Bocken som trädgårdsmästare

Det har onekligen flutit en hel del vatten under broarna sedan Socialdemokraterna i sin rivningsiver lät sekelskiftespalatsernas tinnar och torn ge vika för betong, parkeringshus och motorleder. Modernitetens förkämpar höll privatbilismen högt och andra urbana värden fick stryka på foten. Men att det var ett misstag av 60- och 70-talens sociala ingenjörer att förvandla stadskärnorna till trafikplatser rättfärdigar inte att dagens makthavare slagit in på en annan ytterlighetsriktning.

När man följer trafikborgarrådet Daniel Helldéns framfart i Stockholms stadshus är det föga tröst att hans parti på riksplanet är i full färd med att utradera sig självt. Mycket skada hinner göras på den tid som återstår innan Miljöpartiet får lämna stadshuset, vilket blir tydligt när man tar del av Stockholms nya översiktsplan, där det föreslås att viktiga bilgator i city skall stängas av för biltrafik, utan några förslag på hur trafiken skall kunna ledas om.

Den gamla tidens socialdemokrater må ha mycket på sitt samvete, inte minst på stadsplaneringens område, men de skulle aldrig ha lämnat trafikfrågorna i händerna på någon som aktivt verkar för att försvåra möjligheterna för Stockholmarna att ta sig fram.

Den så kallade feministiska snöröjningen drabbade med andra ord kvinnor i samma utsträckning som män.

Infrastrukturen i Stockholm är eftersatt på snart sagt alla områden. Det gäller samtliga trafikslag: såväl kollektivtrafiken som bil- och cykelinfrastrukturen är anpassad för en betydligt mindre befolkning än den som bebor Stockholm i dag. Att i det läget aktivt sticka käppar i hjulen utifrån en världsfrånvänd och till och med utifrån sina egna syften kontraproduktiv ideologi är minst sagt huvudlöst.

Trafikborgarrådet Daniel Helldén är redan ökänd bland Stockholmarna som hjärnan bakom den ”feministiska snöröjningen”, ett koncept som utgick från den besynnerliga föreställningen att kvinnor inte färdas med bil eller buss, varför det skulle vara något slags jämställdhetsstatement att prioritera ned snöröjningen av bilvägarna. Följden blev att massor av kvinnor (och män) var tvungna att ta sig fram till fots i stället för med buss den gångna vintern. Även utryckningsfordon hade svårt att ta sig fram på de oplogade vägarna. Den så kallade feministiska snöröjningen drabbade med andra ord kvinnor i samma utsträckning som män.

Så går det när en ideologisk karta som har litet med verkligheten att skaffa får utgöra vägledning för de politiska besluten.

Så går det när en ideologisk karta som har litet med verkligheten att skaffa får utgöra vägledning för de politiska besluten. I trafikfrågorna blir de konkreta konsekvenserna kännbara. På senare år har miljöpartisterna visserligen tillägnat sig det inom stadsplaneringsområdet populära modeordet urbanitet, men Helldéns och hans partikamraters bilmotstånd har lika litet med urbanitet att göra som med omsorg om medborgarnas bästa.

I Sveriges Television den åttonde maj i år försvarade Helldén partiets planer på att stänga av ännu fler viktiga gator i innerstaden för biltrafik, med att eftersom många av bilarna i innerstaden i själva verket är på väg till platser utanför innerstaden så får de helt enkelt hitta någon annanstans att köra. Det är en argumentation som saknar all trovärdighet när den kommer från en företrädare för det parti som konsekvent har motsatt sig alla planer på ringleder och förbifarter som kunnat avlasta innerstaden.

Miljöpartiet bär en stor skuld för att trafiksituationen i Stockholm ser ut som den gör.

Miljöpartiet bär nämligen en stor skuld för att trafiksituationen i Stockholm ser ut som den gör. Redan i mitten på 90-talet blockerade partiet planerna på en östlig trafikförbindelse mellan Nacka och de norra förorterna, inom ramen för det så kallade Dennispaketet. På grund av Miljöpartiet släpar Stockholms infrastruktur tjugo år efter befolkningsutvecklingen.

Att låta det parti som ensamt bär störst skuld för framkomlighetsproblemen i Stockholm hantera trafikfrågorna är med andra ord att sätta bocken som trädgårdsmästare.

För Miljöpartiet är bilarna något ont som skall bekämpas, alldeles oavsett hur rena, tysta och säkra de nya generationerna bilar är. Inte ens miljö- och elbilar duger för de fundamentalistiska bilmotståndarna. Samtidigt som fler och fler av dem som flyttar till Stockholm vill ha tillgång till bil, gör politikerna sitt yttersta för att försvåra för medborgarna.

De utgår dessutom från en falsk motsättning där de olika trafikslagen ställs mot varandra. Som om de som cyklar aldrig behövde bil och de som kör bil aldrig cyklade. I själva verket lämpar sig olika trafikslag för olika situationer och alla kompletterar varandra. Tyvärr är infrastrukturen eftersatt för både cyklar och bilar, och kollektivtrafiken redan nyttjad till bristningsgränsen vid rusningstid.

Detta bekymrar emellertid inte Miljöpartiet, vars regleringsiver riskerar att göra Stockholmarnas vardag ännu mer omständlig även de kommande tjugo åren.