Därför förtjänar Liberalerna att åka ur Europaparlamentet

För svensk del är Storbritanniens förestående utträde ur EU-samarbetet ett hårt slag. Britterna har varit en värdefull allierad när svenska representanter försökt bromsa sydeuropeiska eurokraters försök att expandera unionens och dess institutioners makt på medlemsländernas och deras medborgares bekostnad. Det har funnits en samsyn mellan de flesta svenskar och britter gällande unionens uppgifter, och gränser för vad det är rimligt att EU:s överstatliga institutioner ägnar sig åt. Utan det förenade kungadömet i EU kommer Sverige att få svårt att bromsa den utveckling mot en allt mer centralstyrd union som många från Syd- och Västeuropa strävar efter.

Alla svenska politiker vill dock inte bromsa denna utveckling. Det finns ett parti som på tvärs med alla andra partier från vänster till höger bejakar den. Partiet som döpt om sig till Liberalerna gick till val i höstas med den okritiska parollen ”Mer EU”. Oavsett i vilken riktning unionen utvecklas, oavsett vad den gör eller vilka krafter som dominerar den vill Liberalerna ha mer av varan.

Det var en märklig kampanj, allra helst eftersom den syftade till det nationella parlamentsvalet. Frågan är vad partiet ville ha sagt med den – att Sveriges regering skulle vända sig till EU och be den ta över ännu fler av den svenska statens kärnuppgifter och undergräva dess autonomi? Det var också en märklig kampanj eftersom det svenska folket överlag är tämligen positivt inställt till det svenska EU-medlemskapet. En stabil majoritet av den svenska väljarkåren tycker att Sverige ska fortsätta vara med i EU.

Det hela är således en ickefråga, åtminstone för den som delar denna majoritetsuppfattning. De enda som gynnas av att det svenska EU-medlemskapet görs till en valfråga är de EU-skeptiska partierna, det vill säga liberalernas ideologiska motståndare i Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Kampanjen föll inte heller särskilt väl ut. Partiet landade på ungefär samma valresultat som i det föregående valet, på 5,5 procentenheter. Förutom det föregående riksdagsvalet måste man gå så långt som tillbaka till 1998 för att hitta ett lika uselt valresultat för Folkpartiet. ”Mer EU” var således ingen slogan som appellerade till det svenska folkdjupet. Efter Januariavtalet, i och med vilket Liberalerna sålt ut hela sin utrikes- och säkerhetspolitik för det tveksamma nöjet att agera stödparti åt en socialdemokratisk regering, har partiet i praktiken utraderat sig självt i opinionen.

Att ge EU beskattningsrätt skulle i praktiken innebära ett uppgivande av medlemsländernas självstyre.

Liberalernas självskadebeteende stannar dock  inte där. Inför det stundande Europaparlamentsvalet har Liberalerna bestämt sig för att inte nöja sig med att bejaka det EU-medlemskap som de flesta svenska väljare är ljummet positiva till. Nej, de vill aktivt verka för en överstat på steroider, som skall driva igenom centralstyrd politik uppifrån, på tvärs mot medlemsstaternas medborgares intressen. Till exempel vill Liberalerna som enda svenskt parti driva på för att ge EU beskattningsrätt för att genomdriva en paneuropeisk koldioxidskatt. Allt i klimatfrågans namn.

Oavsett hur man ser på klimatfrågan och hur den bör hanteras torde man inse att ett EU med möjlighet att beskatta medlemsländernas invånare knappast kommer att stanna vid en koldioxidskatt. Att ge EU beskattningsrätt skulle i praktiken innebära ett uppgivande av medlemsländernas självstyre. Det vore en maktförskjutning som sannolikt också skulle påverka den positiva inställning som den svenska allmänheten fortfarande har visavi den Europeiska Unionen.

I praktiken skulle dock en gemensam abortpolitik innebära att Liberalerna skulle förhandla med konservativa medlemsländer som Polen, Ungern och Malta.

Utöver att ge de överstatliga institutionerna rätten att krama skattepengar ur medborgarna, vill Liberalerna upphöja en annan av sina hjärtefrågor, abortfrågan, till EU-nivå. Orsaken är givetvis att de vill påtvinga den folkpartistiska synen på abort de länder vars synsätt skiljer sig från det svenska. I praktiken skulle dock en gemensam europeisk abortpolitik innebära att Liberalerna skulle vara tvungna att förhandla abortpolitik med konservativa medlemsländer som Polen, Ungern och Malta. Att polackerna, ungrarna och malteserna tillsammans är fler än de svenska folkpartisterna är inte något som de senare tycks reflektera över.

Partiet Liberalerna är utan konkurrens det mest EU-positiva av de svenska riksdagspartierna. Därför vore det onekligen en historisk ironi om partiet gjorde så dåligt ifrån sig i vår att de åkte ur Europaparlamentet och därmed saknade representation på den europeiska nivå som de känner så starkt för. I ljuset av den bristande lyhördhet och den nedlåtande syn på medborgarinflytande och nationellt självbestämmande som partiet visat prov på vore det dock både självförvållat och välförtjänt.