Censur maskerad till fluffig lagtext

Akta dig för det du säger på nätet. Annars kan det gå illa. 

Det var budskapet som EU:s kommissionär för den inre marknaden, fransmannen Thierry Breton, skickade i ett brev till Teslagrundaren och X-ägaren Elon Musk häromveckan. 

Breton publicerade i sin tur brevet, ironiskt nog på Musks egen plattform X, och sade sig vilja rikta en påminnelse att EU:s lagstiftning om sociala medieplattformar också omfattar X. Det borde Musk betänka innan han publicerar sitt samtal med presidentkandidaten Donald Trump och låter människor kommentera det. 

Det brann till, både i Musks huvud och på X. Ordväxlingar mellan högdjuren följde. Också i svensk media har reaktionen varit stark på att en politiker som ansvarar för tillsynen av lagstiftningen ger uttryck för illa dolda hot mot ett enskilt företag, politiska yttranden och egentligen mot fel person. Musk är i själva verket varken vd eller ansvarig för lagligheten på X. 

Men sedan tog analysen egentligen slut. Det var fråga om ett enskilt övertramp – ett uppenbart avsteg från vad som ska gälla – och alla kunde gå tillbaka till vardagen igen. Eller? 

Nej. I själva verket är Bretons agerande näst intill påbjudet av EU-lagstiftningen som antagits på området. I stället för att rapportera om någon slags fejd mellan två av vår tids kanske mest självupptagna män, borde rubrikerna börjat komma redan för flera år sedan, när den lag som Breton ställt sig på blev till. Men i sviterna av debaclet tycks ingen ha ställt sig frågan om hur vi hamnade här. 

EU har under de senaste åren genomfört en massiv offensiv mot olika former av digital kommunikation. Mest uppmärksamhet har ironiskt nog riktats mot ett av de förslag som tycks ha fastnat i lagstiftningsprocessen – Chat control, som i praktiken skulle upphäva integriteten för meddelanden på nätet och som har väckt stor uppmärksamhet långt utanför de mest EU-intresserade kretsarna.

Det är i det finstilta bland alla bokstavskombinationer som framtidens digitala frihet formas – och begränsas.

Men i den radioskugga som vanligtvis råder när det gäller EU:s lagstiftningsprocess har andra förslag med liknande konsekvenser kunnat ta sig igenom obemärkt. Och det är i det finstilta bland alla bokstavskombinationer som framtidens digitala frihet formas – och begränsas.

De kanske tydligaste exemplen är DSA och DMA, två systerförordningar som trädde i kraft i februari i år och som okvädena mellan Breton och Musk i själva verket har sin grund i. Digital Services Act och Digital Markets Act, som de egentligen heter, bildar tillsammans ett nytt ramverk för den som vill erbjuda digitala tjänster eller handelsplatser i unionen. Om en tjänst är tillgänglig för EU-medborgare, måste man också uppfylla en lång rad krav.

EU-kommissionen har beskrivit regleringen som ett sätt att stärka tryggheten och människors rättigheter på nätet, exempelvis när de använder sociala medier eller en handelssajt som Amazon. Och när man börjar försöka förstå den smått ogenomträngliga EU-lagstiftningen verkar det helt okej, ja till och med rimligt.

Det finns skäl att reglera digital kommunikation och trafik. Stora plattformar har erbjudit enorma möjligheter för till exempel säljare att etablera sig och köpare att hitta bra och billiga varor och tjänster, men kan också skada konkurrensen om de missbrukar sin ställning. Nätet kan också bli ett brottsverktyg, och det är lika olagligt att exempelvis förtala eller bedra människor digitalt som det är att göra det i den fysiska världen. Hammare kan som bekant användas till både mord och kojor. Stora plattformar åläggs nu exempelvis att samarbeta med myndigheter och agera mot olagligt innehåll – en helt rimlig regel.

Men sedan kommer det fluffiga, vaga, som gör att lagstiftningen förvrids till något helt annat. Plattformarna ska också vidta lämpliga åtgärder avseende innehållet på sina sidor för att minska riskerna för negativa effekter av en mängd olika slag, alltifrån grundläggande rättigheter, samhällsdebatten (!), den nationella säkerheten, valprocesser, folkhälsan (?) och människors fysiska eller psykiska välbefinnande till diskriminering, konsumentskydd och barns rättigheter. Nu är det helt plötsligt inte innehållet i sig som ska vara olagligt, utan plattformarna ska sitta och bedöma påverkan på samhället. 

