Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Ekonomi Essä

Skatter skadar ekonomin eftersom de gör det mindre lönsamt att arbeta, spara och investera. Man kan likna det vid att skattepengarna måste bäras in i statskassan i en läckande hink innan de kan användas till utgifter, skriver Jacob Lundberg.

Detta är ett lätt redigerat utdrag ur Jacob Lundbergs nya bok Allt du behöver veta om skatter (Timbro förlag, 2021). Se boken för fotnoter och referenser.

Staten kan inte med skatter och bidrag flytta runt resurser i samhället utan konsekvenser för incitamenten att anstränga sig. Höga marginalskatter gör det mindre lönsamt att jobba mer och liten skillnad mellan lön efter skatt och bidrag gör att färre arbetar. Ju högre skatten är, desto lägre är summan av de inkomster som beskattas. Om skattesatsen blir för hög kommer skatteintäkterna att börja minska. Det illustreras av Lafferkurvan, som kapitel 5 i min bok handlar om. Läs kapitlet här.

Skatter skadar alltså samhällsekonomin. Vad innebär det för hur vi bör se på omfördelning och statliga utgifter? En bra utgångspunkt är nationalekonomen Arthur Okuns välkända liknelse: beskattning är en läckande hink. I boken Equality and Efficiency: The Big Tradeoff (”Jämlikhet och effektivitet: Den stora avvägningen”) skrev han:

Pengarna måste bäras från de rika till de fattiga i en läckande hink. En del kommer helt enkelt att försvinna i transporten, så att de fattiga inte får alla pengar som tas från de rika. … Anta att 10 procent läcker ut … Borde samhället fortfarande göra överföringen? Om 50 procent läcker ut? 75 procent? … Var drar du gränsen? Ditt svar kan inte vara rätt eller fel – lika lite som din favoritsmak på glass kan vara rätt eller fel.

Läckan representerar förstås en ineffektivitet. Ineffektiviteterna i verklighetens omfördelning inkluderar de negativa effekterna på rikas och fattigas incitament, och administrationskostnaderna för skatter och bidrag.

I Sverige är administrationskostnaderna inte någon stor andel av skatteintäkterna. Skatteverket kostar 8 miljarder per år, och företagens kostnader för skatterna är förmodligen i samma storleksordning. Den stora samhällsekonomiska kostnaden som skatterna orsakar är därför de minskade incitamenten att arbeta och tjäna pengar.

Skatter skadar alltså samhällsekonomin. När är det värt det?

Okun antog att skattepengarna används till bidrag till de fattiga, men logiken med den läckande hinken gäller oavsett vad pengarna används till. Anta att skatterna höjs med 10 miljarder. Efter ett tag kommer skattebetalarna att anpassa sig till de nya, högre skattesatserna genom att arbeta mindre, skatteplanera mer, förhandla till sig obeskattade förmåner i stället för lön, etcetera. Deras inkomster minskar därför och det sänker skatteintäkterna med, som ett exempel, 4 miljarder. I slutändan fick staten alltså bara in 6 miljarder, när man beaktar att skattehöjningen orsakar förändrat beteende. Skattebetalarna har förlorat 10 miljarder på skattehöjningen, men staten har bara fått in 6 miljarder, så samhället som helhet har blivit 4 miljarder fattigare.

Eller med Okuns liknelse: Staten tar 10 miljarder av skattebetalarna, lägger i en hink och bär in pengarna i statskassan. Men eftersom det inte går att flytta runt pengar utan konsekvenser för ekonomisk effektivitet kommer i detta fall 40 procent, 4 miljarder, att rinna ut på vägen.

Okuns läckande hink: Om läckaget är 40 procent kommer 40 kronor av varje hundralapp som tas in i skatt att rinna ut ur hinken innan staten kan spendera pengarna. Figur: Elin Heinö.

Det är nu de personliga värderingarna kommer in: Är det värt det? Det beror förstås på vem som betalar skatten och vad pengarna används till, och ens ideologiska inställning till omfördelning. En del skulle kanske tycka att ett läckage på 40 procent är acceptabelt om det handlar om en advokat i Danderyd som betalar skatt till grundskolan – 60 kronor i den kommunala skolbudgeten är värt mer än 100 kronor i advokatens ficka. Om det däremot handlar om en undersköterska som betalar skatt till Kungliga operan kanske många skulle säga att ett 40-procentigt läckage inte är acceptabelt – 60 kronor till operan är mindre värt än 100 kronor i personlig konsumtion hos undersköterskan.

