Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Ekonomi Reportage

Ingen entreprenör har de senaste decennierna präglat svenskt samhällsliv lika mycket som Jan Stenbeck som bröt Televerkets och SVT:s monopol. Jan Jörnmark skriver om platsen där grunderna för 1990-talets revolution inom kommunikationer och media lades: Stålverk 1 i Fagersta.

Det här fotoreportaget är en del av en serie där Jan Jörnmark, med utgångspunkt i svensk ekonomisk historia tar sig an ämnen av betydelse för vår samtidsdebatt.

Det var självklart Jan Stenbeck jag tänkte på när jag vandrade runt i resterna av stålverket i Fagersta. Han var sonen som lämnat landet för att ge plats för storebror, för att sedan kallas tillbaka när oväntade dödsfall krävde det. Med sig till Stockholm hade han amerikansk teknik och visioner som faktiskt skulle förändra världen. 

Osannolikt nog var det ruinen jag gick runt i som gjorde allting möjligt. Stålverk 1 var ett monument över det stora uppsvinget under världskriget, när försvarsbeställningar och avspärrningar ledde till jättelika investeringar. Den nybyggda anläggningen pumpade sedan ut miljoner ton stål till den europeiska återuppbyggnaden på 1950-talet.

Men några år in på 1960-talet var det uppenbart att Bergslagens stålverk var på väg att möta en ny verklighet, som nästan alltid slutade som ruinen jag gick runt i. De var dinosaurier som ironiskt nog dömdes till undergång av just de enorma naturresurser de växt fram ur.

Trend var den första aktivistfonden som fokuserade på att köpa aktier i företag de bedömde vara kraftigt undervärderade.

När Trend Invest dök upp 1974 var det ett helt nytt fenomen i det svenska samhället. Trend var den första aktivistfonden som fokuserade på att köpa aktier i företag de bedömde vara kraftigt undervärderade. Fyra män ledde Trend och Sven-Olof Johnsson och Peter Gyllenhammar skulle sedan tillhöra de stora namnen i börsvärlden under nästan ett halvsekel. Idén ska ha kommit från Johansson, som arbetat på Wall Street där sådana fonder blivit vanliga redan under 1960-talet.

Importen av idéer från USA var drivande när den traditionella ekonomin bröts sönder. Mönstret såg nästan alltid likadant ut: efter examen på Handelshögskolan reste ambitiösa unga män till New York. Där lärde de sig helt nya mönster för börshandeln. Inte minst såg de hur datorer kunde användas på allt effektivare sätt, både för att organisera handeln och för att räkna igenom företags tillgångar. Allt större mängder information fanns också tillgänglig, och förmågan att hantera den växte i värde. I den första artikeln i Veckans Affärer om männen bakom Trend Invest beskrevs det på ett beundrande sätt: 

De är välutbildade och entusiastiska. De lägger ned mycket arbete och tycks läsa allt om sina branscher i svensk och utländsk press.  

Fagersta blev det första storbolaget som hamnade i kikarsiktet för den nya informations- och kapitaltäta verkligheten. Bolaget hade rötter i de gamla järnbruken i Västmanland och Uppland, som fick enorma problem när den moderna industrin etablerades i slutet av 1800-talet. De investeringar som behövdes för att möta konkurrensen var omöjliga att klara, vilket ledde till att bruken under 1920-talet hamnade i händerna på de större bankgrupperna. 

De låga kurserna gjorde att innehaven av skog och vattenkraft värderades till noll.

Fagerstakoncernen var resultatet av att Handelsbanken reorganiserat en stor mängd kollapsade bruk i ett företag. Tanken var att modernisera och skapa stordriftsfördelar efterhand som det blev möjligt. När Fagersta stabiliserats blev det också en del av det konsortium som byggde ut det jättelika kraftverket i Krångede. Sedan byggdes Stålverk 1 och när det var klart mötte man den långa industriella högkonjunkturen under 1940- och 50-talen med ny elkraft och nya stålverk. 

Det skapade snabbt en livsfarlig självbild av oövervinnelighet.

För samtidigt blev omvärlden större och hårdare, och redan i mitten av 1960-talet mötte de svenska bruksbolagen mycket starkare konkurrens på stålmarknaderna. Det ledde sedan till förluster som tryckte ned börskurserna. De låga kurserna gjorde att deras stora innehav av skog och vattenkraft värderades till noll. Därför tätnade sedan kön av spekulanter som ville sälja ut dem i bitar. 

Fagersta blev först att gå in i den cirkeln. Konkurrensen tvingade fram stora investeringar 1968, precis när konjunkturen vek. Ett par år senare var krisen total, vilket gjorde att den legendariske företagsdoktorn Ulf af Trolle skickades in. Legenden berättar om hur doktorn beställde ett arbetsrum, en skrivmaskin och en skivstång, varefter han arbetade dygnet runt i 43 dagar. Hans recept var att bolaget skulle delas i resultatenheter med stark marknadsorientering och att staber och forskningsavdelningar lades ned. Var fjärde arbetstillfälle försvann, men ingreppen gjorde redan under 1973–74 att koncernen blev lönsam. 

