Borgerligheten måste åter ta strid mot övervakningssamhället

Bohmanska integriteten

”Visst kan [övervakning] vara legitim. Man kan spåra utländsk underrättelseverksamhet, förhindra sabotage eller komma åt narkotikalangare eller andra som försöker kasta grus i ett allt känsligare samhällsmaskineri. Men den kan också missbrukas. Och läggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.”

När Gösta Bohman talade på Moderata ungdomsförbundets stämma 1975 valde han att lägga avsevärd tid på att varna för vad han såg som sin tids kanske farligaste samhällsutveckling. Allt fler krav framfördes på att övervakning och registrering skulle användas som verktyg i det offentligas arbete, och integriteten, menade Bohman, värdesattes allt mindre. Mot denna utveckling behövdes en motpol, en sunt skeptisk politisk kraft som såg teknikens möjligheter, men som också vågade framhålla värdet av den personliga sfären. Detta var Moderaternas uppgift i svensk politik.

Bohman var inte ensam i sin syn. Thorbjörn Fälldin och Centerpartiet, den tidens största oppositionsparti, ställde sig i ett flertal motioner under 1970-talets början starkt skeptisk till den så kallade datapolitiken – benämningen på det ambitiösa batteri av reformer som Socialdemokraterna drivit i syfte att öka såväl det offentligas som privatpersoners användning av datorsystem och en sammanhållen registeranvändning inom ramen för statens verksamhet. Det gjordes med motiveringen att en frihetlig samhällssyn inte är förenlig med ohämmad registrering. Folkpartiledaren Per Ahlmark beskrev respekten för medborgarens privatliv som den viktigaste skiljelinjen mellan fria och ofria samhällen. Moderaten Anders Björck beskrev i slutet av 1980-talet politikens första uppgift som att skydda varje medborgares liv, egendom och integritet – och menade att hennes värdighet inte kunde bevaras på annat sätt.

I dag framstår detta kraftfulla försvar av integriteten och skepsis mot att utöka dåtidens mycket modesta verktygslåda som något politiskt apart. I dagens politiska samtal utgår man snarare från det omvända ställningstagandet: att borgerligheten förenas i att större integritetsinskränkningar är acceptabelt och nödvändigt för att uppnå politiska mål. Det är dock en ny och på intet sätt ideologiskt självklar inställning.

Efterkrigstidens borgerliga företrädare var alla djupt rotade i skräcken för det totalitära samhället. Det fascistiska och kommunistiska vansinnet var närvarande i det politiska minnet, och skildringarna i Karin Boyes Kallocain och George Orwells 1984 bar dagspolitisk sprängkraft. Modernismens tankegångar om att fullända det mänskliga tillståndet och skapa den välartade, tuktade människan, fick en helt annan innebörd i en tid då massövervakning och integritetsintrång blev praktiska möjligheter. Karl Poppers begrepp, det öppna samhället, förekom påfallande ofta i den borgerliga debatten.

Resultatet var en borgerlighet som, trots intensiva motsättningar på många områden, förenades i sina humanistiska ideal och en i grunden folklig skepsis mot överheten. Statens maktutövning behövde kringskäras och regleras. Det stod i bjärt kontrast till socialdemokratins institutionaliserade och genompolitiserade samhälle. I det nya rättighetskapitel som borgerligheten tillsammans drev igenom i den svenska regeringsformen efter valsegern 1976 fanns ett tydligt utökat ett skydd för integriteten och rättssäkerheten. Sverige behövde stärka sin rättsstat, bygga in hinder för statliga övertramp och ge den enskilda människan makt mot staten.

Denna grundinställning har gått förlorad i dagens borgerlighet. Dess samtida företrädare har kommit att ge upp vad som skulle kunna beskrivas som en sund skepsis mot statens ingrepp och statens möjligheter till ingrepp i den personliga integriteten. Man har idag ett förhållningssätt betydligt mer likt de illiberala krafter som såg integriteten som hinder för att utveckla samhället. Detta ideologiska skifte har i all väsentligt passerat obemärkt.

