Samhälle Reportage
Bussning av elever leder alltid fel
Att bussa elever har blivit favoritåtgärden bland vänsterpolitiker som vill åstadkomma en blandad elevsammansättning. Men bussning har redan prövats av en rad kommuner runt om i Sverige, till priset av sämre kunskaper, minskad trygghet och utbrett missnöje bland både elever och föräldrar, skriver Malin Lernfelt.
Mars 2020. Pandemin har precis slagit sina klor i Sverige och Europa. Fortfarande skakas det både här och där på huvudet åt dem som hävdar att det nya viruset kommer att kräva att vi ändrar vårt sätt att leva. I stället fokuseras det på snödropparna som slagit ut i rabatten och de ljusa eftermiddagarna som skvallrar om att en lång vinter är på väg mot sitt slut. I rikets andra stad Göteborg väntar tusentals föräldrar och barn på besked från kommunen om höstens skolplaceringar. Men det kommer inga besked. Först i månadsskiftet april-maj landar skolbeskeden i familjernas brevlådor. Gensvaret blir enormt. Sällan har så många föräldrar varit så arga på en och samma gång.
I trettio år hade Göteborgs stads lokala stadsdelsförvaltningarna ansvarat för skolan. Men våren 2020 hade kommunens utbildningsverksamhet flyttats över till en gemensam fackförvaltning. För den nya grundskolenämndens ordförande, Liberalernas Helene Odenjung, var det en profilfråga, kanske rentav den viktigaste. Skolplaceringarna skulle planeras centralt. Resultatet blev kaos.
Den nya organisationen innebar att hela staden skulle utgöra ett och samma upptagningsområde. Stadsdelsgränserna raderades och ett digitalt stödsystem för skolplaceringar infördes. Tyvärr stämde inte den digitala kartan med verkligheten. Fågelvägen på kartan säger ju ganska lite om faktisk resväg mellan hemmet och skolan i en stad som Göteborg.
Sällan har så många föräldrar varit så arga på en och samma gång.
Nu skulle barn i Majorna och Frölunda plötsligt gå i skolan på Hisingen. Barn från Hisingen förväntades i sin tur ta sig till Gårdsten i nordost. Fågelvägen, för ett digitalt verktyg, framstår det kanske rimligt. I praktiken kan en resa över älven ta mer än en timme. Tusentals barn hamnade långt hemifrån, på stort avstånd från kompisar, trygghet och socialt sammanhang.
Allt som allt överklagade nästan 1 000 familjer i Göteborg skolplaceringen. 2 500 barn ansökte om att få byta skola. Det liberala kommunalrådet hamnade i en tornado av kritik som drabbade det redan sargade skolpartiet hårt. En intern utredning tillsattes på förvaltningen. Göteborgs stads revisorer skrev en svidande granskningsrapport och den ansvariga tjänstemannen fick lämna sin tjänst. För att citera grundskoledirektören Bengt Randén som uttalade sig i Göteborgs-Posten hösten 2020: ”Det är läge att han gör något annat nu”.
Skolhaveriet i Göteborg ger en ovanligt klar och tydlig bild av det flera undersökningar och rapporter redan har visat: närhetsprincipen är viktig för de allra flesta familjer. Det fria skolvalet till trots vill man gärna att barnen går nära hemmet. Det handlar om närhet till kompisar, närhet till hemmet, möjligheten till ett fungerande livspussel, och upparbetade sociala relationer sedan förskolan eller låg- och mellanstadiet.
Därför finns det få saker som gör föräldrar så rasande och förtvivlade som när myndigheterna försvårar eller hindrar barn från att gå i skolan i det område där man bor.
I Göteborg våren 2020 var det en misslyckad administrativ reform som skapade föräldrarnas raseri och förtvivlan. Men de senaste åren har placering av skolbarn långt hemifrån skett som resultatet av en medveten aktiv handling från lokalpolitikens sida. I huvudsak är det ett socialdemokratiskt projekt. Man drar sig inte för att göra minderåriga till verktyg för att försöka minska segregation och utanförskap.