Lönsamheten plus de stora reserverna av kraft var det som sedan gjorde aktivistfonden intresserad av Fagersta. 

Under ett par år befann sig sedan Trend Invest i ett formidabelt medieintresse. De enorma rubrikerna som skapades är förklarliga i ljuset av den långa perioden av törnrosasovande börs. Nu dök plötsligt självsäkra och kunniga unga män upp som inte respekterade nedärvda regler om vad som var ”rättvist”. Istället bedrev de aggressiva annonskampanjer där de sökte fler kapitalstarka intressenter för att ta över Fagersta.

Men de mötte hårt motstånd. Handelsbanken kontrollerade genom Industrivärden 40 procent av rösterna och när Trend började närma sig samma siffra togs plötsligt ett beslut om en nyemission. af Trolle som satt i styrelsen för Fagersta beskrev senare det som hände som en mycket smutsig affär. I sina memoarer skrev han om hur styrelsen med kort varsel kallades till ett extra möte för att Fagersta behövde mer kapital. Trots ett optimistiskt prospekt som Trolle protesterade emot ville inte Industrivärden genomföra affären själv, utan lät AP-fonden gå in istället. På vägen från mötet träffar han: 

…ordföranden i ett annat bolag i Handelsbank-sfären. Han frågar vilket alternativ för nyemission vi valt… och utbrister sedan: ”Bra. Det kommer definitivt att knäcka trendarna, och det förtjänar de. Sådana gangsters ska knäckas.”

Under 1976–77 visade det sig att optimismen i prospektet var överdriven när Fagersta återigen började göra stora förluster. Därmed föll kursen, vilket innebar att det blev AP-fonden som fick stå för notan för att skicka det högbelånade Trend Invest till konkurs. Det innebar självklart också att alla privatpersoner som gått in med kapital där förlorade vartenda öre.

Kinnevik fick därför köpa Industrivärdens aktier i det oerhört lågt värderade Fagersta. 

För Handelsbank-sfären hade det ändå blivit uppenbart att Fagersta var mycket känsligt för attacker. Den naturliga lösningen var att närma företaget till Sandvik, som tillhörde bankens intresseföretag och var den överlägset klarast lysande stjärnan i Bergslagen. Kinnevik som ägde Sandvik hade redan i början av 1960-talet låtit bolaget följa en specialiseringsväg, där man systematiskt utvecklade hårdmetaller med växande efterfrågan. När krisen kom hade man lämnat de konkurrensutsatta standardprodukterna.

Kinnevik fick därför köpa Industrivärdens aktier i det oerhört lågt värderade Fagersta. Exakt samtidigt hade Kinnevik genomfört sin radikala generationsväxling, där Jan Stenbeck tagit över ledningen. Hans imponerande bakgrund från Morgan Stanley betydde att han kunde allt om modern affärsteknik, samtidigt som han såg den digitala teknikens gränslösa möjligheter. I motsats till alla andra som ägnade sig åt att köpa och sälja företag hade Stenbeck dessutom makt redan när han började sin karriär. Det skulle göra honom till en legendomsusad del av den revolution som präglade hela det svenska samhällslivet under resten av 1900-talet.

Bruket i Fagersta fick en huvudroll i transformationen. Kinnevik ökade snabbt ägandet i bolaget, och när sedan familjefejden mellan Jan och hans systrar kulminerade under sommaren 1983 användes Fagersta för att lägga ett bud på hela Kinnevik. Den infekterade striden pågick inför öppen ridå, som någon månad senare slutade med att Jan Stenbeck fick kontrollen över både Kinnevik och Fagersta.   

I Jan Stenbeck hade Sverige fått en entreprenör av just den typen som Schumpeter skulle ha älskat.

Direkt striden var över såldes Krångede och förhandlingarna om att drastiskt rationalisera och fusionera stålverksamheterna snabbades på. Det betydde att själva stålverket var överflödigt och kunde stängas. Stenbeck hade istället en helt annorlunda och mycket tydlig bild av hur den amerikanska tekniken skulle förnya de svenska bruken. I en intervju i november 1983 förklarade han sin bild av framtiden:

Inom ett år kommer Fagersta att ha ett helt nytt ansikte och stora handlingsmöjligheter… Jag har inga konkreta projekt, men det finns en moralisk förpliktelse /att skapa sysselsättning/… Vi har unika kontaktytor i vår grupp amerikanska bolag. Vi har såväl kommunikationskunskaper i Millicom som militärteknologi i Miltop. I vårt nya rymdbolag, Sparx försöker vi redan nu sälja platser på en plattform som ska sändas upp i rymden 1984.

Joseph Schumpeter menade att innovationer byggde på att gamla verksamheter fick ge vika för nya kombinationer av utvecklingsbara och livskraftiga verksamheter. I Jan Stenbeck hade Sverige fått en entreprenör av just den typen som Schumpeter skulle ha älskat. Om det handlar nästa del av den här serien. 

Läs fler reportage i serien av Jan Jörnmark