Centerpartiets inre ideologiska liv

Att det varit lite rörigt i svensk politik den senaste tiden kan knappast ha undgått någon. Under de många turerna i försommarens regeringskris kom Centerpartiet att hamna i dramats mitt. Partiledaren Annie Lööf har avvisat att stödja en budget som förhandlats med Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna vilket gjort att läget inför höstens stundande budgetomröstning är minst sagt oklart. 

Den mediala rapporteringen om regeringskrisen inriktade sig nästan uteslutande på det politiska spelet i riksdagen, medan de mer långsiktiga ideologiska och politiska perspektiven förbisågs. Strävandet efter den politiska makten är en viktig faktor när det kommer till att analysera partiers agerande, men ett partis ideologiska och värderingsmässiga utgångspunkter kan vara en minst lika viktig faktor att ha i åtanke. Det gäller inte bara i en regeringskris utan även i politiken i stort. 

Centerpartiet är inte bara det parti som utgjorde centrum i regeringskrisen, utan också det parti som kanske hänvisat mest till principer och värderingar i turerna kring regeringsfrågan, och i argumenten för sin politik. Man talar om tron på människans inre kraft, värnandet av den liberala demokratin och värderingsmässiga röda linjer mot samarbete med både SD och V. 

Trots det har det skrivits relativt lite om partiets ideologiska utgångspunkter de senaste åren. Smedjan har därför talat med 20 strategiskt utvalda personer inom centerrörelsen för att måla en tydligare bild av Centerpartiets inre ideologiska liv. 

När jag frågar vad de själva tycker om den påstådda skiljelinjen mellan stad och land får jag ofta suckar eller fnysningar till svar.

Något som snabbt blir tydligt när man talar med centerpartister på olika nivåer och platser i landet är att de förklaringsmodeller som ofta används i media för att analysera partiet ligger långt ifrån verkligheten. Exempelvis talas det ständigt om en skiljelinje mellan stad och land som delar partiet. Partister i storstäderna beskrivs som principiella och ideologiska medan de på landsbygden ska vara pragmatiska och konservativa.

Det är dock en beskrivning som till stora delar landar fel. Både i städer och i landsbygdskommuner finns det en stor uppslutning runt partiets liberala utgångspunkter. Om något är de partiaktiva i landsbygdskommuner än mer principiella och långtgående i sakpolitiska frågor än de i storstäderna. När jag frågar vad partister själva tycker om den påstådda skiljelinjen mellan stad och land får jag ofta suckar eller fnysningar till svar. Förklaringsmodellen beskrivs exempelvis som trött och internpolitiskt överspelad. 

Den som vill förstå dagens Centerparti gör med andra ord klokt i att försöka finna andra förklaringsmodeller. 

– Liberalism som begrepp användes inte inom partiet. Decentralism var huvudbegreppet.

Det är Andreas Håkansson på andra sidan telefonlinjen som beskriver Centerpartiet under mitten av 1900-talet. Håkansson är gruppledare och distriktsordförande för Centerpartiet i Växjö, och en av de personer inom centerrörelsen som känner partiets historia bäst. Han har bland annat varit redaktör för partiets jubileumsbok På väg framåt under 110 år.

Man är har en vana av att sitta med vid förhandlingsborden och kompromissa.

Håkansson betonar att Centerpartiet är ett starkt kommunalt parti. Partiet växte fram ur bonderörelsen och har haft en lång historia av att styra, eller vara med i styret av, kommuner. Detta kombinerat med ett tydligt förespråkande för lokalt självstyre har påverkat partiets kultur starkt. Man är har en vana av att sitta med vid förhandlingsborden och kompromissa. En vana av pragmatism helt enkelt. 

– Man börjar umgås med begreppet borgerlig på ett helt annat sätt än tidigare.

Håkansson är nu inne på Maud Olofssons partiledarskap mellan 2001–2011. Det var början på en ny dimension inom Centerpartiet där man började förknippa sig mer intimt med ideologi och principer.

– Liberalism används för första gången i partiprogrammet 2013, men Maud hade gjort ett grovjobb innan. Nu har man en tydligare ideologisk bas att stå på, säger Håkansson med eftertryck. 

Christer Jonsson, en veteran inom partiet och regionråd i Kalmar samt ledamot i partistyrelsen, pekar på partistämman 1998 som startpunkten för resan mot ett mer principiellt förhållningssätt till politiken. 

– Partiet har under de sista 20 åren gjort en bestående resa. På partistämman 1998 hade vi en rejäl första ideologisk debatt om vår politiska hemvist. Under en långt tid i partiet, från Fälldins dagar fram till slutet på 90-talet, fanns det ett stort behov av att säga att vi inte var ett borgerligt parti, vi var något annat, säger han.  

