Bidragsentreprenörer har inget i civilsamhället att göra

Civilsamhället har genom historien definierats på olika sätt. Enligt Hegel var civilsamhället den del av samhället som inte utgjordes av staten och dess myndigheter. Dit räknades således också det privata näringslivet. I dag åsyftas vanligen den ideella sektorn, det vill säga de organisationer och verksamheter som vare sig är offentlig sektor eller näringsliv. Ryggraden i denna ideella sektor har historiskt varit folkrörelserna.

Det är svårt att tänka sig det moderna Sveriges framväxt utan folkrörelserna. Dessa ideella gräsrotsorganisationer växte fram under 1800-talets andra hälft och spelade en avgörande roll för såväl demokratiseringen som jämställdheten mellan könen, social jämlikhet och bildning och utbildning. Det var frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen, idrottsrörelsen och bonderörelsen, rösträttsrörelsen, kvinnorörelsen och arbetarrörelsen, men också Svenska Turistföreningen, Naturskyddsföreningen och en rad andra.

Under socialdemokratins långa oavbrutna maktinnehav skulle gränsen mellan civilsamhället och staten komma att luckras upp.

Dessa växte fram underifrån genom medlemmarnas frivilliga engagemang och skapade sina egna institutioner: folkhögskolor och folkparker, nykterhetsloger och studiecirklar, försäkringskassor och fotbollsföreningar.

Gemensamt för folkrörelserna var att de byggde på frivillighet. Till skillnad från den statliga myndighetsutövningen växte de fram genom ideellt engagemang, finansierades genom medlemmarnas avgifter och till exempel lotteriverksamhet. Tack vare sina stora medlemsantal fick de inflytande över samhällsutvecklingen och fungerade som en välbehövlig motvikt till statsmakten.

Under socialdemokratins långa oavbrutna maktinnehav skulle gränsen mellan civilsamhället och staten komma att luckras upp. Det gällde framför allt arbetarrörelsen och dess organisationer, men också andra folkrörelser knöts allt närmare staten och började efterhand likna myndigheter. Folkbildningsorganisationerna övergick från att finansieras av medlemmarna till att finansieras av skattebetalarna, och förärades en egen myndighet, Folkbildningsrådet.

Något oberoende föreningsliv att tala om finns inte i Sverige i dag. Det har gått så långt att den som kritiserar den omfattande offentliga finansieringen riskerar att anklagas för att vara emot själva verksamheten, inte bara den statliga kontrollen.

En annan baksida med dagens system är att det skapar en artificiell marknad för bidragsentreprenörer och rena charlataner.

Folkrörelserna kunde genomdriva demokratiseringen av Sverige just därför att de stod fria från statlig kontroll och kunde utmana statens påbjudna ideologi från utsidan. Dagens så kallade civilsamhälle, finansierat via kultur- och utbildningsdepartementet, har i stället blivit en megafon för överhetens ideologi. De föreningar och projektentreprenörer som skickligast lyckas fylla ansökningsblanketterna med de för tillfället rådande ideologiska modeorden (mångfald står högt i kurs just nu), kan räkna med att bli rikligt belönade av de statliga byråkraterna. Genom föreningsbidragen har staten således effektivt vingklippt det civilsamhälle som hade kunnat utgöra en välbehövlig motvikt till staten och dess ideologiproduktion.

En annan baksida med dagens system är att det skapar en artificiell marknad för bidragsentreprenörer och rena charlataner, som betraktar föreningsbidragen som en guldgruva att sko sig själva på. Frilansskribenten Sofie Löwenmark har här på Smedjan i en uppmärksammad reportageserie visat hur Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) frikostigt delar ut miljonbelopp både till politiska och religiösa extremister och till rena blufforganisationer som till synes inte bedriver någon verksamhet alls, utöver att betala ut löner till sina fåtaliga medlemmar. Vid seminariet om Löwenmarks granskning som hölls på Timbro tidigare i vår (och som kan ses i SVT Forum) avfärdade MUCF:s generaldirektör Lena Nyberg (S) granskningen som raljant kritik mot civilsamhället. Som om civilsamhället vore liktydigt med de bidragsentreprenörer som MUCF finansierar.

MUCF:s generaldirektör Lena Nyberg vid seminariet på Timbro.

Den borgerliga debattören Rebecca Weidmo Uvell har också vid ett flertal tillfällen granskat föreningsbidragen (bland annat från MUCF) och kunnat konstatera samma sak. I hennes senaste granskning, av det islamiska studieförbundet Ibn Rushd, framkommer att miljontals skattekronor använts till att inköpa en hotellfastighet för att bedriva kommersiell verksamhet.

Oavsett var man står på den politiska skalan finns det skäl att uppröras över den oansvariga hanteringen av skattebetalarnas pengar.

Trots dessa häpnadsväckande uppgifter är intresset från de etablerade mediehusen minst sagt ljummet. Troligtvis är det därför som denna misshushållning kunnat fortgå år efter år utan att någon ansvarig dragit i nödbromsen.

Oavsett var man står på den politiska skalan finns det skäl att uppröras över den oansvariga hanteringen av skattebetalarnas pengar. Starkast skäl att uppröras har dock de eldsjälar som kämpar på i den ideella sektorn och bedriver verkliga och viktiga verksamheter och får se de pengar som är öronmärkta för ändamålet försvinna ned i fickorna på lurendrejare.