Vad är integritet?

Integritet är i sig ett svårt begrepp. Det saknar fast betydelse – innebär olika saker i olika sammanhang. Ur ordets rena lydelse får dock förstås att vi med varje människas väsen och kropp ser ett antal intimt förknippade element – de är integrerade med vår person och kan inte gå förlorade utan att vi mister vårt självägandeskap.

Den personliga integriteten är ett värde som, uttryckt lite raljant, på många sätt saknar syfte. Det är svårt att peka på tydlig skada eller kostnad av att bli iakttagen eller få sin kommunikation övervakad, även om många skulle uppleva det som olustigt. Den personliga sfärens betydelse är principiell och allmänmänsklig, men mycket svår att försvara i det enskilda fallet. Integriteten förlorar i varje utilitaristisk ekvation.

Resultatet blev en lagstiftning som saknar motstycke. FRA-lagen var vid sitt införande troligtvis västvärldens mest långtgående digitala övervakningslagstiftning.

Kan då integriteten fortfarande hållas som ett värde för liberala och konservativa, mer än vad som medges av nyttokalkyler? Ja, men det måste vara av försiktighetsskäl. Det öppna samhället är ett där förtroende upprätthålls mellan medborgaren och den offentliga makten. Medborgaren är inte som utgångspunkt ett hot eller en misstänkt, utan just en medborgare som i största möjliga mån bör få äga sin egen information. Rättsstaten är i grunden resultatet av detta försök till öppenhet och förtroendefull maktutövning.

Ett skifte mot en relation där den ena parten utan tydliga motiv kan ta sig rätt över den andra, innebär en förskjutning till ett annat typ av samhälle. Kanske är detta samhälle nödvändigt, eller till och med eftersträvansvärt, men historiska erfarenheter måste inge borgerligheten med en skeptisk hållning. Vi vet i grunden inte vilka krutdurkar som nya system för övervakning kan komma att innebära – och vilka som kan komma att få tillgång till informationen i framtiden.

FRA-striden

2008 rasade en av de största politiska striderna i modern tid i Sverige. FRA-lagen gav upphov till ett nytt parti och klyvde nästan den borgerliga regeringen. Frågan gällde införandet av nya system för signalspaning, alltså övervakning av digital information som passerar Sveriges gräns. Integritet var brännhett. Regeringens majoritet i riksdagen var liten, och vänstern var enad i sitt motstånd mot lagen. Enstaka kritiska ledamöter ur de egna leden kunde ha fällt regeringens proposition. Pressen var därför enorm på ett antal borgerliga företrädare att inte överge partilinjen, framför allt centerpartisten Fredrick Federley och moderaten Karl Sigfrid, som gjort digital integritet till sina profilfrågor. I slutändan kunde enbart det faktum att de mest kritiska ledamöterna uteblev rädda förslaget genom riksdagen.

Det fanns då, och finns fortfarande, mycket starka skäl att använda sig av signalspaning. Redan tidigare fanns möjligheter för Sverige att i rent kontraspionagesyfte skaffa sig tillgång till digital kommunikation, men i takt med att denna typ av kommunikation växte kraftigt behövdes större möjligheter i försvarsunderrättelsesyfte. Resultatet blev dock en lagstiftning som, även efter väsentliga förändringar i syfte att skydda den enskildes integritet, saknar motstycke. Även om olika system är svåra att jämföra, var FRA-lagen vid sitt införande troligtvis västvärldens mest långtgående digitala övervakningslagstiftning.

Viktigare än själva utfallet är dock den vattendelare som lagen kommit att bli i den borgerliga synen på integritet. Inget enskilt lagförslag kommer i närheten av att lika tydligt illustrera borgerlighetens förändrade inställning.