På stämman påtalade flera tunga företrädare att det var på tiden att partiet började beskriva sig som ett borgerligt parti, inte bara som ett icke-socialistiskt som under Fälldins dagar.

– Efter partistämman inleddes ett stort revideringsarbete som inledde en omorientering mot, och en förstärkning av, den borgerliga, sedermera benämnd som liberala, ådran i partiet, fortsätter Jonsson. 

Just detta, att Centerpartiet har en lång tradition av att vara med att styra, kompromissa och finna pragmatiska lösningar samtidigt som man under 2000-talet adopterat har ett tydlig ideologiskt förhållningssättet till det politiska hantverket, är något som gång på gång kommer upp i samtal och intervjuer. 

Uppe i Leksand kommer Ulrika Liljeberg, kommunstyrelsens ordförande i staden och även ledamot i partistyrelsen, snabbt in på det spåret när jag ber henne reflektera över de olika ideologiska uttrycken i partiet. 

Jag tror att Centern är den här mixen av det konservativa och liberala. 

– Spännvidden i Centern har mer att göra med vilka frågor man har att hantera. Det finns många traditionella centerpartister där man helt enkelt på lokal nivå får samhället att funka. Där hanterar vi i princip alla politiska frågor. Ideologin blir en blandning av att man är konservativ och bevarar och förvaltar det som är, och sen så finns det inslag av en ständig utveckling. På riksplanet lyfter man fram vissa frågor på ett annat sätt, då blir utgångspunkten mer liberal. Jag tror att Centern är den här mixen av det konservativa och liberala. 

Samtidigt är Liljeberg tydlig med att betona att det kommunala perspektivet på politiken inte enbart innefattar pragmatism. 

– Jag värjer mig lite mot att det kommunala alltid är så himla pragmatiskt. Eftersom vi är med och styr i många kommuner och regioner så behöver man rent konkret ta ansvar för fler frågor än vad man behöver göra på riksnivå, säger hon. 

Att ett parti både har en starkt pragmatiskt förhållningssätt till politiken samtidigt som man även låter ideologiska principer styra var man landar i politiska frågor kan te sig motsägelsefullt. De flesta som intervjuats är dock överens om att det ofta fungera bra. Den långa traditionen av kompromissande och pragmatik leder till just det – kompromisser.

När jag ringer upp Hanna Wagenius, tidigare ordförande för Centerpartiets ungdomsförbund och numera kommunfullmäktiges ordförande i Östersund, beskriver hon partiets kompromissvilliga kultur i varma ordalag. 

– En sak man alltid måste ha med sig när det kommer till Centerpartiet är att det är ett väldigt socialt parti. Vi tycker om varandra och det finns en strävan efter att hålla sams. Statsvetaren Katarina Barrling, som skrivit om partikulturer, benämnde oss exempelvis som fikapartiet. 

Förhållningssättet mellan pragmatik och ideologi är inte alltid friktionsfritt.

Förhållningssättet mellan pragmatik och ideologi är dock inte alltid friktionsfritt. I ett parti fullt av både kompromissvilliga pragmatiker och principiella ideologer kommer man onekligen ha olika ingångar och perspektiv på sakfrågor, vilket ibland leder till att personer landar i vitt skilda slutsatser. 

– Centerpartiet är också sedan gammalt ett väldigt pragmatiskt parti. Även om man vet var man har sina värderingar så har man alltid funderat på vad som är möjligt och hur gör vi det bäst. Det behöver inte alltid stå emot att man är ideologisk men det finns en gräns för hur mycket man kan kompromissa. Det är en av de stora sakerna som skiljer människor åt, säger Wagenius.

Den tidigare CUF-ordföranden lyfter fram gruvpolitiken som ett tydligt exempel på när de ideologiska å ena sidan och de mer pragmatiska å den andra landar i olika slutsatser.

– Där har det funnits en diskussion kring hur mycket vill man stärka äganderätten och göra det möjligt att hindra utvinningen av mineraler respektive hur viktigt är det för svensk basindustri att få tillgång till materialet som ligger i jordskorpan. Där har man landat i den mer pragmatiska ingången.

Ett förhållande mellan pragmatism och ideologi kan sägas finnas inom alla svenska riksdagspartier. Det som gör dimensionen så intressant i Centerpartiet är att den tycks vara så framträdande och tydligt kopplad till partiets internkultur. Det handlar inte bara om en diskussion om i vilken utsträckning ideologiska principer kan realiseras i politiken, utan om två olika förhållningssätt till det politiska hantverket.

