Samhälle Åsikt
Därför tänker regeringen rätt om kärnkraften
Det är otvetydigt att ny kärnkraft behövs i det svenska energisystemet. Vi hade föredragit en annan finansieringsmodell, men ytterst är det viktigaste att bana väg för fler reaktorer. Därför gör regeringen rätt i att gå vidare med kärnkraften, skriver Hanna Stenegren på Timbro Miljöinstitut och Joakim Broman, redaktör på Smedjan.
Energidebatten har kommit att handla nästan uteslutande om elsystemet. Den missar ofta perspektivet att elsystemet är en del av energisystemet. Sverige använder drygt 500 terawattimmar energi varje år. Av dessa kommer omkring 130 TWh från fossila bränslen, framför allt råolja och petroleumprodukter som bensin, diesel och flygbränsle, men också från fossilgas samt kol och koks som främst används som insatsvaror i industriella processer. Dessa fossila bränslen behöver på sikt fasas ut. Med detta som grund kan man dra tre huvudsakliga slutsatser:
1. Fossilfrihet är inte gratis – det kostar el.
När fossila bränslen ersätts flyttar energibehovet i stället över till elsystemet. I många fall leder elektrifiering till effektiviseringar, där den totala mängden energi som används minskar. En elbil slösar inte bort energi som värme på samma sätt som en fossildriven bil.
Men i andra fall krävs betydligt mer el – exempelvis för att producera vätgas till fossilfritt stål eller elektrobränslen till flyget.
Bara att ersätta de fossila bränslen som i dag importeras till Sverige kommer alltså att medföra en kraftig ökning av elbehovet, trots att det bara handlar om att bibehålla den industriproduktion som vi redan har i landet, och som utgör basen i svensk ekonomi. Prognoserna till 2050 visar på behovet av ett omkring dubblerat elsystem. Därtill når i princip all nuvarande elproduktion slutet på sin livslängd under den här tiden och behöver ersättas. Även om inte alla planerade elintensiva industriprojekt blir av kommer det ändå krävas stora mängder ny elproduktion enbart för att fasa ut det fossila i vårt nuvarande energisystem.
2. Fossilfri konkurrenskraft kräver inte bara el, utan effekt – el på rätt plats, vid rätt tid, till en rimlig kostnad.
För att svenskt näringsliv och industri ska klara denna omställning och bibehålla konkurrenskraften måste flera av elsystemets förmågor byggas ut. Det handlar delvis om det rena elbehovet på årsbasis. Men också om ökad effekt, det vill säga samtidig elanvändning vid en given tidpunkt. I grova drag förväntas klimatomställningen om 20 år innebära ett mer än fördubblat behov vad gäller elanvändning och nästan en fördubbling vad gäller effektbehov.
Bara att ersätta de fossila bränslen som i dag importeras till Sverige kommer alltså att medföra en kraftig ökning av elbehovet.
Denna utmaning är helt central för hela den svenska ekonomin. Kritiker till regeringens kärnkraftsprojekt har anfört att prognoserna för det framtida elbehovet kanske inte stämmer, men om de inte gör det kommer det i så fall troligen bero på att Sverige förlorat den elintensiva industrin till andra länder som klarat klimatomställningen snabbare eller bättre.
Eftersom merparten av hushållen och en stor del av industrin finns i de södra delarna av landet är behoven som störst där. Men samtidigt finns den stora merparten av elproduktionen i de norra delarna av landet, och eftersom det saknas planerbar kraftproduktion som kan upprätthålla spänningen vid överföring är stora delar av elen “inlåst” i norr.
3. Varken batterier, vätgas eller dagens energimarknad kommer att lösa konkurrenskraftsfrågan.
Många hoppas att batterier eller vätgas kan vara enklare eller billigare lösningar på problemet. Det kan de inte – åtminstone inte på egen hand. Ett snabbt räkneexempel: optimistiska prognoser säger att batterilagring om ett par år kan kosta 800 kr per kWh. Utan kärnkraft behövs ca 1 TWh i batterilagring för att täcka upp elbehovet under en kall vintervecka (då sol- och vindkraft producerar noll eller lite el). Kostnaden för ett system som klarar en vecka i februari blir således ca 800 miljarder kr – att jämföra med uppskattningarna om att en ny kärnkraftsreaktor kostar ca 100 miljarder. Kalkylen för vätgas ser inte bättre ut när det gäller elsystemslagring. Och då har vi inte ens räknat in kostnaden för att producera elen som ska ladda batterierna, eller kostnader för andra systemtjänster som måste till för att göra elsystemet stabilt. Batterier kommer att spela en viss roll i framtidens elsystem, men inte som storskaligt lagringsalternativ som ersätter planerbar kraft.
