Samhälle Krönika
Dags att stoppa sedelpressen
Förslaget till nytt mediestöd är en klåfingrig och korporativistisk historia. Medborgaren är inte betjänt av ett statligt medieprästerskap, utan av att systemet avskaffas i sin helhet, skriver Adam Danieli.
Det är inte ofta överlämnandet av en utredningspromemoria på ett departement röner ett sådant intresse. Redan samma dag som författaren presenterade sin promemoria på kulturdepartementet riktade 84 bolagsföreträdare på DN Debatt skarp kritik mot förslaget. Det som skulle kunna varit en av tusen och åter tusen skrivelser i Regeringskansliets pappershögar befordrades helt plötsligt till förstasidematerial.
Men så var det inte vilken utredning som helst som presenterades. Den gällde nämligen presstödet, eller mediestödet som det numera heter. Det tidigare systemets stödperiod är slut och ett nytt stöd till medier ska införas. Medievärldens högdjur flockades vid köttgrytorna.
Medievärldens högdjur flockades vid köttgrytorna
Debatter om mediefrågor får en speciell karaktär. De som vanligtvis är granskare av makten blir helt plötsligt intressenter i frågan, en hopblandning av roller som politisk journalistik på andra områden går mycket långt för att förska undvika. Inte i några andra frågor blir det så tydligt hur spektrumet av legitima åsikter blir begränsat till de som företräds av mediebolagen själva. Grundinställningen i detta fall var också cementerad: vi ska ha ett presstödssystem, det är oumbärligt. Frågan är nu bara hur vi ska dela kakan mellan oss.
Frågan diskuterades bland annat på ett seminarium i Almedalen, arrangerat av branschorganisationen Tidningsutgivarna. Evenemanget kan utan överdrift sammanfattas som att företrädare för kulturpolitiken och olika intressebolag var rörande överens om behovet av större mediestöd, om att dagens medielandskap präglades av mycket seriösa aktörer och om att Sverige är ett föregångsland avseende allt från politisk bevakning till journalistisk integritet. Företrädare för gratistidningarna, lokalpressen och mediehusen nickade i takt, samtidigt som mediekonsumenterna inte nämndes med ett enda ord.
Den instinkt som alla journalister som vill granska makten måste ha, de standardfrågor som alla i salen garanterat vid ett eller annan tidpunkt i sitt liv har ställt till en makthavare, var som borta. Mitt i journalistikens högborg och bland de mest högstämda ord om granskningens vikt saknades all skepsis. Varför ska den politiska makten ge bort medborgarnas pengar till väldigt stora privata bolag?
***
Det är lätt att få intrycket att presstöd alltid har funnits och finns i alla länder. Så är det emellertid inte. I Sverige infördes systemet så sent som på 70-talet, och som ett märkligt sammanträffande kort efter att den socialdemokratiska partipressen började visa tecken på ekonomiska problem.
Många västländer, exempelvis Finland och de baltiska staterna, har inga allmänna mediestöd. På andra sidan Bottenhavet fasades ett mindre stödsystem ut under 90-talet, utan större konvulsioner. Tyskland, kanske det land i världen med högst kvalitetskrav vad gäller media, har aldrig haft det.
Resultaten av femtio år med presstöd har också varit magra. Ett medielandskap med få etablerade aktörer, ett absurt överdimensionerat public service och ett politiskt etablissemang som knappast granskas i närheten av den utsträckning som i jämförbara länder, vare sig på statlig eller lokal nivå. Misslyckandet och de goda förebilderna i andra länder pekar med all tydlighet på att mediestödet borde avskaffas.
Presstöd som fenomen har tre inneboende brister som är omöjliga att frigöra sig ifrån. För det första skapar det media som ingen vill ha, på bekostnad av sådant som människor vill ha. Hela skälet till att stödet finns är tanken att medborgarna inte efterfrågar rätt eller tillräckligt mycket media. I stället skapas myndigheter med uppgift att välja ut vad befolkningen borde vilja ha, för att sedan spendera dess pengar åt den. Faktum är att staten i dag spenderar åtskilliga miljoner på ren PR-verksamhet. Inte för att det efterfrågas, utan för att det premieras av fyrkantiga regelverk.
För det andra snedvrider och tämjer det mediernas arbete. När mediekonsumenten inte längre står i centrum, utan även det regelverk som ställts upp som måste uppfyllas, skapas obalanser. Rent medieetiska och kvalitetsmässiga bedömningar görs helt plötsligt efter regelverket snarare än efterfrågan och marknadsmässighet. Alla stödformer kommer med krav och förväntningar, och dessa skapar, hur de än utformas, en lojalitet mot givaren.