Samma hållning i förhållande till exempelvis böcker eller tidningar har i själva verket varit absurd. Ett tryckeri skulle då vara tvunget att agera om en bok som trycktes “skadade samhällsdebatten” eller “hade negativ påverkan på människors fysiska eller psykiska välbefinnande”. Och vilken påverkan på samhällsdebatten eller människors välbefinnande har inte bra journalistik och rapportering om allvarliga missförhållanden?

Hur det senare ska ske är också höljt i dunkel. Klart står att moderering och förändrade algoritmer framöver kommer att krävas på exempelvis X, Facebook, Instagram och en mängd andra breda plattformar, men inte mer än så.

Det är också härifrån Bretons makt härrör. Ingen vet vad som faktiskt avses med att ”vidta åtgärder som skyddar samhällsdebatten”, en osäkerhet som han kan utnyttja. Den avkylande verkan som lagstiftningen har är ett mycket potent verktyg som sätts i händerna på den som har till uppgift att se till att regelverket följs. Musk stöddiga svar visar på en uppkäftig vilja att motstå lagstiftningen men är i praktiken bara en charad. EU har hittat nya sätt att styra det offentliga samtalet genom krav på moderering som också X kommer att följa.

Försöken att reglera internet gör också stor skada för Europa som digital marknad. 

Försöken att reglera internet går inte bara ut över enskilda människors frihet. Det gör också stor skada för Europa som digital marknad, och i förlängningen på möjligheten att utbyta alla former av tankar. Inte nog med att techbolag knappast kommer att välja att etablera sig i en union med så lynniga och regleringsrusiga makthavare. Man kommer att fundera både en och två gånger innan man etablerar en ny tjänst om man också riskerar miljardböter. Det är också varför ett antal digitala jättar som Google och Apple inte längre erbjuder alla sina tjänster i Europa. 

Att den här typen av politisk styrning tar sig igenom har mycket att göra med tråkig juristformalia. De flesta länder i EU har enormt starka skydd för yttrandefriheten. Europas historia har med framgång inskärpt vikten av skydd för yttranden, granskning och kritik. Givetvis skiljer det sig åt mellan länder – inte minst synen på religiösa symboler och sekularism spretar rejält – men några gemensamma drag finns i alla konstitutionella traditioner. 

Begränsningar i yttrandefriheten måste i regel ske i lag, inte i oskriven praxis eller som regeringsbeslut. Det måste vara förutsägbart för alla inblandade. De får också bara ske i vissa syften, exempelvis för att skydda enskildas integritet eller rikets säkerhet, och kräver ibland längre betänketid och hårdare granskning än annan lagstiftning. Ändamålsglidning ska på alla sätt motverkas. Vad gäller professionella medier finns i många länder särskilda regler. I Sverige har vi exempelvis två särskilda grundlagar som tillämpas på dessa, ett system med ansvarig utgivare och en rätt att få alla åtal för publiceringar prövade av en jury. 

Men motsvarande begränsningar finns inte alls för EU-lagstiftningen. Då är det i stället upp till högdjur som Breton att förhandla med företrädare för respektive land om ny lagstiftning, en övning som sker informellt och med begränsad insyn. Då får man vaga skrivningar som ingen vet vad de handlar om och som aldrig hade flugit nationellt eller för andra yttranden.  Ett hål har öppnats där EU-lagstiftning tillåts inskränka yttranden på sätt som man inte kommer åt nationellt. Följden är såklart en långsam förskjutning av dessa frågor uppåt i hierarkin.

För vilket ändamål är det egentligen som kravet på plattformar att kurera sitt material ska uppfylla? Lite av varje, tycks det som. I stället för att i ett visst syfte införa tydliga krav har man i praktiken ställt upp en lista på frågor där man tycker att samtalet tagit sig fel uttryck. Människor tycks ha obekväma och ibland märkliga åsikter som inte minst skaver med de värden som EU-företrädare vill att människor ska ha. Det är inte olagligt, men det vore praktiskt om de stördes ut genom vaga instruktioner till plattformarna att slipa ned de vassaste kanterna. 

Men att premiera vissa perspektiv, snarare än att förbjuda andra, är inget annat än en mjuk censur. Att delegera ansvaret för den till privata aktörer förändrar inte dess verkan. Tanken att människor inte ska behöva möta provocerande eller stötande material absurt i en demokrati. Men med tanke på hur mycket fluff som EU-maskineriet häver ur sig är det en slags ödets ironi att man inte ens kan få censuren i klartext.