiner. Hela stadsdelar hade i stort sett utplånats av bomberna. Berlins stadsslott, mitt på ön Spreeinsel i stadens centrum, stod dock mirakulöst nog kvar, skadat och utbränt men inte förstört.

Det visade sig ha överlevt förgäves. När Berlin delades mellan öst och väst hamnade slottet på fel sida gränsen. 1950 jämnades det med marken, och på platsen byggde DDR-Tyskland en brutalistisk koloss i betong och orangetonat glas, helt oironiskt kallad ”Republikens palats”.

Samma historia har upprepats otaliga gånger runt om i Europa. Det ökända betongkomplexet Barbican i London står på ruinerna av det sönderbombade bostadsområdet Cripplegate. I Sverige behövde vi inte ens ett krig för att ersätta Klarakvarteren med Hötorgsskraporna och vackra gamla stadskärnor med kommunhus och hyreslängor.

I Berlin kallades de nya byggnaderna Plattenbau – prefabricerade klossar ökända för sin låga kvalitet.

I boken Iron Curtain: The Crushing of Eastern Europe 1944–56 beskriver Anne Applebaum den östeuropeiska stadsplaneringens försök till social ingenjörskonst:

De socialistiska stadsplanerarnas drömmar sträckte sig bortom tegel och murbruk. Redan från början omfattade deras ambitioner inte bara en omvandling av konst och urban planering, utan en omvandling av mänskligt beteende.

Den stalinistiska arkitekturen var tänkt att representera kommunismen både genom att vara billig att producera – Sovjet ville framstå som ekonomiskt framgångsrikt – och visuellt imponerande. Offentliga byggnader skulle vara stora och respektingivande; under dem skulle varje människa framstå som liten.

1954, ett år efter Stalins död, höll Nikita Chrusjtjov ett tal där han lade om strategin till ”industrialiseringen av arkitekturen”. Han avfärdade alla typer av dekorationer till förmån för armerad betong och standardiserade lägenheter. I Berlin kallades de nya byggnaderna Plattenbau – prefabricerade klossar ökända för sin låga kvalitet.

Hade Berlins stadsslott legat i Sverige hade förmodligen Republikens palats ännu stått kvar i dess ställe.

Rör man sig genom Berlin blir det snabbt tydligt att den sortens arkitektur inte är unik för Östberlin. Hemlösheten efter kriget var lika akut i väst som i öst, och på båda sidorna rev man dessutom större delen av de byggnader nazisterna uppfört. Behovet av att bygga nytt var enormt, och i ett fattigt, krigsskadat land väljer man gärna den billiga vägen, exempelvis i form av prefabricerade betonghöghus.

Plattenbau-områdena blev snabbt slumområden. Den västtyske psykologen Alexander Mitscherlich skrev redan 1965 om Tysklands ”ogästvänliga städer”.

I en aspekt gick Östtyskland längre än Västtyskland i omstruktureringen av stadslandskapet. Regimen i öst ville inte bara utplåna spåren av nazismen, utan även av Preussen. Byggnader som Berlins stadsslott föll under kategorin ”symboler för preussisk militarism” och demolerades. Tio år senare gick Potsdams stadsslott utanför Berlin samma väg.

Hade Berlins stadsslott legat i Sverige hade förmodligen Republikens palats ännu stått kvar i dess ställe. Besöker man Spreeinsel i dag ser man dock inte längre skymten av det orangegrå betongmonstret. I dess ställe står en väldig struktur av byggnadsställningar, med en betydligt mer palatsliknande siluett. 2019, när byggnadsställningarna tas ned, kommer det gamla stadsslottet att vara rekonstruerat.

I motsatt ände av paradgatan Unter den Linden ligger en annan återuppbyggd klassiker: det anrika lyxhotellet Adlon, som förstördes i en brand just efter krigsslutet 1945. Arkitektfirman som ritade den nya byggnaden, Patzschke & Partner, bygger populära lägenhetshus i Berlin, Frankfurt och München i en stil som är helt främmande för den svenska arkitekturscenen: klassiska proportioner, spröjsade fönster, diskret dekorerade fasader. De håller även på att återställa det vackra men förfallna telegrafkontoret på Oranienburger Strasse.

Och ett par mil därifrån står återigen Potsdams stadsslott, återuppbyggt efter mer än femtio år.

Att återgå till en mer klassisk stil blir att bryta med det gamla och röra sig framåt.

Berlin är inte förskonat från nybyggnation i funkisstil. Däremot finns en tydlig trend bort från den och bort från DDR:s nedgångna Plattenbau-byggnader. Och till skillnad från Sverige, där byggnader som det föreslagna sekelskiftespalatset i Växjö snarast möts med ilska, uppskattas de i Berlin. Motståndet till återuppbyggnaden av Berlins och Potsdams stadsslott har snarare varit politiskt än folkligt.

Kanske är det inte så konstigt att tyskarna har en annan attityd till arkitekturen. Få länder har tydligare än Tyskland upplevt de totalitära ideologiernas strävan efter att forma människor med arkitekturens hjälp. Efterkrigstidens byggnader, med sin armerade betong och så enformiga fasader att ingen skulle märka någon skillnad om de vändes upp och ned, förknippas där med DDR-regimens förtryck. Att återgå till en mer klassisk stil blir att bryta med det gamla och röra sig framåt.

I Sverige har vi ett omvänt perspektiv. Vi ser inte arkitekturen i termer av totalitarism eller inte, utan i termer av dåtid och framtid. Utifrån en sådan måttstock är det den klassiska arkitekturen som är dåtid och den modernistiska som är framtiden, det som eftersträvas.

Ju förr vi kommer över vår besatthet med arkitekturmodernismen, desto bättre.

Men även här har miljonprogramhusen börjat förfalla. Till skillnad från gamla tiders utsatta områden, är det mycket troligt att de aldrig kommer att gentrifieras. I sin utformning och sin kvalitet är de, för att låna Mitscherlichs formulering, för ogästvänliga för att de som har möjligheten att flytta därifrån ska vilja stanna kvar.

Sverige borde låta sig inspireras av Tysklands nygamla arkitektur. I stället ligger vi decennier efter. Medan berlinarna återuppbygger, river vi i Stockholm kulturhistoriska byggnader för att göra plats för det förgyllda parkeringshus som är tänkt att utgöra Nobelhuset. Ju förr vi kommer över vår besatthet med arkitekturmodernismen, desto bättre.