Coronakrisen kan leda till något bättre

Coronakrisen är en exceptionell värdemätare för hur samhället fungerar. Några har redan slutsatsen klar och ser krisen som en historisk skiljelinje – tidpunkten då det kalla marknadstänkandet förlorade greppet om politikens själ och den stora staten välkomnades tillbaka. Ivriga ideologer på vänsterkanten menar att krisen är ett bevis på att vi behöver lägga mer av sjukvården och ekonomin i statens trygga händer. Staten måste uppenbarligen ha skött krisen väl för pandemin, skriver Daniel Suhonen, är framför allt högerns fel. Nyliberalismen är ”fiskmarknaden i Wuhan för den anorektiska staten” – skälet till att människoliv nu behöver spillas i brist på respiratorer och intensivvårdsplatser.

Den breda politiska mitten verkar också ha förväntningar om ett ideologiskt skifte. Många spår uppgivet en politisk reaktion där nationalism och protektionism sprider sig lika fort som viruset. Nej, staten blir nu inte den upplysta, omtänksamma och svanenmärkta beskyddare som vänstern ser framför sig. Vårdslösa makthavare i Kina och USA väntas istället dominera framtiden. Och i Europa? Dit Viktor Orban går, dit går också andra.

Men varför är nationalism och socialism en mer sannolik effekt av krisen än politisk tillnyktring? Det är ju till att börja med inte en automatisk reaktion. Vi börjar inte läsa Proletären och tassa i Sverigedemokraternas ytterkanter bara för att vi får se Anders Tegnell, Johan Giesecke och andra resonabla experter mer än vi kanske önskar. Få som är i kontakt med sjukvården nu tänker att Kry eller andra nätläkare är ett otyg och vill ha en sjukvård som i Jämtlands läns landsting. Kanske har vi missat delar av debatten men är det någon som berömt krishanteringen i Budapest, Warszawa och Moskva, eller nyfiket undrat om Matteo Salvinis politik hade besparat Italien från vad landet nu går igenom?

Kapitalismen fungerar dessutom i tider av kris. Företagens leveranskedjor har påverkats och regeringar har strulat till gränshandeln, men mat och toalettpapper fyller butikernas hyllor. Digitaliseringen av dagligvaruhandeln gör att färre personer än tidigare måste kliva in i en trång butik för att handla: många får nu allt levererat till dörren. Krisen har inte skapat problem för betalningssystemen heller: de flesta kan sköta sina bankärenden hemma vid datorn. Den öppna mediemarknaden har gjort oss mindre insulära och beroende av ett fåtal nyhetskällor. Trots att många plötsligt arbetar hemifrån fungerar bredband och uppkopplingar förvånansvärt bra. Öppna och konkurrensutsatta sektorer som levt med ekonomisk och teknologisk omvandling presterar bättre än andra.

Coronakrisen kan bli en väckelse som får oss att diskutera riktigt viktiga saker: sjukvårdsberedskap istället för menskonst

Och varför måste globalisering bli strykpojke? Några av världens mest globaliserade ekonomier – Singapore, Sydkorea och Taiwan – hyllas för hur de hanterar pandemin. Stängda gränser döms ut av sakkunniga som fånig symbolpolitik. Vi ska tacka den omfattande varuimporten för att inte en större del av våra liv påverkats av det ekonomiska undantagstillståndet. Nej, allt går inte i en bra riktning i handeln, men globaliseringens viktiga motorer – spridning av idéer och kunskap – arbetar nu på högvarv. Länder och företag samarbetar intensivt med varandra för att utveckla testkit, antivirala mediciner och vaccin. Globaliseringens kärna handlar ju om att lära från andra och imitera framgångsrika exempel. Om något gör krisen detta ännu viktigare.

Coronakrisen kan väl snarare bli en väckelse som får oss att diskutera riktigt viktiga saker: sjukvårdsberedskap istället för menskonst i Stockholms tunnelbana, till exempel. Kanske kan smittskyddsforskning bli viktigare än återkommande nojor om Jordan B Peterson. Och, jo, förbättrade villkor för småföretagare är mer angeläget än plastpåseskatt – eller att ta ett varv till med frågan om Sverigedemokraterna är nazister eller bara fascister. Om något åskådliggör krisen hur upptagna många varit med oväsentligheter och hur allsköns förväntningar på staten gör att det viktiga förlorar i angelägenhet.

För krisen är, mer än något annat, ett examensprov för AB Svenska Staten. Prestationerna har naturligtvis varierat, men first things first: det är statens bristande krisberedskap och oförmåga att reagera på ett pandemiutbrott som är skälet till att patienter kan stå utan sjukvård. Vi rusar in i en ekonomisk depression för att staten inte kunnat förse oss med en bättre pandemikontroll än att stänga ner ekonomin.

Visst, den svenska staten är i gott sällskap: andra stater och Världshälsoorganisationen (WHO) framstår som lika handfallna – om inte mer. Men det är nu vi märker hur obetydligt civilförsvaret kommit att bli. En statlig utredning pekade redan för en tid sedan på att landsting saknar lager och kapacitet för att klara krissituationer, men reaktionen uteblev – antagligen för att beslutsfattare inte ansåg frågan vara tillräckligt angelägen. Sjukvården gick redan på knäna långt innan krisen – trots många år av kraftig tillväxt i resursanslagen. Produktiviteten har fallit i decennier på grund av hårresande oförmåga att organisera sjukvården. Personalen har fått arbeta fortare och fortare – som om en produktivt och ändamålsenlig sjukvård mäts i form av hjärtpulsen hos personalen. Frånvaron av nödvändiga reformer är nu uppenbar för alla.

Enskilda myndigheter agerar resolut och förtjänar beröm. Samtidigt präglar byråkratiska instinkter statens krishantering inom andra områden. Trots att staten har känt till coronaviruset i snart tre månader saknas det fortfarande testmöjligheter i stor skala – för att upptäcka smitta, antikroppar eller enbart hjälpa företag och organisationer med personalförsörjningen. Medicinska laboratorier är överbelastade, samtidigt som det finns en kolossal laboratoriekapacitet som omedelbart kan användas bara någon fattar nödvändiga beslut. När snabba åtgärder behövs händer det alltför ofta att byråkrater gömmer sig bakom invant mediokra regelverk och formalia, som i fallen med dispens för användning av skyddsmasker för sjukvårdspersonal.

Ingen vet hur världen efter Coronakrisen kommer att utvecklas. Kanske vinner instinkten att allt blir bättre om vi bara centraliserar, nationaliserar och socialiserar. Kalla oss naiva, men kan det istället inte födas något bättre? Att vi, i första läget, prioriterar statens förmåga att hantera krissituationer och att misskötseln inom sjukvården repareras. Det handlar varken om att tämja kapitalism eller att skjuta staten i sank. Det handlar om att värdera och vårda det som är viktigare än annat.