Vad kostar en skattehöjning för samhället?

Läckaget är, mer precist, den samhällsekonomiska kostnaden av en skattehöjning, eller det nationalekonomer kallar dödviktsförlust. Generellt är dödviktsförlusten av en skattehöjning lika stor som det skatteintäktstapp som orsakas av att människor förändrar sitt beteende på grund av den skattehöjningen. Det är en central insikt i den nationalekonomiska analysen av skatter.

Den insikten förklarar också varför ett helt kapitel i min bok handlar om hur skatteintäkterna påverkas av en skattehöjning eller skattesänkning. En rimlig invändning är ju annars varför så mycket fokus ligger på skatteintäkterna – så länge man inte är finansminister finns det andra värden i livet än att staten ska ha mycket pengar. Men den summa som staten förlorar på dynamiska effekter efter en skattehöjning är alltså lika stor som förlusten för samhället.

För att bli mer konkreta om vad dödviktsförlusten av en skattehöjning egentligen består i kan vi ta ett exempel med en komiker som vill ha en ersättning på åtminstone 6 000 kronor för att uppträda på ett företagsevent. Så länge som han får 6 000 tycker han att det är värt uppoffringen i form av arbetstid och förberedelser. Företaget tycker å sin sida att hans tjänster är värda 10 000 kronor. Det samhällsekonomiskt effektiva är att komikern genomför giget: nyttan för företaget är större än kostnaden i form av hans tid och energi.

Den summa som staten förlorar på dynamiska effekter efter en skattehöjning är lika stor som förlusten för samhället.

Anta nu att skatterna tar hälften av komikerns inkomster, så att han bara får behålla 5 000 kronor av de 10 000 som företaget betalar. Det är mindre än han är villig att acceptera och han tackar nej till giget. Skatterna har på detta sätt orsakat en samhällsekonomisk förlust, eller dödviktsförlust, på 4 000 kronor – företagets värdering av tjänsten är 4 000 kronor högre än komikerns värdering av uppoffringen.

Så om staten höjer skatten med 10 miljarder och 4 miljarder försvinner på grund av dynamiska effekter, då är 4 miljarder den totala kostnaden av uteblivna stand-up-gig och alla andra beteendeförändringar som skattehöjningen orsakar.

Det omvända gäller också: Den samhällsekonomiska vinsten av en skattesänkning är de ökade skatteintäkter som kommer in när människor arbetar mer eller på andra sätt sporras att tjäna mer pengar när skattesatsen är lägre. Om skatten sänks med 10 miljarder, men 4 miljarder kommer in till följd av beteendeförändringar hos skattebetalarna, är den samhällsekonomiska vinsten av skattesänkningen 4 miljarder. Med andra ord: Staten förlorar 6 miljarder i skatteintäkter, men skattebetalarna fick 10 miljarder i sänkt skatt, så samhället som helhet har blivit 4 miljarder rikare.

Den verkliga kostnaden för höghastighetstågen

När man ska avgöra om en statlig utgift är värd pengarna eller inte måste man alltid ha i bakhuvudet att alla statliga utgifter måste finansieras med skatter och därmed skapar samhällsekonomiska kostnader. Ett konkret exempel på när det spelar roll är när staten ska bestämma om man ska bygga en ny väg eller järnväg. För varje större väg- eller järnvägssatsning gör Trafikverket en analys där man väger nyttan, framför allt snabbare transporter, mot byggkostnaden. Men det faktum att byggkostnaden betalas med skattepengar gör att infrastruktursatsningen ur ett samhällsperspektiv blir extra dyr. Förutom kostnaderna för material, byggarbetares löner och så vidare måste man räkna in att högre skatter skadar samhällsekonomin genom att det exempelvis blir mindre lönsamt att arbeta.