Exemplen är många. I Nyköping stängde man 2014 stadens fyra högstadieskolor och öppnade en enda stor skola där alla kommunens barn förväntades gå. I Gislaved beslutade politikerna 2016 att göra om skolans organisation och börja bussa elever till olika delar av kommunen. I Örebro stängdes Vivallaskolan 2017. Även där sattes eleverna på bussar. I Linköping och Borås har man stängt skolor i så kallade utanförskapsområden och skickat iväg eleverna till andra stadsdelar. Och i Trollhättan bussas elever från området Kronogården sedan i höstas till andra skolor.
Tjänstemännen är nöjda. Utbildningsminister Anna Ekström (S) är också nöjd. Likaså de lokala vänsterpolitikerna.
– Vi har det väldigt segregerat i vår stad. Nu kommer det att bli en bättre blandning, sa Sofia Andersson Dharsani (S), ordförande i utbildningsnämnden i Trollhättan i en intervju med SVT.
Föräldrarna är däremot inte lika nöjda. I Aftonbladet har en pappa kallat kommunens planer för en ”statssocialistisk idé”. En annan pappa, vars barn är ett av dem som bussas från Kronogården, påpekar i en intervju med TV4 (18/8 -21):
– Det är bra att barnen ska integreras och går på olika skolor. Men innan de placeras skulle de ha integrerats här, varför blir det ingen integration på Kronogården?
Läs också:
Samma tankebanor hittar man hos Ove Sernhede, professor i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Sernhede är en av landets mest erfarna forskare kring utanförskap och barn och unga i förortsmiljöer. Han menar att de politiker som fattar beslut om att bussa barn börjar i fel ände och inte går till botten med de verkliga problemen, nämligen boendesegregationen och svårigheterna för många vuxna människor att hitta jobb och en plats i tillvaron. Han varnar för att det tvärtom kan vara skadligt att stänga skolor och flytta barn på det här sättet.
– Skolan har så många andra funktioner i de här områdena än att bara förse barnen med kunskap. När man lägger ned och skickar iväg barnen ser man inte till den viktiga roll skolan har lokalt. De är den mest konkreta representanten för det svenska välfärdssamhället. En plats där unga känner sig trygga och ingår i ett socialt sammanhang. För många barn i utanförskapsområden är skolan också ett andrum från situationen hemma. De som arbetar där vet vad det är för svårigheter många barn lever med. Bambapersonalen har till exempel koll på att på måndagar och fredagar går det åt mer mat eftersom alla inte får tillräckligt att äta hemma. Det är insikter som går förlorade om man sprider ut barnen, säger Sernhede.
Skolan ses som ett verktyg som fritt kan användas av politiken för att lösa diverse samhällsproblem.
Han pekar också på att man genom att bussa elever långt bort från deras bostadsområden bidrar till att alienera föräldrarna.
– Tänk en familj som har tre barn, som sätts på olika skolor och därtill i stadsdelar där föräldrarna aldrig har varit och inte känner sig hemma? Det skapar knappast goda förutsättningar för att göra fler vuxna delaktiga i skolans verksamhet.
Vad skolor i utsatta områden behöver, enligt Ove Sernhede, är fler kompensatoriska insatser. Trots att det i dag ofta talas vackert om satsningar så satsas det sällan på rätt saker.
– Kommunerna skaffar någon koordinator som ordnar så att eleverna ska stanna kvar i skolan efter lektionstid istället för att springa ute och så tycker man att man har gjort en insats. Men samtidigt hör jag hela tiden om att det pågår nedskärningar i den reguljära skolverksamheten. Det är tydligt att det inte finns tillräckliga resurser för att svara upp mot de behov som finns. Enligt den ekonomistyrningsmodell som finns i dag har skolledningen en satt budget och den ska man hålla sig till. En rektor som väljer att gå över budgeten för att kunna följa skollagen och svara upp mot alla barns rätt till stöd och hjälp utifrån sina behov riskerar att få sparken.
Sernhede är tydlig med att det inte kan vara skolans sak att lösa allvarliga strukturella problem som fattigdom, arbetslöshet och utsatthet. Det är att angripa problemen från fel håll. I stället behövs en övergripande politik på nationell nivå som fördelar resurser mellan människor, skapar förutsättningar för fler arbeten och öppnar dörren för unga att göra klassresor, menar han.