Å ena sidan finns det långa centerpartistiska arvet av att vara ett starkt kommunalt parti. Man är som sagt van att sitta med vid förhandlingsborden, kompromissa och finna lösningar – ett tydligt pragmatiskt perspektiv på politiken med andra ord. Å den andra sidan finns även det nya principiella förhållningssättet, som arbetades fram efter partistämman 1998 och blommade ut till fullo under Annie Lööf, där ideologiska principer styr var man landar i politiska frågor.

Nere i Linköping kommer Muharrem Demirok, kommunalråd för Centerpartiet i staden och medlem i partistyrelsen samt invald i partiets verkställande utskott, in på de olika synsätten på politik. Demirok betonar att den ideologiska och pragmatiska delen av partiet ofta kombineras väl, men samtidigt menar han att det finns frågor där de olika perspektiven skapar tydliga skiljelinjer. Demirok tar upp den interna diskussionen om FRA-lagen, en fråga som var minst sagt het i partiet runt 2008, som ett intressant exempel att studera. 

– FRA-frågan var både en värderingsfråga och en sakpolitisk fråga. Man förstod inte riktigt varandra över generationsgränserna. För den yngre generationen betydde FRA-frågan otroligt mycket på ett ideologiskt plan medan den äldre generationen angrep den från ett sakpolitiskt perspektiv.

När jag ber honom reflektera över om det finns några diskussioner inom partiet idag där man kan se liknande principiella skiljelinjer pekar han efter en stunds eftertanke på migrationsfrågan. 

– Nu är nog migrationen en sådan fråga. Migrationsöverenskommelser som görs i riksdagen är egentligen sakpolitiska men de blir väldigt värderingsmässiga hos oss och bygger på väldigt mycket ideologi och värderingar. Det blir inte bara en sakpolitisk fråga.

– Sen har vi medlemmar och företrädare som tycker att det är en sakpolitisk fråga som går att hantera lite mer flexibelt, fortsätter Demirok. 

Det nya principiella förhållningssättet styrde politiken. 

Migrationsfrågan är ett bra exempel för att illustrera förhållandet mellan pragmatik och ideologi. Att Centerpartiet under 2000-talet antagit ett principiellt perspektiv på migrationspolitiken kan knappast undgått någon. Med utgångspunkt i principer om fri rörlighet, öppenhet och tolerans styrdes partiets migrationspolitik i en liberal riktning. 

Christer Jonsson pekar ut migrationsfrågan som en av de första gångerna man kunde se partiets nya principiella förhållningssätt till politik. Det han då syftar på är debatten inför de central- och östeuropeiska ländernas inträde i EU 2004.  

– Partiets beslut att säga att Polen och de nya medlemsländerna i EU inte skulle beläggas med resebegränsningar var ett tydligt ideologiskt ställningstagande. Man gjorde väldigt kraftfulla markeringar mot Göran Perssons tal om social turism. Vår hållning var att betrakta människor som likvärdiga och att man därför inte skulle sortera människor. Beslutet var en viktig positionering som längre tillbaka i tiden inte alltid varit självklar i partiet. 

Som sagt, det nya principiella förhållningssättet styrde politiken. 

Partiet har sedan 2018 svängt betydligt mer åt det restriktiva hållet.

Jonsson berättar vidare att partiets nya inställning till migrationsfrågan satte en stor prägel på partiet, och var en viktig pusselbit i hur diskussionerna i Alliansen sedan fördes om asylinvandring. En diskussion som till slut landade i migrationsuppgörelsen med Miljöpartiet 2011.

Dock har partiet sedan 2018 bytt kurs åt det restriktiva hållet. Pendeln har svängt över från de ideologiska principerna till pragmatismen och kompromissviljan. Det kan illustreras väl i partiets ansats till förhandlingarna i migrationskommittén, där man var mycket kompromissvilliga och kunde tänka sig gå med på krav från både moderater och socialdemokrater.  

– Vi har sedan framförallt 2018 svängt mycket och fått en mer restriktiv syn. Och kollar man på vad vi tycker i hur integrationen ska skötas är den ju mest långtgående i form av egenfinansiering osv, säger en centerpartistisk förhandlare.

I akademin har bland annat statsvetaren Björn Östbring varit inne på liberalismens förhållningssätt till migrationspolitik. De inledande delarna i hans avhandling Migrationspolitiska dilemman: Om idealism och realism i liberal politisk teori illustrerar väl förhållningssättet mellan pragmatik och ideologi inom Centerpartiet på ett mer teoretiskt plan. 

