De fina forskarna

Den uppburne idéhistorikern

Elizaveta hade skrivit rent manuset som smugglats ut ur fånglägret där det hade skrivits. Under tortyr tvingade säkerhetspolisen den gamla kvinnan att erkänna att hon hade ett exemplar av texten hemma i lägenheten. När Elizaveta sedan släpptes hängde hon sig.

I boken, baserad på 227 vittnesmål, beskrev författaren bland annat ett trettiotal olika tortyrmetoder. Förutom de vanliga – misshandel, svält, uttorkning, sömnbrist och hårt arbete – återges våldets och förtryckets uppfinningsrikedom: man skriker genom en megafon i bägge öronen samtidigt till dess att fången blir döv, man tvingar fången att stå upp i en låda full med insekter och som är så liten att alla fyra väggarna trycker mot kroppen, man tvingar fången att i sex dagar i sträck sitta på en pall utan ryggstöd. En särskild metod kallades svandyket. Det gick till så att man förde in en lång bit tyg mellan käkarna på fången, drog ändarna över axlarna och knöt fast dem i anklarna. Sedan lade man fången på magen på golvet som ett hjul, utan vatten i upp till två dagar. Till slut gick ryggraden av.

Boken hette Gulagarkipelagen och författaren var nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn, som själv tillbringade åtta år i läger och fängelse. Det monumentala verket och dess beskrivningar av det sovjetiska lägersystemets omfattning och helvete var en ögonöppnare för många i väst.

Den svenske idéhistorikern Sven-Eric Liedman hade inte mycket till övers för Solzjenitsyn, varken som författare eller som motståndsman. I stället var han rädd att dennes avslöjanden skulle försvåra kommunismens genomslag i Sverige. Livet i Sovjetunionen var ju ändå var långt bättre än det i Tsarryssland, påstod han (Cronquist m fl 2008). Solzjenitsyn avfärdade han som en pajas.

Sven-Eric Liedman är en av Sveriges mest uppburna akademiker inom humaniora. Han har inte bara skrivit artiklar i prestigefyllda Nationalencyklopedin utan även en lärobok om politiska ideologier som i decennier varit vida använd vid landets universitet. Liedman har också under lång tid blivit flitigt publicerad på kultursidorna. I debatten i svallvågorna efter Kommunismens svarta bok lät Dagens Nyheters kulturredaktion honom agera något slags rikslikare.

Detta trots att Liedman enligt egen utsago var kommunist ända fram till massakern på Himmelska fridens torg i Peking 1989. ”Allt för länge trodde jag på Marx idé om det sociala kriget som en nödvändig urladdning för att uppnå ett samhälle utan förtryck”, har han sagt.

Detta trots att Liedman enligt egen utsago var kommunist ända fram till massakern på Himmelska fridens torg i Peking 1989.

Låt oss vända på det hela. Vi behöver inte ens göra den klassiska jämförelsen med Nazityskland. I stället nöjer vi oss med Chile under Pinochet, vars regim lät döda mindre än en promille så många som den sovjetiska. Låt oss föreställa oss en person med uttalat högerextrema böjelser, som menat att det viktigaste med Victor Jaras sånger är att de försvårar den politiska kampen i Sverige och som trott på det etniska kriget som en nödvändig urladdning för att uppnå ett gott samhälle.

Hur sannolikt är det att denna persons lärobok om politiska ideologier hade varit lika flitigt förekommande som Liedmans? Hade den använts över huvud taget? Utan debatt?

Professorn i samtidshistoria

Den 18 september 2016 var Dick Erixon för första gången med i panelen i Sveriges Radios söndagsprogram Godmorgon, världen. Det blev ett himla liv, ty Erixon är chefredaktör för den Sverigedemokraterna närstående nyhetssajten Samtiden. Tidningen Medievärlden ställde SR-mellanchefen Nina Benner mot väggen. I sin uppmärksammade artikelserie i DN Kultur använde Mattias Hagberg Erixons deltagande som ett exempel på normalisering av SD.

Ett halvår senare var Jimmie Åkesson med i Ekots lördagsintervju, ett program som kommenterades av Karin Svanborg-Sjövall från Timbro och Kjell Östberg, professor i samtidshistoria på Södertörns högskola. Östberg avvisade paralleller mellan SD och V och menade att det senare partiet har gjort upp med sin historia. Vidare påstod han att Vänsterpartiet slogs för demokrati på 1920-talet och stod upp mot fascismen på 1930-talet. