Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Dags att skriva historia – en gång för alla

Efter avslöjandena om Martin Timell måste nu flera medier bestämma sig för hur de ska behandla arkiven: Rensa dem på saker som inte passar i dag, eller låta dem vara oberörda? Ny teknik, ny information och ny moral gör historieskrivningen mer komplicerad än den brukade vara.

I en gammal Aftonbladetartikel läser jag att polisen gjort en razzia mot misstänkta i en barnpornografihärva. Bland de gripna nämns en facklig ombudsman och en ”guldmedaljör i SM”. Det senare antar jag syftar på snooker eller något liknande, eftersom en folkkär idrottare i en populär sport knappast hade sluppit undan med så relativt begränsad uppmärksamhet.

Artikeln är från 2005 och den enda anledningen att bry sig om den i dag är faktiskt namnet längst ner. Reporter som skrev den skulle nämligen inte skriva särskilt många fler. Bara en dryg månad blev han själv föremål för en liknande artikel.  ”Reporter misstänks laddat ner barnporr – Aftonbladets chefredaktör har varslat medarbetaren om avsked” löd rubriken då.

Reportern fick alltså sparken och dömdes senare i domstol. Sedermera skrev han en bok om händelsen. (Därför känns det också okej att nämna händelsen i det här sammanhanget, även om jag tycker det är onödigt med namn.) Recensionen av den boken blev sista gången hans namn förekom i Aftonbladet, i alla fall om man får tro söktjänsten Retriever. Men innan dess hade han som rättsreporter satt sitt namn under hundratals texter om olika brottsfall. Många av dem finns, precis som den om den barnporrmisstänkte ”SM-vinnaren”, fortfarande efter ett drygt decennium att läsa på nätet.

Är det konstigt? Kan en reporter på sakligt sätt rapportera om brott som han själv samtidigt gör sig skyldig till? Aftonbladets slutsats är uppenbarligen att han kan det. Det är också svårt att i efterhand se några brister i rapporteringen.

Spelar det då någon roll för Aftonbladets trovärdighet att dess rapportering kring barnpornografibrott sköttes av en journalist som ägnade sig åt just sådana? Det är kanske svårare att svara på. Antagligen inte särskilt stor. Men sannolikt kommer inte de där texterna vara de första som plockas fram när tidningens publicistiska historia ska berättas.

Risken är förstås att något går förlorat i jakten på historisk renhet.

Tillbaka till nutiden. Den populäre hemmafixaren Martin Timell har sparkats av TV4 efter avslöjande i samband med metoo-kampanjen. Det program han lett i över 20 år läggs ner och gamla avsnitt försvinner från TV4:s hemsida och streamingtjänst. Det gav en journalist anledning att ringa upp SVT och konfrontera dem med att de faktiskt också har Martin Timell på sin hemsida, i form av 30 år gamla avsnitt av ungdomsprogrammet Bullen. ”Har ni diskuterat om programmen skulle tas bort?”, frågar journalisten. SVT svarar att man faktiskt har gjort det, men beslutat sig för att låta programmen från 1980-talet ligga kvar.

Påverkas då SVT:s trovärdighet negativt av de där gamla Bullenavsnitten? Tvivlar man på att public service-företaget tar sexuella trakasserier på allvar? Förmodligen inte det heller. Men bara att frågan kan ställas visar att historien blivit alltmer närvarande när vi bedömer offentliga aktörer. Nästa gång kanske svaret kommer bli annorlunda. Om några år kanske även ett Bullenavsnitt som inte tas bort ses som ett ställningstagande.

Risken är förstås att något går förlorat i jakten på historisk renhet. I ett mycket avlägset 1980-tal satt jag framför TV:n tidiga söndagskvällar och såg Martin Timell med varma ögon och snäll röst berätta att det som vanligt inte var flickan som skrivit brevet som var med i filmen. Det finns förstås ett värde att barn fortfarande kan göra det. Brevfilmerna om mobbning och kärlek har knappast förlorat sin aktualitet.

För bara några veckor sedan diskuterades annat barnprogram på SVT:s öppnar arkiv, komediserien Bert där SVT valt att ta bort några av avsnitten. Där fanns ord som i dag bedömdes olämpliga. Det är säkert sant, men i hanteringen försvinner samtidigt en del av historien. Resten av de numera försvunna avsnitten var antagligen lika roliga som de övriga och den underhållningen finns inte tillgänglig för dagens barn.

Hur vi hanterar det förflutna är en fråga som är aktuell för alla. I Timbros Förlags katalog finns böcker som sällan lyfts fram när vår historia berättas. ”Direktörernas kokbok” från 1984 hör till de titlar som inte är föremål för diskussion om återutgivning.

Ett internet som aldrig glömmer och en samtid som omvärderar sig själv i allt snabbare takt skapar problem.

Historien blir bara mer och mer viktig. Tre faktorer samverkar här. Den första är att vårt kollektiva minne numera är digitaliserat. Det finns liksom där för alla och för alltid. En gång folkkära programledare som senare avslöjas som svin. En gång uppburna nöjesskribenter som senare hamnat i fängelse. En gång genialiska bokutgivningar som som nu efteråt framstår som bisarra.

Den andra är moralen. Kraven är högre ställda än tidigare. Det är inte bara lagar vi behöver förhålla oss till utan normer, den goda smaken och ribban för att uppnå anständighet i andras ögon. I takt med att vi allt oftare avkrävs moraliska ställningstagande ökar också vår fallhöjd. Som under flyktingkrisen 2015. Politiker och opinionsbildare triggade varandra till alltmer verklighetsfrämmande utsagor om vad som egentligen krävdes för att betraktas som en god människa. Och fallet blev desto smärtsammare.

Den tredje är politiken. Här samspelar samtiden och det förflutna med en allt mer brännande intensitet. I takt med att offentligheten kräver ny moral måste politikerna hänga med. Halveringstiden på politiska ställningstaganden krymper. Tidigare krävdes det decenniegamla ställningstaganden från det egna partiet för att få en politiker att rodna. Nu räcker det med att plocka fram förslag som bara har några månader på nacken för att få dem att flacka med blicken.

Historien konstrueras förstås i samtiden och så har det alltid varit. Men det alltmer närvarande minnet i form av ett internet som aldrig glömmer och en samtid som omvärderar sig själv i allt snabbare takt skapar problem. Medierna behöver hitta ett konsekvent sätt att förhålla sig till det man en gång sagt och till det man en gång varit. Det blir inget lätt beslut, men det kommer att behöva göras. Inte minst för att det kommer sätta gränsen för vilken legitimitet medierna själva kommer ha i andras ögon. I en värld där ingen av oss är fri från synd gäller det att tänka sig noga för innan man plockar upp en sten.