Samhälle Essä
Borgerlig valsamverkan är vägen till maktskifte
Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna borde gå till val tillsammans. Med en gemensam beteckning på valsedlarna riskerar inga borgerliga röster att kastas bort. Partierna har fram till den 28 februari på sig att fatta ett sådant beslut, skriver Krister Thelin.
Borgerligheten har en svaghet som varit socialdemokratins stora tillgång: den organisatoriska splittringen. De nuvarande fyra riksdagspartier som utgör borgerligheten, Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna, har olika historia och bakgrund.
Vid tiden för förra sekelskiftet, när allmän och lika rösträtt var tidens stora fråga, stod socialdemokratin sida vid sida med den borgerliga vänstern, det vill säga liberalerna, mot de konservativa, Moderaternas föregångare. Det går att konstruera en tidsaxel, för Sveriges del, från franska revolutionen och senare europeisk utveckling till förra sekelskiftets inrikespolitiska strider, med 1917 (parlamentarismen) och 1921 (allmän och lika rösträtt) som märkesår, till Gösta Bohmans tal i Uppsala 1980 och dagens debatt för att spegla spänningen mellan konservativa och liberaler.
Det var i Uppsala Bohman förklarade sig omfamna just liberalismen. Och folkpartisterna blev mycket upprörda, liksom senare över den okunniga/slarviga moderata historieskrivningen vad avser rösträtten, att det var den konservative amiralen Lindmans verk. Tekniskt var det i någon mån rätt, men i sak missvisande; en rösträttsreform infördes år 1909, men priset de konservativa satte var att vi övergick från majoritetsval i enmansvalkretsar till den ordning vi har alltjämt, det vill säga proportionell representation. (De konservativa fruktade att andra kammaren skulle intas av en röd flod, om inte ändring skedde). Alla vill se sig barnmorskor åt demokratin, nu när den är född och fullvuxen.
Först 1976 lyckades de borgerliga välta Socialdemokraterna ur sadeln.
Under hela efterkrigstiden kom borgerligheten att definieras genom sitt motstånd mot socialdemokratin. Först 1976, efter ett 44-årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav (låt vara ibland med stöd av Centerns föregångare Bondeförbundet), lyckades de borgerliga välta Socialdemokraterna ur sadeln. Relationen mellan de tre borgerliga partierna var sådan, att det då förelåg svårigheter att ens få dem att förekomma på samma bild. Moderaterna och Bohman sågs som ”the odd man out”.
Det borgerliga regeringsinnehavet 1976–1982, inklusive en kort period med en folkpartistisk minoritetsregering, var kantat av svårigheter och innebar i sak en blek kopia av socialdemokratisk politik. Socialdemokraterna var alltjämt riktkarlen som borgerligheten förhöll sig till.
Läs också:
Den borgerliga återkomsten 1991 skedde i en fyrklöver, där nu Kristdemokraterna gjort entré; dess lysande stjärna Alf Svensson hade redan 1985 krånglat sig in i Riksdagen genom en valsamverkan med Centerpartiet (men fick till egen förtrytelse där betecknas med ”C”) men det blev bara en mandatperiod.
I ideologiskt hänseende är spännvidden inom borgerligheten mindre än inom socialdemokratin.
Inför valet 2006 hade borgerligheten dock formerat sig i ”Alliansen”, en markering av vilja och samhörighet men utan formella förtecken. (Det frö som såtts på Svenska Dagbladets ledarsida redan 2004 hade dock en valteknisk samverkan i tankarna. Se ”Han är Alliansens okända pappa”).
I ideologiskt hänseende är spännvidden inom borgerligheten (från Liberalernas vänsterflygel till Kristdemokraterna) mindre än inom socialdemokratin med sina olika falanger. Socialdemokraterna har dock alltsedan partisprängningen 1917, då de revolutionära bröt sig ut och bildade kommunistpartiet, haft fördel av organisatorisk enighet. Att hålla ihop partiet och ”Rörelsen” (inräknat partikassören LO) är ett överordnat mål.
I andra länder finns vad som också fanns hos oss fram till införande av nuvarande regeringsform 1974 och dessförinnan enkammarriksdagen 1971, en möjlighet till valkartell: partier går före val samman och delar efter valet på mandaten. Denna möjlighet var Socialdemokraterna i den så kallade Torekovkompromissen 1971 angelägen om att ta bort för att bibehålla borgerlig splittring (i gengäld räddades monarkin).
Nuvarande spärr i grundlagen på fyra procent för representation i Riksdagen utgör ett reellt hot mot de mindre partierna. Det har lett till att stöd- eller taktikröstning har blivit ett etablerat begrepp. Väljare röstar inte på sitt förstaval utan för att hjälpa ett annat parti över riksdagsspärren. Vänsterpartiet med föregångare har inte sällan hjälpts av socialdemokratiska röster, ”Kamrat fyra procent”. På den borgerliga sidan har Kristdemokraterna fått samma hjälp av moderaterna, ”Broder fyra procent”. Inför årets val förefaller Liberalerna enligt opinionsmätningarna vara i stort behov av ett handtag, ”Syster fyra procent”. Moderata väljare behöver egentligen tre röster: en för första valet och en för röstbistånd till Liberalerna och Kristdemokraterna.
Enligt vallagen bildas då i teknisk mening ett nytt parti.
Även om en kartell i den mening som gällde före 1971 inte är möjlig enligt vallagen, finns ett annat alternativ till valsamverkan som bör prövas. Alliansen i tidigare tappning förfaller, om inte helt död, så i djup koma genom Centerpartiets val att stödja de rödgröna. Det står dock Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna fritt att uppträda under gemensam beteckning, exempelvis ”Borgerlig Allians”. Enligt vallagen bildas då i teknisk mening ett nytt parti.
Men – och detta är viktigt – lagen medger också att på varje valsedel anges utöver den nya beteckningen också ”Moderaterna”, ”Liberalerna” och ”Kristdemokraterna” för att särskilja de olika partierna åt. Partiernas organisation och inre liv, liksom beslutade kandidatlistor , inklusive möjligheten till personval, är helt opåverkade. Fördelarna är uppenbara: alla röster räknas och stöd-/taktikröster blir överflödiga. Utfallet i mandat bestäms av väljarnas valsedelspreferens, valkretsarna och utjämningsmandaten. Senast den 28 februari måste ett sådant nytt parti anmälas till valmyndigheten. Så det brådskar.
Tanken har hittills mötts med behärskad entusiasm av partierna. Partister fruktar allianser, då det på sikt kan förebåda organisatoriska förändringar. Det inre livet i ett nytt parti i riksdagen reser en del tekniska frågor, bland annat om fördelning av partistöd och representation; de går dock alla att lösa. Signaleffekten kan bedömas negativt på sina håll: ”Att omfamna Liberalerna riskerar att driva en del från Moderaterna till Sverigedemokraterna”. Å andra sidan stärker utebliven avtappning av stödröster (till Liberalerna och Kristdemokraterna) Moderaterna i relation till Sverigedemokraterna.
Vad som dock kan avfärdas är den givna kritiken från Socialdemokraterna, att detta skulle vara ett sätt att ”kringgå” riksdagsspärren. Tvärtom skulle ettt sådan alternativ visa en borgerlig beslutsamhet, att göra allt för att vinna valet, där varje procentenhet kan vara avgörande. Posse est velle.