Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Samhälle Krönika

Moderaterna saknar Carl Bildts självförtroende

Moderaternas historiska framgångar har byggt på att man vågat inta positioner som varit kontroversiella och som andra tvingats förhålla sig till. Men bland dagens moderater dominerar snarare gnälligheten och det bristande självförtroendet, skriver Andreas Johansson Heinö.

Valåret har börjat i moll för Moderaterna. I de senaste mätningarna från Novus och Kantar Sifo har väljarstödet sjunkit under 20 procent. Återigen är Moderaterna mindre än Sverigedemokraterna. Avståndet till Socialdemokraterna är över tio procentenheter. Det efterlängtade regeringsskiftet känns avlägset.

Ett ständigt dystert tonläge inger varken förtroende eller hopp. Foto: Paul Wennerholm/TT

Det är inte alldeles enkelt att förstå varför. Debatten domineras av frågor där Moderaterna har en populär politik. Den sittande regeringen är svag, idéfattig och bakbunden av att behöva regera på Moderaternas budget. Dessutom är regeringsfrågan mindre krånglig än på länge. 

Det är bara mandaten som inte tycks räcka till. Kan det, frågade sig Expressens Viktor Barth-Kron nyligen (9/1), kanske vara något med attityden? 

”Att vara i opposition är en svår balansgång”, skrev Barth-Kron: “Man ska framföra klagomål, det ligger i sakens natur, men helst på ett sätt som skapar entusiasm och hoppfullhet kring något annat. Lyckas man verkligen med det?”

Uppenbarligen inte. 

Moderaterna har haft attitydproblem förut. “Medium-size dog with a big dog attitude”, skrev amerikanska ambassaden i Stockholm i en hemlig rapport till amerikanska UD 2010 om Carl Bildt. 

“Jag är i alla fall inte en pudel”, svarade den sorglöse utrikesministern när Wikileaks släppte dokumenten. 

Moderaternas problem är idag det omvända. I svensk politik är och ska man vara en stor hund. Men istället är det ett ständigt gnällande och gläfsande. “Något är fel i samhället. Det är regeringens fel. Rösta på oss istället.” 

Det väcker varken entusiasm eller hopp. 

Det är svårt att vara annat än reaktiv när man inte riktigt vet vilken berättelse som bär upp partiet.

En del av skulden faller på dem som ansvarar för partiets kommunikation. Den gnälliga attityden är inget olycksfall i arbetet utan en del av själva kommunikationsstrategi. Men det handlar också om en mycket bredare brist på tilltro till det egna politiska alternativet. Det är svårt att vara annat än reaktiv när man inte riktigt vet vilken berättelse som bär upp partiet.

En av de första politiska skrifter jag läste var Carl Bildts bok Hallänning, svensk, europé (1991). Det var, om inte annat, en mycket lyckad boktitel. Böcker av politiker mitt i karriären brukar annars få heta sånt som ”Sanningens ögonblick”, ”Det nya Sverige” eller ”Det moderna folkhemmet”.

Carl Bildts moderater utmanade väljarna i frågan om vilket land Sverige borde vara och vann valet 1991. Foto: Joakim Roos/TT

Men Bildts bok bröt ny mark även vad gällde innehållet. Det var, som Per Wirtén påpekar i sin ytterst läsvärda bok – Mitt hemland, ett utanförskapsområde (2021) den första boken om Europafrågan av en borgerlig politiker sedan 1950-talet.

Och den här boken valde alltså Bildt att ge ut valåret 1991. 

Så agerar en partiledare med stort självförtroende. Det var Moderaterna som trodde sig, nej de visste att de hade bästa lösningarna, visionerna, reformerna. Att göra Sverige till en del av Europa var en lika drastisk som självklar del av systemskiftet. 

Och det gick bra. EG-frågan var förstås inte avgörande för valutgången 1991. Men den utgjorde ett grundackord av optimism som höll i sig genom hela den ekonomiska kris som inledde det svenska 1990-talet. Bildts personliga förankring i Europapolitiken, vilken boken förtjänstfullt vittnade om, var en inte oviktig detalj i sammanhanget. Den gav nödvändig trovärdighet, passion och inte minst uthållighet.

Läs också:

Femton år senare vann Moderaterna ett annat val på en förvisso mindre färgstark men politiskt minst lika effektiv idé. Arbetslinjen hade en moralisk klangbotten och utgjorde en logisk bas för en rad sammanlänkade och kloka reformer. Och även här fanns ett ledarskap som i all sin gråa alldaglighet gav personlig trovärdighet åt en politik som ämnade lösa livspussel snarare än världsproblem. 

Det var politik som älskades men också hatades.

Vad som lätt glöms bort är att både Carl Bildts marknadsliberala systemskifte och Nya Moderaternas radikala reformer av socialförsäkringarna var djupt impopulära hos stora delar av väljarkåren. Det här var politik som älskades men också hatades. Det hade den stora fördelen att Moderaterna blev ett parti som stod upp för något. Andra tvingades förhålla sig till dem, inte tvärtom.

Här någonstans finns svaret på frågan om 2022 ska bli ett segerval. 

Fredrik Reinfeldts reformer av bidragssystemen var kontroversiella, men pekade ut en tydlig färdriktning som vann valen 2006 och 2010. Foto: Dan Linberg/SCANPIX

Samtidigt som Moderaterna målmedvetet strukit den konservativa väljaropinionen medhårs i kulturkriget har man försummat att opinionen i ekonomiska frågor har glidit vänsterut. Rekordlåga nitton procent vill minska den offentliga sektorn. Opinionsstödet för privata alternativ i välfärden har aldrig varit lägre. Om skoldebatten vore en bedömningssport hade man åkt ut i kvalet. Försvinnande få bryr sig om skattepolitiken (närmare bestämt två procent, att jämföra med tolv procent inför valet 1991 och nio procent inför valet 2006).

Så nej, ett ökat fokus på en liberal ekonomisk politik är ingen omedelbar valvinnare. Men det är här partiet har sin själ. Inget annat parti har varit bättre på att förklara att frihet handlar om såväl individer som företag, att sociala reformer kräver tillväxt som i sin tur kräver ständigt fler och växande företag.

Opinionsmätningar går alltid att skaka av sig. Moderaterna har kunnat ta lätt på tidigare dykningar med hänvisning att borgerliga väljare gärna flyttar runt. Så är det inte nu. Det samlade väljarstödet för de borgerliga partierna är rekordlågt. Samtliga fyra före detta allianspartier ligger under valresultatet från 2018. Totalt handlar det om en minskning på omkring sju procentenheter. Sverigedemokraterna nettovinst under perioden är mindre än hälften så stor. Istället är det Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som är mandatperiodens vinnare så här långt.

Och detta alltså samtidigt som Socialdemokraterna går vänsterut och Vänsterpartiet blivit mer självsäkert. 

Nu är vi åtta månader från ett val som riskerar att svepa Liberalerna ur riksdagen och de mest liberala krafterna bort från Moderaternas partiledning. Det är dags att hitta det där grundackordet nu.