Att skolan ses som ett verktyg som fritt kan användas av politiken för att lösa diverse samhällsproblem är inget nytt. Därför är det inte heller överraskande att klåfingriga politiker anser det rimligt att mot familjers vilja sätta barn på bussar, skicka dem till skolor på andra sidan stan och slå sönder trygghet och sociala strukturer.
Barnen från utanförskapsområdena känner sig ifrågasatta och utpekade och vill inget hellre än att återvända till sin gamla skola.
Särskilt sorglig är vänstervurmen för bussande eftersom det inte finns någon entydig forskning som faktiskt visar att social ingenjörskonst för att blanda elever får avsedd effekt. Tvärtom finns det många exempel som visar att det blir sämre för alla och att skolresultaten sänks. Dessutom skapar bussning inte sällan intern segregation på skolorna. Barnen från utanförskapsområdena känner sig ifrågasatta och utpekade och vill inget hellre än att återvända till sin gamla skola. En rapport som SNS publicerade 2020 visar också att bussning av elever till olika skolor inte är det bästa instrumentet för att minska studiegapet mellan elever med olika bakgrund.
En annan rapport, publicerad av Svenskt Näringsliv 2016, pekar på att ”det finns andra, sannolikt mer effektiva metoder, för att uppnå en mer balanserad elevallokering, till exempel obligatoriskt skolval, mer socioekonomisk viktning i skolpengen, och större skolor”.
Svenskt Näringslivs rapport är skriven av Erik Lakomaa, doktor i ekonomisk historia vid Handelshögskolan i Stockholm. Enligt honom måste man ta sig an frågan om bussning eller andra former av kontrollerat skolval utifrån flera infallsvinklar.
Men i slutändan handlar det om vad man vill uppnå och vad som är önskvärt. Att det går att konstruera system och styra elevers utbildningsplats för att få ett visst politiskt utfall är en sak. Samtidigt, om man inskränker den enskilda elevens valfrihet och det finns barn som tvingas byta till en skola de egentligen inte vill gå på, för att politiker vill uppnå en viss effekt på en övergripande nivå, går det inte att bortse ifrån att dessa barn används som ett medel för att försöka lyfta andra.
– Någons intresse måste sättas åt sidan. Det är inbyggt i ett sådant system, säger Lakomaa. Elever är inte utbytbara, de är individer med egna preferenser och behov. Om man till exempel flyttar lugnare och mer studiemotiverade elever till en stökigare skola som har visat sämre resultat kommer den skolan troligtvis efter ett tag se bättre ut på papperet. Men det är en rent mekanisk effekt. Och om resultaten går upp på en generell nivå, men vissa elever får en sämre utbildning, är det ändå då bra?
Erik Lakomaa understryker också att när man utifrån internationell forskning om att flytta elever för att skapa en mer diversifierad elevsammansättning argumenterar för liknande system i Sverige är det viktigt att ha utgångspunkten i åtanke. I de flesta andra länder finns nämligen inte den typ av närhetsprincip som under lång tid varit vägledande i den svenska skolan. Inte heller något fritt skolval.
– Jag känner inte till några studier där man undersökt effekterna av att gå ifrån den typ av valfrihet som vi har i Sverige till ett mer kontrollerat skolval. Att det finns kamrateffekter är sant. Har barn många kompisar som går på friidrott är chansen större att de också börjar med friidrott. Vistas de i en miljö med många unga som begår brott ökar risken för att hamna på fel sida lagen. Men det är svårt att veta hur avgörande kamrateffekterna är relativt andra faktorer. Elever kan komma att prestera både bättre och sämre om de tvingas byta skola eller placeras där de egentligen inte vill gå.
Något som faktiskt är välbelagt när det kommer till barns lärande är att för de allra flesta fungerar det bäst att befinna sig i ett sammanhang där de andra barnen är på ungefär samma nivå. Det är i sig inget kontroversiellt. Nivågruppering finns överallt i skolan. Att vi har olika årskurser beror till exempel på att man utgår ifrån att barn i samma ålder befinner sig på liknande nivå utvecklings- och utbildningsmässigt.