Därför lägger Trafikverket alltid på 30 procent, den så kallade skattefaktorn, när myndigheten räknar ut hur mycket investeringen totalt kommer att kosta. Höghastighetsjärnvägen mellan Stockholm, Göteborg och Malmö beräknas exempelvis kosta 295 miljarder kronor att bygga. Men med skattefaktorn blir totalkostnaden för samhället 385 miljarder. Man måste alltså hälla 385 miljarder kronor i hinken för att kunna bygga en järnväg för 295 miljarder. 90 miljarder rinner ut på vägen. Det är siffran 385 miljarder som sedan ska vägas mot fördelarna i form av kortare restider och annat.

Lafferkurvan och den läckande hinken

Det finns en tydlig koppling mellan Lafferkurvan och den läckande hinken. Om skattesatsen är låg är läckaget vid en skattehöjning litet. Staten får alltså in relativt mycket pengar för varje procentenhet som skatten höjs. Men i takt med att skattesatsen stiger blir läckaget större och större och Lafferkurvan blir flackare och flackare. När skattesatsen stiger från 40 till 41 procent kanske hälften av pengarna läcker ut. För ytterligare lite högre skattesats har läckaget stigit till tre fjärdedelar. Till slut kommer politikerna till Lafferkurvans topp, punkten där det inte går att få in några mer skattepengar genom att höja skattesatsen. Nu är läckaget hundraprocentigt och botten i hinken är helt borta: Av de pengar som man öser in rinner allt ut.

Lafferkurvan och läckaget i den läckande hinken: ju högre skattesats, desto större är läckaget om skatten höjs ytterligare lite. Figur: Elin Heinö.

Lafferkurvans utseende har förlett en del att tänka att toppen på kurvan är en ”optimal” punkt, den som politikerna bör eftersträva. Men liknelsen med den läckande hinken visar att det är precis tvärtom: Lafferkurvans topp är den punkt där skatternas samhällsekonomiska skada är så stor att en ytterligare skattehöjning inte ens skulle dra in några pengar till staten. För att tycka att Lafferkurvans högsta punkt är den bästa måste man tycka att 100 kronor i skattebetalarens ficka är värt 0 kronor i statskassan, eftersom den sista hundralappen som betalas i skatt inte ger några ytterligare skatteintäkter. Med andra ord: Man tycker inte att ytterligare konsumtion hos skattebetalaren har något värde över huvud taget.

Om skattesatsen ligger till höger om Lafferkurvans topp stöter liknelsen med den läckande hinken på begränsningar. Anta exempelvis att en skattehöjning med 100 kronor leder till 50 kronor i minskade skatteintäkter. Läckaget är alltså 150 procent av den skatt som tas in (och om man sänker skatten är det självfinansierande till 150 procent). Vi lägger 100 kronor i hinken, allt rinner ut, men inte nog med det: genom någon kvantfysisk effekt har hinken nu ett negativt innehåll på 50 kronor. Staten måste alltså ta 50 kronor och hälla i hinken. Det är bara optimalt om man tycker att det är värt att staten spenderar 50 kronor för att skattebetalaren ska få 100 kronor mindre i plånboken.

Den optimala inkomstskatten

Var man vill vara på Lafferkurvan – hur stort läckage man är beredd att acceptera – är alltså en fråga om personlig preferens, precis som vilken sorts glass man gillar. Anta att Alis politiska åsikt är att värdet av privat konsumtion hos skattebetalaren är en fjärdedel av värdet av offentlig konsumtion. Eller annorlunda uttryckt: en krona i statskassan är värd lika mycket som fyra kronor i medborgarens plånbok. Han är då beredd att acceptera ett läckage på tre fjärdedelar. Om dagens skattesats ligger på en nivå där läckaget är lägre än så vill han höja skatten, eftersom det går att få en ytterligare krona i offentliga utgifter till en lägre kostnad än fyra kronor i privat konsumtion. Om dagens skattesats är relativt hög, så att läckaget är större än tre fjärdedelar, vill Ali sänka skatten, eftersom en minskning av de offentliga utgifterna med en krona ger mer än fyra kronor i ökad privat konsumtion.

Inom nationalekonomin finns ett forskningsfält som kallas optimal inkomstbeskattning. De som verkar inom detta fält räknar fram vilken skatteskala som är den optimala, det vill säga väger effektivitet mot omfördelning på det sätt som är bäst för samhället. Optimal inkomstbeskattning grundades av britten James Mirrlees, och för det fick han ekonomipriset till Nobels minne 1996.

