De borgerliga måste förvalta sitt pund

Valet är över; nu börjar det bli spännande. Ungefär så kan man sammanfatta läget nu när sommarhettan har vikt undan för höstregnet. Själva valresultatet blev mer i linje med det svenska normaltillståndet än vad många av oss har trott under året. Sverigedemokraterna ökade, men inte så mycket. Socialdemokraterna minskade, men inte så mycket. Miljöpartiet fick en snyting, men blev inte utslaget. Vänsterpartiet gjorde ett helt okej val, men inte i närheten av det nu tjugo år gamla rekordet. Moderaterna minskade, men ligger ändå bara något under Ulf Adelsohns och Carl Bildts nivåer trots att riksdagen i dag rymmer ett stort parti som inte fanns med i ekvationen på deras tid.

Med formaliteterna undanstökade har den svenska borgerlighetens fyra partier nu att välja mellan ett antal mycket beska piller. Det ena är att hitta en fungerande mittenlösning med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Det andra är att åtminstone delvis släppa in Sverigedemokraterna i finrummet.

Inget alternativ är aptitligt. Samverkan vänsterut innebär sannolikt att Socialdemokraterna erkänns som ständig koalitionsledare, även om koalitionernas utseende kan variera något. Ett mer begränsat inflytande för Sverigedemokraterna gör det möjligt för de borgerliga att lägga beslag på mittfältet och själva inta Rosenbad, men till priset av betydande interna konvulsioner. Dessutom återstår en besvärande X-faktor: ingen vet vad SD:s stöd kostar i konkret politik. En tredje möjlighet är att de borgerliga väljer sinsemellan olika vägar, vilket i så fall innebär slutet för Alliansen och därmed för det mest framgångsrika borgerliga projektet i Sveriges demokratiska historia.

Nu prövas på allvar förmågan hos de vuxna i rummet. Bästa sättet att bestå prövningen är att sätta upp stenhårda politiska gränser, men lossa handbojorna för politikens metoder. Skulle jag, om jag var presumtiv statsminister, bilda regering med SD? Svaret är nej. Dels av ideologiska skäl, dels av praktiska. Regeringsbeslut fattas kollektivt. En regering är definitionsmässigt överens även när ministrar har olika åsikter. Avståndet till Sverigedemokraterna är för stort för den sortens enighet, både när det gäller synen på nationen och i flera avgörande utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

Däremot skulle jag kunna lägga förslag där åsikterna är förenliga, till exempel om välfärdsföretag eller skatter. Och visst, jag skulle även kunna justera dem något i utbyte mot sverigedemokratiskt stöd. Min definition av ”anständighet” ligger i ett förslags innehåll, inte i vem som röstar för eller emot. Jag tycker till exempel att Vänsterpartiet har intressanta tankar om droger och beroendevård. Fick jag chansen att genomföra bra reformer med deras hjälp skulle jag ta den utan att blinka – trots att jag tycker att Vänsterpartiet är ett gräsligt parti med en ännu gräsligare historia.

Det rimliga vore att lägga känslorna åt sidan och ta reda på vad Sverigedemokraterna begär.

En central del av att vara vuxen är förmågan att umgås korrekt och professionellt även med kollegor man inte är speciellt förtjust i. Att enbart hålla sig till kompisarna är barnets beteende. Den toleransen gäller självfallet även Socialdemokraterna, med vilka de borgerliga sedan decennier förhandlar om landets försvar, pensionssystem och energiförsörjning. Men jag ser inte alls varför en sämre deal med dem skulle vara att föredra i varje givet läge. Eller varför de ska få abonnera på ledartröjan oavsett valresultat.

Är det något den gudsförgätna mandatperioden 2014–2018 lär oss så är det att politiker inte kan avstå från att använda den makt väljarna har gett dem utan att betala ett högt trovärdighetspris. Man måste inte komma överens, men man måste förvalta sitt mandat. Det rimliga vore att lägga känslorna åt sidan och ta reda på vad Sverigedemokraterna begär. Är priset oskäligt eller oacceptabelt, ur antingen demokratiskt eller ekonomiskt perspektiv, så kan man säga tack och hej och därefter sondera terrängen vänsterut. Om man då än en gång lämnar över makten till Stefan Löfven så gör man det åtminstone i vetskapen att alternativet var värre. Då har man även rätt att be väljarna om ett starkare mandat nästa gång.

Där är vi dock inte än. Eftersom inget traditionellt block kan styra efter eget huvud så är Stefan Löfven och Ulf Kristersson lika utlämnade till riksdagens välvilja. Lika lite som Löfven avstår från att begränsa arbetskraftsinvandringen med SD-stöd kan de borgerliga ge upp sin flera decennier långa strid för lägre skatter och valfrihet i välfärden. Den legitima regeringsbildaren är den som kan utvinna bästa möjliga helhet ur summan av kompromisser. Vem det är vet vi ännu inte. Det är kanske ett av skälen till att debatten har blivit så grinig, och att förtroendet för politiken som helhet har dalat. Ingen vet någonting; politiken sitter fast i en karusell av spinn och spekulationer.

Det finns bara ett sätt att ta redo på vem som har fått väljarnas mandat att leda landet. Nämligen att undersöka vem som kan få igenom mesta möjliga andel av sin egen politik till lägsta möjliga pris.