Läs också:

Januariavtalet sitter i Centerpartiets natur

Stig-Björn Ljunggren

Liberalism är ett förhållningssätt, inte en t-shirt

Andreas Johansson Heinö

Östbring använder sig i avhandlingen av begreppen idealism och realism. I korta ordalag innefattar idealism som begrepp ett ”top-down” perspektiv på det politiska hantverket där ideologiska principer appliceras på politiken och styr dess utformning. Med utgångspunkt i ideal som öppenhet och fri rörlighet tog exempelvis Centerpartiet ställning för en liberal syn på asylinvandring.  

Realism å andra sidan utgår från ett ”bottom-up” perspektiv där de rådande politiska förutsättningarna styr i vi vilken grad moraliska principer kan implementeras och även vilka principer som är eftersträvansvärda. Med utgångspunkt i Sveriges integrationsproblem omprövade exempelvis Centerpartiet sin migrationspolitik och är villiga att kompromissa med moderater och socialdemokrater. 

Östbrings avhandling är skriven utifrån ett politiskteoretiskt perspektiv, vilket gör att begreppen är långt ifrån allmängiltiga när de ska appliceras på partipolitikens röriga verklighet. Men för de som vill studera relationen mellan ideologi och pragmatik i Centerpartiet är Östbrings avhandling ett bra ställe att börja. 

Dimensionen mellan idealism och realism går inte enbart att finna i Centerns interna diskussioner kring sakpolitik, det är även en faktor som är högst närvarande i partiets navigerande i det numera osäkra parlamentariska läget. 

– Det finns en lång linje mellan de pragmatiska centerpartisterna och de idealistiska. Där är ungdomsförbundet allra längst ut på den idealistiska skalan. Lite längre in finns de mer liberalt övertygade i partiet och sen finns det de som tycker att liberalism är det bästa sättet att organisera ett samhälle på men när det kommer till strategiska överväganden och samarbete, då kan man komma fram till något som löser sig snabbt och bra, sammanfattar en förtroendevald på riksnivå. 

Ideologin i vår partistyrelse och partiledning är pragmatism

En centerpartist nära partiets topp hävdar att de två olika förhållningssätten till politik var högst närvarande och styrde partiets agerande i den gångna regeringskrisen. 

– Ideologin i vår partistyrelse och partiledning är pragmatism, man ska vara konstruktiv. Centerpartiet ska vara med och lösa saker och ta ansvar.

– Om man tar regeringskrisen nu, var det några som var beredda att stryka punkt 44 och samarbeta med Vänsterpartiet för att lösa krisen. Många av de som i media beskrivs som högerfalangen och skulle vilja se Ulf Kristersson som statsminister var först ut med att vilja slakta punkten och sätta sig med Vänsterpartiet, fortsätter hen. 

Även om partiets långa arv av kompromisser och pragmatik var en viktig faktor i Centerpartiets agerande, spelade även den idealistiska komponenten i partiets kultur en minst lika stor roll. Bland annat pekas Annie Lööf och Martin Ådahl ut av många som två personer som benhårt höll fast vid de principiella röda linjerna. Varken den renodlade socialismen från V eller den nationalistiska populismen från SD skulle få något inflytande. Den liberala demokratin skulle försvaras. 

– De skiljelinjerna märks exempelvis i en regeringskris, för då blir det en viss falang som inte vill bryta mot sina principer. Även om vi sitter fast i ett hörn och måste välja ska vi vägra välja. Vi ska hålla vår gräns och våra röda linjer, fortsätter personen nära partiets topp.

– Väldigt ofta går partiledningen fram med en kompromisslösning mellan de två. Vi strök inte punkt 44 det först vi gjorde, vi gjorde en slags partslösning för att försöka lösa upp knutarna men ändå inte backa.

Återigen märks arvet av kompromisser. Man kommer överens till slut. Pragmatismen och idealismen sammanlänkas. 

Annie Lööfs två närmaste personer ska bytas ut.

Centerpartiet lär fortsätta vara en av nyckelspelarna i svensk politik, speciellt inför höstens budgetomröstning. Det händer även intressanta saker internt. Inför höstens partistämma ska det väljas två nya vice partiordföranden. Annie Lööfs två närmaste personer ska med andra ord bytas ut.

I den mediala granskningen av partiets budgetförhandlingar och interna val kan det vara klokt att ha relationen mellan realism och idealism i åtanke. Som de flesta förklaringsmodeller är den långt ifrån heltäckande, men den visar på en central del i partiets internkultur och är högst närvarande i diskussioner om sakpolitik och politiska samarbeten. 

Sannolikt kommer relationen mellan de två utgångspunkterna leda till nya kompromisser, men också skapa nya skiljelinjer i centrala delar av svensk politik under hösten.