Alla stödformer kommer med krav och förväntningar som skapar en lojalitet mot givaren.
Ett tydligt exempel är den debatt som uppstod under förra året när mediestödsnämnden, som ansvarar för de olika stöden, ville lägga in ett kvalitetskrav i utbetalningarna. Man skulle förvisso inte lägga sig i innehållet, sa nämndens ordförande, men rapportering som var ”vilseledande” eller medier som ”sprider desinformation” skulle uteslutas från stödet. Syftet var enligt myndighetens generaldirektör att ta bort stödet från de värsta avarterna bland mottagarna, men i praktiken infördes statliga pekpinnar.
För det tredje skapas en enorm risk för det som ekonomer kallar rent-seeking, alltså lycksökande, bland medieaktörerna. Till skillnad från mediemarknaden, som inte har en viss storlek utan där det finns nya lyssnare att nå och koncept att etablera, är bidragskakan fix. Varje krona som investeras i att försöka få regelverk och byråkrater mer vänligt inställda till den egna medieslaget, exempelvis smal branschpress eller politisk bevakning på landsbygden, kommer till en hundraprocentig förlust för någon annan. Ett mediehus investeringar i lobbying skapar alltså inget som helst mervärde. Då varje aktör har incitament att investera i bidragssökande, är den dyra dragkamp som sker en samhällsekonomisk förlustaffär.
***
Hur än utredaren, den tidigare Sveriges Radio-VD:n Mats Svegfors, skulle utforma sitt förslag var det alltså dömt att dras med problem. Men i stället för att ta höjd för de välkända bristerna som är förknippade med den här typen av stöd, utformade han förslaget på ett särskilt sårbart och snedvridande sätt.
Dålig ekonomi blir alltså den främsta meriten för den som vill ha bidrag – en udda ordning på en marknad.
Grunden i det lagda förslaget är det som kallas redaktionsstöd. Den som har en medieredaktion av viss typ och kan visa att denne är i behov av stöd, ska också ha möjlighet att äska pengar. Dålig ekonomi blir alltså den främsta meriten för den som vill ha bidrag – en udda ordning på en marknad.
Bedöma alla ansökningar ska sedan mediestödsnämnden göra. Dess medlemmar utnämns av regeringen och består av personer med intresse i branschen. För att säkra att kopplingen till folket helt utsläcks införs ett förbud mot att folk- eller förtroendevalda i riksdag, region eller kommun får sitta i nämnden. Det ska människor med särskild insyn i branschen göra, som det formuleras i promemorian.
Läs också:
Hur ska då stödet fördelas? Det är i hög grad upp till nämnden. Utöver ett antal formella krav har den inte mer att förhålla sig till än ett nytt, mycket gummiaktigt demokratikrav för den som kan motta stöd. I lag slås fast att mediestöd ”endast ska få lämnas till medier som har en publicistisk verksamhet som inte står i strid med grunderna för det demokratiska styrelseskicket samt respekten för alla människors lika värde och den enskilda människans frihet, integritet och värdighet”.
Givet omfattningen av stödet, som under 2021 uppgick till 1,5 miljarder kronor, införs i praktiken bakvägen ett slags statligt medieprästerskap. Den typen av media som är värdig är den som ska välsignas med ett stöd som är så pass omfattande att det släcker ut möjligheten att konkurrera kommersiellt.
I praktiken införs ett slags statligt medieprästerskap.
Som grädde på moset införs ett förbud mot att överklaga nämndens beslut. För den enskilda medieaktören blir det alltså bara intensiv lobbying som fungerar för att påverka resultatet, som ju inte kan angripas rättsligt.
***
På ett sätt är hela hanteringen av frågan i sig symptomatisk: en publicist i nära samarbete med alla etablerade mediehus, snarare än en parlamentarisk kommitté, utredde stödet. Den korporativism som gick in i projektet kom också ut i förslaget. Bakom ord som ”modernisering av stödformerna” och ”teknikneutralitet” gömmer sig i praktiken ett helt korporativt system, där det skadliga stödet inte är en rättighet utan en gåva. Snedvridning, beroendeställning och rent-seeking kommer att bli resultatet.
Hade omsorgen faktiskt varit om oss medborgare, och inte om företagen, så hade systemet sedan länge varit avskaffat.