För många unga frihetliga företrädare i 2000-talets början var försiktighetsparadigmet från Bohman och Fälldin ännu starkt levande. Personlig frihet ansågs av dessa företrädare som intimt förknippat med integritet och begränsad statliga intrång i privatlivet. Internet, digitalisering och globaliseringen skulle bli stora framsteg för människan och hennes möjligheter att förverkliga sig själv. Att sätta internet i statens händer var obegripligt.

Med lagen cementerades och renodlades snarare en inställning där de borgerliga partierna inte längre gav uttryck för någon större skepsis mot att statens befogenheter växte. Man ville inte längre dra de räta linjerna mellan integriteten och det öppna samhället. Efter striden om FRA-lagen är det mycket sällsynt svårt att över huvud taget hitta borgerliga resonemang om integritet i riksdagen eller debattinlägg. De tydliga röster som tidigare eftersträvade en mer försiktig hållning, och som fick utstå kritik under FRA-processen, är i dag borta. När regeringen nyligen tillsatte en utredning om betydande utvidgningar i möjligheten att dela spaningsresultaten från FRA med andra länder var intresset obefintligt.

Kriget mot terrorn

Inledningsvis var det självklara motivet till borgerlighetens förändring en ny våg av global terror och ett drastiskt försämrat säkerhetsläge i Europa. Detta ställde nya krav på försvarsförmåga och digitala verktyg. Attackerna mot World Trade Center satte fokus på staters förmåga att skydda sin befolkning mot yttre hot. Av de integritetsinskränkningar som införts under de senaste decenniet är det dock mycket få som kan anses motiverade av sådana skäl. I stället har de inledande reformerna rejält kommit att höja toleransen för inskränkningar med helt andra motiv.

Inte på något annat område har denna nya inställning blivit tydligare än i debatten om brottsbekämpande åtgärder. Tvärtemot en skeptisk inställning till statens maktmedel, har en allt vanligare borgerlig argumentationslinje blivit att det offentliga Sverige skulle ha mycket begränsade befogenheter att kunna ingripa med tvång. Det är fråga om en slentrianmässig underskattning av våldsmonopolets befogenheter, mycket avlägsen från den grundläggande försiktighet som länge var naturlig för borgerligheten.

Detta nedspelande av den offentliga makten, har märkligt nog skett parallellt med en aldrig tidigare skådad expansion av de rättsvårdande myndigheternas befogenheter. De så kallade straffprocessuella tvångsmedlen, såsom olika typer av övervakning, beslag, husrannsakan och häktning, har blivit betydligt fler under det senaste decenniet och används också allt mer. Vad gäller polisens befogenheter sticker Sverige i internationell jämförelse knappast ut som ett särskilt integritetsvänligt land.

Mellan 2009 och 2019 har användningen av så kallade hemliga tvångsmedel, alltså avlyssning och hemlig övervakning, ökat från 2 000 till 20 000 beviljade tillstånd per år. Utöver detta har användning av så kallad metainformation blivit mycket vanligt. Med detta menas framför allt de register som finns i exempelvis mobilmaster och som visar vilka mobiltelefoner som varit aktiva i området. Denna mycket integritetskänsliga information står polisen fritt att hämta in.

Resultaten är ett samhälle som rör sig allt längre från idealet om den förtroendefulla relationen mellan medborgare och offentlig makt.

Tillståndskravet för polisens kameraövervakning på allmän plats slopades förra året, och utan problematisering över huvud taget har samtliga borgerliga partier välkomnat de möjligheter som infördes så sent som i april om möjligheter till så kallad hemlig dataavläsning. Vid misstanke om grövre brottslighet ska polisen då få bereda sig tillträde till lagrad data genom att hacka sig in till den – ett förslag som kritiserades skoningslöst av de flesta remissinstanser. Man skulle kunna beskriva dagens situation som en tävling där regeringen föreslår nya maktbefogenheter, och den borgerliga oppositionen ständigt vill gå längre.