Här uppstår ett obekvämt men nödvändigt konstaterande: det är inte bara kärnkraft som har svårt att byggas. Trots en skriande efterfrågan på el – från industrin, från elektrifieringen, från ny teknik som AI – har i princip alla kraftslag svårt att få ihop sina affärsmodeller. Det säger något om problemet: det är inte viljan det är fel på. Det är det nuvarande energy only-systemet som enbart prissätter producerad el i kilowattimmar – inte det som gör att elen faktiskt kan användas. Systemtjänster som reaktiv effekt – det som ”puttar på” elen genom ledningarna – och rotationsenergi, som stabiliserar frekvensen, prissätts inte alls. Resultatet? Ett elsystem som inte levererar det samhället och industrin behöver.
Nya reaktorer behövs otvetydigt om Sverige ska fasa ut de fossila bränslena och bibehålla konkurrenskraft och industri.
Mycket svårare än så är egentligen inte frågan om kärnkraftens vara eller icke vara. Nya reaktorer behövs otvetydigt om Sverige ska fasa ut de fossila bränslena samt bibehålla sin konkurrenskraft och industri. Detta för att komplettera de stora mängder el som vi också kommer att behöva från framför allt vindkraft men också sol.
Klimatomställningen skapar också möjligheter för Sverige som land. Nya gruvor, produktion av klimatsmarta produkter och bränslen och mycket annat kan innebära tillväxt och nya jobb över hela landet. Man kan vara – vilket vi också är – skeptisk till statlig inblandning och finansiering av sådan ny industri. Men på egna ben kan den bidra till att Sverige inte bara bibehåller sitt välstånd utan utökar det. Förutsättningen är dock ett överskott av el som möjliggör investeringsbeslut från de privata företagen.
***
Då blir förstås frågan: om det finns ett så stort behov av ny kärnkraft, varför bygger inte marknaden det? Huvudsakligen handlar det om två aspekter: politisk risk och kapitalkostnader.
1999 respektive 2005 stängdes reaktorerna Barsebäck 1 och 2 efter en politisk uppgörelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet. Stängningen kostade staten åtskilliga miljarder i ersättning till kärnkraftsägarna som ville driva reaktorerna vidare. Detta ledde i sin tur till att kärnkraftsmotståndarna bytte taktik. Efter valet 2014 beslutade S/MP-regeringen dels att lägga ned Vattenfalls planer på en ny reaktor, och dels att höja effektskatten för att på den vägen tvinga fram nedstängningar.
Det lyckades och ledde till ytterligare fyra nedstängda reaktorer. Men därutöver fick beslutet betydande konsekvenser för villigheten att investera i ny kärnkraft. Eftersom politiken orsakade nedstängningen genom en skatt som underminerade lönsamheten i reaktorerna skickades signalen att politiken när som helst kan bestämma sig för att rycka undan mattan för investeringar i storleksordningen 100 miljarder kronor.
Det är till stor del dessa beslut som det svenska samhället nu kommer att få betala för, på ett eller annat sätt.
Detta höjde kärnkraftens redan höga kapitalkostnader till orimliga nivåer, och det är till stor del dessa beslut som det svenska samhället nu kommer att få betala för, på ett eller annat sätt. Antingen genom fortsatt höga och kraftigt varierande elpriser, effektbrist som förhindrar expansion av industri och bostäder i södra Sverige och dyra lösningar för att mildra problemen. Eller genom att på politisk väg dämpa effekterna av de tidigare huvudlösa besluten, genom att sänka kärnkraftens kapitalkostnader och genom att subventionera fram nya reaktorer.
Den modell som regeringen valt är en form av subvention, och subventioner är generellt dåliga. Kanske hade det kunnat undvikas genom en reformerad elmarknad där inte bara energi i form av kilowattimmar prissattes, eller genom att tidigare skapa politisk enighet kring kärnkraftens vikt i det svenska elsystemet.
I den bästa av världar hade vi föredragit en annan modell än den regeringen föreslår. I rapporten Marknadskrafter – Ny kärnkraft i Sverige som Timbro lanserade förra året skisserades en teknikneutral marknadsmodell som hade kunnat skapa förutsättningar både för nya reaktorer och utbyggnad av andra kraftslag.
Men med allt det sagt är regeringens finansieringsmodell trots allt betydligt bättre än alternativet, det vill säga att fortsätta med dagens dysfunktionella marknadsmodell, som inte levererar det samhället behöver, och som undergräver såväl näringslivets konkurrenskraft som energisystemet och klimatomställningen. Det bästa får inte bli det godas fiende. Därför tänker regeringen rätt om kärnkraften.