Utblick Krönika
Därför avgör Polen Europas framtid
Polens utveckling sedan kommunismens fall är en triumf för både kapitalism och EU. Men för Putins Ryssland är landet en del av ett förlorat imperium. Därför är Polen centralt i den kommande striden om vad vår kontinent ska vara, skriver Fredrik Segerfeldt.
Polen är ett land som ofta gått under radarn. När jag växte upp i Blekinge på 1970- och 1980-talet låg det där på andra sidan vattnet, fattigt, främmande och fientligt. Visserligen kom den där elektrikern på varvet i Gdansk, Lech Walesa, och grundade en fackförening som utmanade inte bara regimen i Polen utan i förlängningen hela världskommunismen. Tillsammans med den polske påven Johannes Paulus II slog han upp den första sprickan i den mur som delade kalla krigets Europa i två.
Men så föll Polen tillbaka i glömska. Om landet har fått uppmärksamhet det senaste decennierna så har det handlat om att den tidigare regeringen under nationalkonservativa Lag och rättvisa utmanat grundläggande liberaldemokratiska principer.
Det är dags att ändra på den saken. Polen är nämligen ett nyckelland när det gäller Europas framtid, inte minst när det gäller vår del av kontinenten.
För det första är Polen stort, med 37 miljoner invånare. När EU:s fem största länder träffas tillsammans med Storbritannien gör man det i Warszawa. Efter Tyskland är Polen norra EU:s viktigaste medlemsstat.
För det andra har landet utvecklats starkt sedan kommunismens fall. Levnadsstandarden har på knappt 35 år formligen exploderat. BNP per capita är i dag närmare åtta gånger högre än 1990. Då hade Polen 30 procent av svensk levnadsstandard, i dag är den 70 procent. Då betraktade vi polacken som den efterblivne bryllingen från landet. I dag ser vi knappt någon skillnad. Detta är ett utmärkt betyg åt både kapitalismen och EU. Personligen får jag vällustrysningar i ryggraden av upplevelsen att besöka landet. Miljontals människor har bytt ut fattigdom och förtryck mot välstånd och frihet.
Det tredje, och starkaste, skälet till att vi ska ge Polen mer uppmärksamhet handlar dock om landets säkerhetspolitiska roll, särskilt i förhållande till Ryssland. Allra mest ur ett historiskt perspektiv. I Putins famösa intervju med Tucker Carlson nämnde han Polen fler gånger än han nämnde Ukraina (jag har inte räknat, men det var mitt intryck). För Kreml ser egentligen Polen som en viktigare motståndare än Ukraina.
Moskva tycker att det är polackerna som har korrumperat Ukraina.
För det första tycker Moskva att det är polackerna som har korrumperat Ukraina, och gett dem en massa främmande idéer och föreställningar, och därför tagit från dem arvet från det medeltida Kievriket och Rus. Merparten av detta rike var nämligen under litauiskt och polskt styre i många hundra år, och särskilt det som i dag är Ukraina fick del av allt det som tog Europa ut ur medeltiden – renässans, humanism, reformation och motreformation. Moskoviterna missade detta.
För det andra var Polen-Litauen under flera sekler Rysslands stora motståndare i Östeuropa. I svensk historieskrivning har vi på något sätt suddat ut detta rikes historia, trots att vi ideligen låg i krig med varandra och till och med delade regent under en period. Men från 1300-talet till 1600-talet hette regionens stormakt först Litauen och senare det Polsk-litauiska samväldet. Under Ryssland stora oreda i början av 1600-talet satte polackerna till och med en egen tsar på tronen i Kreml.
I mitten av 1600-talet delade Polen och Ryssland Ukraina mitt itu, så att de delar som ligger väster om floden Dnipro blev polska medan landet öster om floden blev ryskt.
Men Polen försvagades och när landet delades i slutet av 1700-talet tog Ryssland merparten. Efter ett par försök till uppror på 1800-talet införde Ryssland en hård russifieringspolitik, och man försökte helt enkelt sudda ut det polska språket och den katolska kyrkan. Polska studenter fick läsa polska poeter i rysk översättning.
Efter den ryska revolutionen försökte Röda armén återta det Polen som imperiet precis hade förlorat. Men utanför Warszawa, i det som kallas miraklet vid Wisla, stoppade polackerna bolsjevikerna och räddade därmed övriga Europa från kommunismen. I några decennier fick Polen vara fritt från ryssen.
Resten av historien är välkänd: Hitler och Stalin delade återigen upp Polen och efter andra världskriget tvingades landet in i den sovjetiska intressesfären.
Allt det här minns polackerna. De vet också att de står näst på tur, efter Ukraina. Och nu när Trump håller på att upplösa Nato reagerar EU:s starkaste atlanticist med drastisk upprustning. Polackerna tänker för allt i världen inte att acceptera att återigen hamna under Moskvas stövel, om det så kräver skydd av kärnvapen, egna eller franska.
Polens oberoende från Moskva de senaste 35 åren har ur ett ryskt historiskt perspektiv varit en parentes. Polen är därför centralt i den kommande striden om vad vår kontinent ska vara för något. Vi bör således ägna mer uppmärksamhet åt vårt södra grannland. För övrigt är Sopot ett trevligt turistmål. Det går färja från Karlskrona.