Biblioteken klarar sig själva
Kunskaps- och bildningsnivån i samhället står inte och faller med folkbiblioteken. Där intresset finns organiserar sig människor självmant för att uppnå sina mål. Kanske hade landets bibliotek, och folkbildningen i sig, rentav tjänat på ett minskat offentligt uppdrag.
Med semesterläsningen återuppväcks viljan – och tiden – att tala om böckernas roll i samhället. Samtidigt som landets kommunala bibliotek drar ner öppettiderna kraftigt idealiseras biblioteken som de bortglömdas paradis, där vuxna och barn oavsett resurser ges nycklarna till andra världar och växer som människor. Bibliotekarier, byråkrater och kulturdebattörer talar gärna om hur dessa samhällets gemensamma kunskapsbanker främjar folkbildningen och stärker demokratin på ett unikt sätt – och även försiktig kritik av organisationsstrukturen avfärdas direkt som ”bildningsfientlig”.
Kungliga Bibliotekets förslag till nationell biblioteksstrategi, som överlämnades till regeringen i våras, fick den ödmjuka titeln Demokratins skattkammare. Att skapa goda, upplysta samhällsmedborgare är dock ett enormt uppdrag – och det är tveksamt om det är ett som staten bör åta sig.
Det är inte självklart i vilken mån det allmänna biblioteksväsendet faktiskt lyckas nå dem som annars inte hade haft något intresse av litteratur. Om folkbiblioteken bara utnyttjas av dem som vid behov hade ordnat tillgång till böcker på annat sätt ekar deras unika bildningsuppdrag tomt; det omhuldade gemensamma ägandet blir en chimär som inte väger upp för den stundtals politiserade likriktning som de offentliga biblioteken lider av. Kanske vore privata bibliotek ett minst lika bildningsvänligt alternativ.
Bilden av staten som ensam kulturbärare saknar nämligen grund i verkligheten. Biblioteken började, liksom så många andra i dag självklart skattefinansierade samhällsnyttor, som småskaliga, privata initiativ. Kloster, universitet och enskilda individer öppnade tidigt upp sina boksamlingar för en något större krets än ägaren. Sedan engagerade sig kyrkosocknarna, det bildades läsesällskap och studieförbund, och såväl studentföreningar som arbetarkommuner började sprida litteratur.
Här fanns en personlig strävan efter att samla kunskap och dela med sig av den; det var det läsande, bildningsidealiserande folket som skapade biblioteksväsendet, inte tvärtom. Nog var denna strävan ofta tämligen paternalistisk, men civilsamhällets småskaliga brokighet gjorde den dynamisk. För den intresserade blev möjligheterna att ta del av litteratur allt fler kring förra sekelskiftet, även utan statlig inblandning.
Bilden av staten som ensam kulturbärare saknar grund i verkligheten.
När landets bibliotek med tiden inordnades i ett allt tätare sammanhållet statligt nätverk blev de trögrörliga och likriktade. Det är inte givet att den offentliga kolossen, med en så djupt rotad frälsarmentalitet hos sina företrädare, har förutsättningar att hjälpa alla till relevant kunskap – eller att biblioteksverksamheten mår bra av att underordnas ett demokratimål. Att främja kunskap och bildning i samhället är inte ett projekt, utan många.
Biblioteksväsendet kommer oavsett att behöva förändras under de närmaste decennierna. Digitalisering och ett allt mer globaliserat informationssamhälle ställer nya krav på de institutioner som gör anspråk på att vägleda medborgarna genom världens kunskapsdjungel. I stället för att de offentliga biblioteken som svar på detta försöker expandera sin roll som samhällets informations- och lärcentrum intill det oändliga, borde de inse sin ofrånkomliga begränsning.
Det är dags att släppa bilden av det offentliga biblioteksväsendet som det enda möjliga. Ett minskat offentligt åtagande, med förändrad lagstiftning och mer ödmjuka strategidokument, skulle ge utrymme åt stiftelseförvaltade samlingar, barnbibliotek understödda av civilsamhället, specialiserade eller utmanande bokbytarföreningar, ökad antikvariathandel, och ja, kanske rentav kommersiellt drivna projekt. En större mångfald av folkbildande aktörer fria från enhetlig politisk styrning hade kunnat bredda genomslaget – utan att bränna kulturarvet eller förlora djupet. Världen går inte under när det offentliga backar.