För att kunna avgöra vad som är ”bäst för samhället” måste man göra ett värdeomdöme. En möjlig vägledning är utilitarismen, den filosofiska skola som säger att man bör eftersträva att maximera den totala lyckan i samhället. Utilitarismen formulerades först av den brittiske 1800-talsfilosofen Jeremy Bentham och utvecklades av hans student John Stuart Mill. Enligt utilitarismen bör man omfördela från rika till fattiga eftersom det är rimligt att tänka sig att en fattig person får mer lycka av en extra hundralapp än en rik person – marginalnyttan är fallande, som nationalekonomer säger.

En utilitarist kanske tycker att en krona i statskassan är värd lika mycket som två kronor i en medelinkomsttagares ficka, och lika mycket som fyra kronor i en höginkomsttagares ficka – marginalnyttan av en krona till höginkomsttagaren är alltså hälften så stor som marginalnyttan av en krona till medelinkomsttagaren. Enligt teorin om optimal inkomstbeskattning ska då medelinkomsttagarens marginalskatt sättas så att läckaget blir 50 procent, och höginkomsttagarens marginalskatt så att läckaget blir 75 procent. Gör man det för alla inkomstnivåer har man fått fram den optimala skatteskalan. Man kan tro att den optimala skatteskalan är progressiv, eftersom läckaget ska vara större för högre inkomster. Det behöver dock inte vara fallet eftersom Lafferkurvan ser olika ut för olika inkomstnivåer.

För att kunna avgöra vad som är ”bäst för samhället” måste man göra ett värdeomdöme.

En annan etisk princip som kan vara vägledande för beskattningen är Harvardfilosofen John Rawls maximin-princip, som han lade fram i boken En teori om rättvisa från 1971. Enligt maximinprincipen ska samhället eftersträva en så god levnadsstandard som möjligt för den person som har det sämst ställt (med andra ord, maximera minimum). Att utforma skattepolitik efter denna princip skulle innebära att maximera skatteintäkterna för att kunna ge så mycket pengar som möjligt till de fattigaste i samhället genom socialbidrag eller medborgarlön. För varje inkomstnivå skulle alltså den skattesats som är på toppen av Lafferkurvan väljas – staten fortsätter att bära in pengar i statskassan till dess det inte går längre eftersom läckaget är 100 procent av det som hälls i hinken.

Att bara bry sig om den fattigaste personen i samhället är en ganska extrem inställning till fördelning. Att ta 10 000 kronor från en medelinkomsttagare för att kunna ge 100 kronor till den fattigaste personen skulle vara eftersträvansvärt enligt denna filosofi.

Varken utilitarismen eller maximinprincipen tar hänsyn till vem som har arbetat ihop pengarna – det finns ingen idé om att man kan förtjäna sin inkomst. Den enda begränsningen för omfördelning är de försämrade incitamenten för att arbeta och tjäna pengar. Om incitament inte hade spelat någon roll skulle både utilitarismen och maximinprincipen förespråka total inkomstutjämning. Alla skatter skulle vara 100 procent och alla skulle få samma medborgarlön varje månad.

Rawls Harvardkollega Robert Nozick skrev boken Anarki, stat och utopi som ett svar till En teori om rättvisa. Nozick menade att varje människa äger sig själv och sin kropp och har rätt till sin inkomst eftersom den följer av självägarskapet. Omfördelning från rik till fattig är därför moraliskt fel på samma sätt som det vore fel att ”omfördela” ett öga från en seende till en blind. Ur det perspektivet är det förstås meningslöst att prata om en ”optimal inkomstskatt”.

Nationalekonomer kan alltså tydliggöra de avvägningar som behöver göras – till exempel, mellan en stor kaka och en jämnt fördelad kaka – men nationalekonomer kan inte säga vilken avvägning som är den objektivt korrekta. Det beror på var och ens moraliska och ideologiska övertygelser.

Detta är ett lätt redigerat utdrag ur boken Allt du behöver veta om skatter. Fotnoter och referenser finns i boken. Köp den här.