Bostadsreformen som borgerligheten duckar

Sandras enplanshus brann ner till grunden, men när hon sökte bygglov för att bygga upp huset igen fick hon nej av kommunen, rapporterade Aftonbladet förra året.

Orsaken? Detaljplanen krävde att tomten skulle vara 800 kvadratmeter, men hennes tomt var 735 kvadratmeter. Efter många om och men fick hon bygga upp huset – men bara om det byggdes i två plan i stället för ett plan som tidigare.

Anledningen var detaljplanen, som bara kan förändras av kommunen, medan markägaren inte har något att säga till om. I fallet med Sandra kunde Sollentuna kommun ha nekat henne att överhuvudtaget bygga något eftersom det fanns en detaljplan som vunnit laga kraft. Att hon ändå tilläts bygga ett tvåplanshus var ren välvilja från kommunens sida.

Problemet var bara att Sandra hade tvingats amputera ett ben på grund av sjukdom och inte kunde ta sig upp för trappor. Därför behövde hon en hiss. Sollentuna hänvisade Sandra till kommunens avdelning för funktionshinder som kunde ge ekonomiskt stöd för en villahiss.

Där fick hon emellertid avslag eftersom det inte går att få bidrag till hiss vid nybyggnation, då man kan bygga enplanshus – vilket Sandra inte fick göra. Enda alternativet, utifrån detaljplanen, var i praktiken en villa med en övervåning som hon inte kunde använda.

Än värre är: om kommunen inte hade varit välvilligt inställd och låtit henne bygga ett nytt hus hade tomten kunnat bli värdelös eftersom det enligt detaljplanen inte fick byggas något på tomter mindre än 800 kvadratmeter i området.

I lagens mening har man rätt till ersättning av kommunen om bygglov för återuppbyggnad av ett hus avslås. Förutsättningen för att få ersättning från kommunen, enligt plan- och bygglagen, (PBL 2010:900), är att byggnaden har förstörts av en olyckshändelse och bygglov nekats på grund av ändrad byggplan, vilket var uppfyllt i detta fall. Ersättningen gäller dock endast för byggrätten, alltså rätten att bebygga marken, och inte själva byggnaden eller marken. Ersättningsnivån beräknas då på samma sätt som vid expropriering, vilket innebär att den inte blir marknadsmässig utan leder till en ekonomisk förlust.

Sandra är inte ensam om att hamna i byråkratisk limbo. All sammanhållen bebyggelse regleras genom detaljplaner som beslutas av kommunpolitiker. Detaljplanerna reglerar vad som får byggas inom ett område: det är alltifrån byggnadens maximala höjd till vilken färg stuprören ska ha.

Därför är det ingen överraskning att historierna återkommer om enskilda fastighetsägare som hamnat i kläm. Markägaren har inget att säga till om mer än i kommunalvalet vart fjärde år. Detta brukar kallas för det kommunala planmonopolet. Det innebär att kommunpolitiker har en monopolställning att förfoga över mark som de inte äger.

Kommuner kan välja att stoppa nybyggnation genom vägra att detaljplanelägga ny mark

På så sätt kan politiker göra tomter, som Sandras, värdelösa. Planmonopolet innebär också att kommuner kan stoppa nybyggnation genom vägra att detaljplanelägga ny mark. Detta trots att det kan finnas intresse från markägare och andra att vilja bygga exempelvis bostäder.

Planmonopolet tillkom när Socialdemokraterna efter andra världskriget ansåg att markanvändningen var ineffektiv och bostädernas standard undermålig. Det krävdes att det offentliga styrde upp vad som uppfattades som ett marknadsmisslyckande för att markanvändningen skulle bli, som det hette, rationell.

Bakgrunden till förslaget var bland annat Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan (1934) som förespråkade statlig kontroll över bostadspolitiken. Mycket riktigt var också Gunnar Myrdal ledamot av den statliga bostadssociala utredning som tog fram förslaget att införa det kommunala planmonopolet.

Monopolet har sedan det infördes 1947 varit i princip oförändrat. De senaste åren har dock vissa uppluckringar av reglerna skett, men inte av kommunernas ensamrätt att påbörja planläggning.

Kommunerna ensamrätt är så långtgående att de godtyckligt kan välja att avbryta, förändra eller vägra att planlägga mark. Visserligen finns det i lagen skydd mot överdriven reglering, men denna lagstiftning har blivit en tandlös tiger då bedömningsutrymmet är för brett.

Detaljplanerna kan på så sätt bli ett recept för den värsta tänkbara byråkratin. Då politiker saknar objektiva krav för att inleda detaljplanering av områden blir det också en grogrund för vänskapskorruption och mutor, eftersom det är politikerna som rent krasst väljer vilka som ska få möjligheten att bebygga sin mark. Ett exempel är från Sigtuna kommun där en socialdemokratisk kommunpolitiker ingick ett samarbete med byggföretaget Peab. I utbyte mot valstugor och affischplatser gav kommunpolitikerna byggbolaget byggbar mark och förmånliga avtal, vilket uppmärksammades av SVT:s Uppdrag Granskning.