– En välgjord studie har gjorts i Kenya av Nobelpristagarna i ekonomi 2019 Esther Duflo och Michel Kremer. Den visar vikten av att barn undervisas på en nivå som passar dem. Det är då de lär sig bäst. Det är egentligen ganska självklart. Nästan alla lärare är medvetna om att det underlättar mycket om barnen i ett klassrum befinner sig på ungefär samma plats kunskapsmässigt och har liknande förkunskaper. Dessutom kan man fråga sig hur många barn som måste flyttas för att politiker som ser kontrollerat skolval som en lösning ska uppnå en tillräcklig blandning av elever. Om man har en klass med 22 barn där ingen har svenska som modersmål, hur många svenskspråkiga barn måste man flytta för att få önskad effekt? Jag vet inte. Forskarna kan inte svara på det. Det går inte, säger Erik Lakomaa.
När Socialdemokraterna i höstas lade fram förslag om att kompensera skolväsendets brist på likvärdighet genom att bland annat bussa barn mellan olika områden gjorde man det alltså utan belägg för att åtgärden skulle ge önskad effekt. Men utgångspunkten för förslaget är också ideologisk: barnen blir redskap för de vuxnas politiska reformarbete. Att peka ut vissa skolor eller stadsdelar som hopplösa och inte låta barnen gå i skolan där de bor bidrar dessutom till stigmatisering, konstaterar Ove Sernhede.
– Många barn mår dåligt när deras skola hängs ut som dålig. Det gör att de upplever sig själva som dåliga individer. Men när man tittar på var eleverna trivs bäst i skolan är det inte sällan i de så kallade utanförskapsområdena. Skolans sociala funktion är dessutom väldigt betydelsefull. Det är inte så att det inte finns problem, men skillnaden mellan verkligheten och den bild som målas upp är ofta markant. Att importera en idé från 1950-talets USA och ett samhälle väsensskilt från vårt är därför mycket märkligt. Det finns dessutom fantastiska drivkrafter i dessa områden. Var skapas till exempel mycket av den nya litteratur, musik och poesi som hyllas även av den etablerade kultursfären i dag? Jo, i förorten, säger Ove Sernhede.
Det finns alltså ingen forskning som med enkelhet kan ge svar kring de långsiktiga effekterna av att bussa elever. Men det finns, för den som är intresserad av verkligheten i högre grad än drömmar om Madickenskolor där redaktörns dotter går i samma klass som barfota-Mia, aktuella erfarenheter från svenska skolexperiment. Och det från kommuner där politiker strävat efter att tillrättalägga verkligheten i stället för att gå till botten med grundläggande problem som boendesegregation och fattigdom. Dessa exempel visar att det inte alls är någon fungerande lösning.
Ett ökat inslag av bussning av elever leder med andra ord till sämre kunskaper, minskad trygghet och ett splittrat lokalsamhälle.
Våren 2021 presenterade nämligen forskare från Örebro universitet en studie om skolflytten från Vivalla. Studien visar att flytten varken gav bättre integration eller ökad måluppfyllelse. Tvärtom försämrades skolresultaten. Lika illa har det gått för Nyköpings kommuns politiska flaggskepp, storskolan som skulle ersätta de tidigare fyra högstadieskolorna och visa vägen för framtidens jämlika svenska skola. Där klasserna komponerades utifrån föräldrarnas utbildningsnivå, bostadsområde, socioekonomisk bakgrund, modersmål och kön. Där råder nu kaos. Fem rektorer har kommit och gått på åtta år. Personalen vittnar om en ohållbar arbetsmiljö. Resultaten sjunker.
Ett ökat inslag av bussning av elever leder med andra ord till sämre kunskaper, minskad trygghet och ett splittrat lokalsamhälle. Därutöver, exemplet vilket rån Göteborg visar, kan den sortens tondövhet inför enskilda familjers önskemål och behov skapa såväl oro, ilska och misstro gentemot de styrande.
Alla barn har rätt till en god skolgång. Alla barn har också rätt att utvecklas utifrån sina egna förutsättningar. Det är inte barns ansvar att lösa den allvarliga och växande segregation som finns i många svenska städer, eller att täcka upp för bristande lärarresurser. Det är de vuxnas, politikernas, ansvar att se till att skolorna håller god kvalitet. Oavsett var klassrummen ligger och vilka eleverna är.