Trenden med ökade statliga befogenheter visar ingen tendens att avta. Regeringen lade nyligen fram ett förslag till obligatorisk registrering för mobiltjänster, i ett försök att fasa ut möjligheten till anonym mobiltelefonanvändning. På den borgerliga kanten har förslagets påverkan på den personliga integriteten inte diskuterats alls. Förslaget har välkomnats utan förbehåll. Helt nödvändiga reformer av det svenska systemet för häktningar har också kritiserats från borgerligt håll för att vara att ge kriminella ett försprång – trots att det nuvarande systemet knappast kan anses vara rättsstatligt försvarbart.

I varje enskilt fall faller den utilitaristiska ekvationen ut till statens fördel. Resultaten är dock ett samhälle som rör sig allt längre från idealet om den förtroendefulla relationen mellan medborgare och offentlig makt.

Brottslighet och kommunikationssätt förändras ständigt, varför uppdateringar av lagstiftningen är naturlig, men mycket sällan framhålls hur integriteten samtidigt har prioriterats ned och hur mycket små vinster i det offentligas verksamhet som i dag anses motivera tvång. När den parlamentariska integritetsskyddskommittén genomförde en genomlysning av det svensk integritetsskyddet 2016 lyfte man särskilt fram brottsbekämpning som ett område med svag reglering. Man var även skeptisk till att så stor andel av polisens spaningsmetoder fortfarande inte reglerats i lag, trots de avsevärda intrång i integriteten som de ger upphov till. Det var dock en principiell slutsats som inte föll i politiskt fruktbar jord.

Vägen framåt

Kan då borgerligheten hitta tillbaka till sin tidigare hållning – en som betonar säkerhetens betydelse för friheten, men som samtidigt ser friheten som oupplösligt förbunden med ett starkt integritetsskydd? Det finns i dagsläget inte mycket som tyder på det. Vi är inne i en tid då integritetsargumenten och den naturliga skepsisen mot staten inte står högt i kurs på den borgerliga agendan. Ingen svensk politisk kraft ser det som sin uppgift att begränsa statens tillgång till den privata sfären.

Integritet är en lyx som enbart går att åtnjuta när andra intressen står tillfredställda, skulle man kunna sammanfatta doktrinen. Detta är i grunden är en omöjlig hållning. Tanken att staten någonsin skulle nå denna punkt och i stället börja ge ifrån sig redan beviljade maktmedel är fullständigt orealistisk.

Borgerlighetens grundinställning har under lång tid varit att begränsa statens makt och skydda den personliga integriteten.

Det finns en historisk lärdom att ta med sig: Borgerlighetens grundinställning har under lång tid i Sverige varit den att begränsa statens makt och skydda den personliga integriteten. Man har med gott resultat utgjort en motkraft mot dem som ser integriteten som hinder för samhällets utveckling. Rättsstaten har stärkts väsentligt. Det har inte varit en doktrinär inställning, utan en grundläggande försiktighet och ödmjukhet inför betydelsen det har för det öppna samhället. Fälldin, Ullsten och Bohman skulle antagligen inte känna igen sig i den nya hållningen – med vilken socialdemokratin i stället drivs på av borgerligheten.

När Gösta Bohman höll sitt sista tal som moderat partiledare sade han sig vara stolt, men inte nöjd. Sverige hade under hans tid i politiken slagit in på en mer rättssäker väg och genomfört nödvändiga reformer för att stärka individens rättigheter. Det hade inte varit möjligt utan den borgerliga mobiliseringen mot en socialdemokrati som låtit systemen bli viktigare än medborgaren de syftade till att skydda. Det var dock en kamp som på intet sätt var över. Varje generation borgerliga företrädare, menade han, hade i uppgift att företräda den som kan krossas av en offentlig övermakt och som kollektivister alltid kommer hitta ett motiv att begränsa.

Sällan har denna grundläggande insikt varit mer välkommen bland borgerliga företrädare.

Läs fler texter av Adam Danieli.