Detta gjordes möjligt tack vara det kommunala planmonopolet, men problemen är särskilt stora i de fall som är mindre uppenbara. Många gånger kan det handla om vänskapskorruption: att vissa byggbolag tack vare sina vänskapsrelationer med politiker får goda möjligheter de annars inte hade fått.

En passiv borgerlighet

Planmonopolet innebär inte bara stora inskränkningar av äganderätten och risk för korruption, det spär också på bostadsbristen eftersom kommunen måste fatta beslut om detaljplaneläggning. Kommunerna har begränsade resurser och kan inte detaljplanelägga hur mycket mark som helst – även om de vill – vilket leder till en flaskhals.

Trots detta har de borgerliga partierna svårt att formulera sin kritik. Det kommunala planmonopolet har blivit en självklarhet i svensk bostadspolitik. Jämfört med tiden för införandet har kritiken nu tystnat och borgerligheten har accepterat regelverket som ett faktum. Det blir tydligt i Smedjans samtal med de bostadspolitiska talespersoner för Kristdemokraterna, Centerpartiet och Moderaterna.

Kristdemokraterna är tydligast i sitt stöd för en bibehållen ensamrätt.

– Nej, kommuner ska behålla sin monopolställning, men nuvarande ordning är resurskrävande och hindrar från att fler bygger. Vi vill ha ett system liknande det i Kungsbacka och Härryda med exploatörsdriven process där markägaren får möjlighet att ta fram detaljplaner, berättar Kristdemokraternas bostadspolitiska talesperson Larry Söder.

En exploatörsdriven process, som ibland också kallas för privat initiativ, innebär att den som vill bebygga marken själv kan ta fram en detaljplan som sedan prövas av byggnadsnämnden. Detta är möjligt inom dagens system utan att avskaffa själva monopolet. Det är en tanke som även Centerpartiets bostadspolitiska talesperson Ola Johansson är inne på:

– Vi vill behålla det kommunala planmonopolet, men vi vill ge möjligheter till den enskilda att kunna påverka eller ompröva detaljplaner även efter tidsfristen, säger han.

Att en markägare ska ha rätt att påverka eller ompröva även efter tidsfrister innebär dock inte att det kommunala planmonopolet ska försvinna.

– Det är viktigt att det är fortsatt ett monopol som är ett politiskt beslut eftersom kommunerna har ansvar för sina verksamhetsområden som bland annat skola, omsorg och invånarnas välmående i övrigt. Försvinner möjligheten att kunna planera och styra framväxten av byggnader så blir det en omöjlighet att planera exempelvis förskoleplatser – vilket är kommunens ansvar. Om kommunen ska ansvara för något måste de också ha kontroll över det, säger Ola Johansson.

”Därför måste politiker våga stå upp för äganderätten och den enskildes rätt att själv bestämma över sin egen mark.”

Till skillnad från de borgerliga kollegorna anser Moderaternas bostadspolitiska talesperson Josefin Malmqvist att det i vissa fall ska kunna gå att frångå det kommunala planmonopolet.

– För mindre projekt borde markägaren faktiskt kunna kräva detaljplaneläggning av kommunen, förutsatt att det inte står i strid med detaljplanen på något övergripande sätt, säger Josefin Malmqvist.

Hon tror däremot inte att ett avskaffat planmonopol skulle lösa alla problem, även om det skulle underlätta mycket för mindre projekt.

– Ett av de stora problemen är att politiker hela tiden filar i marginalerna och aldrig vågar ta ett helhetsgrepp. Även om man skulle göra någonting åt planmonopolet så räcker det inte. Det finns flera regelverk som överlappar varandra. Därför måste politiker våga stå upp för äganderätten och den enskildes rätt att själv bestämma över sin egen mark.

Josefin Malmqvist tror det finns förklaringar till att reformer av det kommunala planmonopolet så länge lyst med sin frånvaro.

– Regelverken som finns har ju kommit till i all välmening, och handlar ofta om sådant som är skyddsvärd, men som får orimliga effekter i kombination med andra regelverk. Därför är det ingen som vågar gå in och peta eftersom det handlar om sådant som är politiskt känsligt, säger Josefin Malmqvist.

De borgerliga bostadspolitiska talespersonerna är alla inne på att reformera systemet. Men det kommer sannolikt, som Josefin Malmqvist konstaterar, att krävas mer än att fila i marginalerna för att sätta stopp för den godtyckliga maktutövningen. För även om det kommunala planmonopolet skulle avskaffas kvarstår många andra regelverk, till exempel strandskyddet, som hindrar markägare från att använda marken som de önskar.

Intresset och engagemanget för att genomdriva en sådan, genomgripande, reformering av det kommunala planmonopolet tycks dock än så länge saknas hos de borgerliga partierna. I avsaknad av reformer kommer fler markägare att drabbas av politisk klåfingrighet. Sandras fall kommer definitivt inte att bli det sista.