Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Därför är gig-ekonomin bra för arbetstagarna

Den svenska modellen på arbetsmarknaden utgår ifrån att arbetstagarna alltid är i underläge. Den nya plattforsmekonomin kommer, enligt modellens förespråkare, att minska arbetstagarnas makt ytterligare. Men tänk om det är tvärt om? Gig-ekonomin öppnar dörrar som är stängda på den traditionella arbetsmarknaden.

Fackförbundet Unionen anordnar en konferens om jobb som förmedlas via digitala plattformar. Den avslutas med en paneldiskussion där en moderat, en socialdemokrat och Unionens ordförande ska ge sin syn på hur politiken ska förhålla sig till plattformsekonomin. De är rörande överens om att den svenska modellen är lösningen.

Det är förstås inte särskilt förvånande att representanter för den svenska arbetsmarknadspolitiken har svårt att förhålla sig till en framtid där själva idén om vad ett arbete är kan komma att luckras upp.

För att ta ett exempel: Mina egna inkomster. De senaste månaderna har jag tjänat pengar på att a) hyra ut rum via Airbnb, b) montera ett växthus via sajten Taskrunner, c) göra ett par webbsidor åt bekanta, d) skriva kolumner som denna, med mera. Det är en salig röra av anställningar, fakturor och inkomster av kapital.

Så: vilket är mitt jobb? Vilket fackförbund borde jag vara med i? Vilken nivå ska min lön ligga på?

Kan en arbetsmarknadsmodell som utgår ifrån industrisamhället överhuvudtaget omstöpas för att hantera detta?

I stället för att jobbet går till den som känner chefen eller har skrivit snyggast CV, ökar chansen att jobbet går till den som faktiskt är lämpligast.

Grundläggande för hela den svenska modellen är uppfattningen att arbetstagare befinner sig i ett ständigt underläge. Det är därför de behöver skyddas av lagstiftning och starka fackförbund. Traditionalisterna ser plattformsekonomin som en utveckling mot sämre villkor för dem som säljer sitt arbete.

Men tänk om det är tvärt om.

Fortsätter den att växa och mogna tror jag att plattformsekonomin har goda förutsättningar att ge ökad makt åt arbetstagare. Särskilt de som i dag har en svag position på arbetsmarknaden. Här är fyra exempel på hur:

1) Plattformsekonomin skapar vägar in. För en arbetsgivare är det lättare att våga anlita en obeprövad person för ett uppdrag som tar en timme eller en dag, än att anställa någon för längre tid. Riskerna är helt enkelt lägre.

2) Det blir lättare för dig som arbetstagare att dra nytta av dina förmågor. Med tidsbegränsade uppgifter av specifik karaktär ökar möjligheterna att tjäna pengar på det du faktiskt kan, oavsett om det är att bygga hemsidor, passa hundar eller bära tunga saker, utan att du behöver en hel utbildning som webbutvecklare eller djurskötare.

Kan en arbetsmarknadsmodell som utgår ifrån industrisamhället överhuvudtaget omstöpas för att hantera detta?

3) Har du dessutom personliga kvaliteter, som trevlighet, punktlighet, pålitlighet eller noggrannhet, ökar chanserna ytterligare att få fler uppdrag, tack vare de betygssystem som ofta används på plattformarna. I stället för att jobbet går till den som känner chefen eller har skrivit snyggast CV, ökar chansen att jobbet går till den som faktiskt är lämpligast.

4) Gig-ekonomin skapar incitament att utvecklas. De senaste dagarna har jag läst sprängskisser över tvättmaskiner och diskussionsforum om WordPressidor. Helt enkelt för att det var kunskaper som efterfrågades av olika uppdragsgivare. Youtube-tutorials har blivit ett annat oumbärligt verktyg. Det kan låta tufft att ansvaret att utvecklas ligger hos arbetstagaren själv, i stället för att en arbetsgivare skickar en på kurs. Men den som är van att skaffa sig de kunskaper som efterfrågas – oavsett om det är språk, praktiska färdigheter eller teoretisk kompetens – kommer att ligga bättre till på en föränderlig arbetsmarknad. Det skapar incitament att ta ansvar för sin egen utveckling.

Jämför detta med den traditionella idén om hur det här med jobb ska fungera: Sök jobb hos arbetsförmedlingen, och bli anställd för en lön som någon annan – arbetsmarknadens parter – har förhandlat fram. Låter det verkligen som en modell där den enskilde arbetstagaren har mer makt?