Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Lars Anders Johansson: Högskattesamhället vann – igen

Under efterkrigstiden har skatten kontinuerligt höjts, utan att den offentliga leveransen följt efter. Sverige har ett av världens högsta skattetryck, men likväl inte motsvarande nivå på sjukvård, skola och infrastruktur. För att inte tala om försvar och ordningsmakt. Att inget parti gått till val på att återställa maktbalansen mellan stat och medborgare gör att skattebetalarna återigen står som valets stora förlorare.

Vi vet fortfarande inte hur nästa regering kommer att se ut. Valets stora förlorare är dock som vanligt skattebetalarna. Den svenska efterkrigstidens historia är en historia av ständigt ökande skattetryck. Den offentliga konsumtionens andel av produktionen har ökat nästan konstant, och de minskningar som då och då har ägt rum under framför allt borgerliga regeringar har varit så små att de knappast har motverkat den övergripande trenden.

Under regeringen Bildt 1991–94 sänktes det totala skattetrycket från 49,4 till 45,1 procent av BNP på tre år. Under den borgerliga alliansens åtta år vid makten sjönk det totala skattetrycket i Sverige från 46 procent av BNP till 42,6. Detta betraktar många borgerliga i Sverige fortfarande som en monumental seger för friheten. Ett steg i rätt riktning? Absolut. Bättre än alternativet? Givetvis. En enorm seger för friheten? Nja.

Ett skattetryck på 42,6 procent är högre än vad det var när den borgerliga regeringen tillträdde 1976, det vill säga mitt under Olof Palmes allra galnaste skattehöjarbonanza. Skattesänkningar NER till Olof Palmes nivå borde inte räknas som en stor borgerlig framgång. Jublandet över dessa marginella förändringar visar i vilken omfattning de borgerliga har internaliserat den socialdemokratiska berättelsen om samhället.

Sverige har fortfarande bland världens högsta skatter, men ligger inte på motsvarande nivå vad gäller kvaliteten på sjukvården, skolan, infrastrukturen.

Om åtta år med borgerlig regering medförde en minskning med 3,4 procent av skattetrycket kan man fråga sig hur många mandatperioder som de borgerliga har tänkt sig att det ska ta innan skadeverkningarna från de extrema 60- och 70-talen är återställda. Att nå en maktbalans mellan medborgare och offentlig sektor motsvarande den som rådde 1959, då skattetrycket låg på 24 procent, skulle med alliansregeringens tempo ta ett halvsekel av oavbrutet borgerligt maktinnehav.

Skattetrycket är ett mått på maktbalansen i samhället. Ju högre skattetryck desto ofriare medborgare. Det handlar inte om ”plånboksröstning” i den bemärkelse som politiska analytiker brukar tala om, eftersom detta även innefattar valfläsk i form av olika bidrag och mutor till väljarna. Det blir som ett slags pyramidspel där partierna försöker övertyga olika väljargrupper att just de kommer att få ut mer av systemet än vad de betalar in till det – underförstått att någon annan förväntas att betala in mer.

I ett samhälle där det offentliga kontrollerar nära hälften av ekonomin är maktbalansen mellan offentlig, privat och civil sektor skev.

I ett samhälle där det offentliga kontrollerar nära hälften av ekonomin är maktbalansen mellan offentlig, privat och civil sektor skev. Det är också ett samhälle som är sårbart för kriser och förändringar i omvärlden. Det såg vi under kraschen på 1990-talet och mycket tyder på att vi går mot en ännu större sådan i den nära framtiden. Konsekvenserna av en sådan blir mer akuta i ett samhälle där medborgarna saknar egna ekonomiska buffertar och förväntar sig att det offentliga skall rycka in och rädda dem. På 90-talet fick människor gå från hus och hem, och då var hushållens belåningsgrad en bråkdel av vad den är i dag.

I takt med att det har blivit uppenbart att den offentliga sektorn har fått allt svårare att leverera vad medborgarna har betalat för har fler fått upp ögonen för det skeva förhållandet mellan kostnad och leverans. Sverige har fortfarande bland världens högsta skatter, men ligger inte på motsvarande nivå vad gäller kvaliteten på sjukvården, skolan, infrastrukturen. För att inte tala om det offentligas absoluta kärnuppgifter: rikets försvar och upprätthållandet av lag och ordning. De flesta kurvor pekar neråt, förutom skattetrycket. Leif Östlings förflugna fråga om vad vi egentligen får för pengarna har allt fler börjat att ställa sig. Men det är inte bara en fråga om kvalitet på leveransen. Det är en fråga om maktbalans mellan stat och medborgare.

Att inget parti på allvar drivit frågan om att återställa maktbalansen mellan stat och medborgare gör att efterkrigstidens vanliga valresultat står sig: skattebetalarna förlorar.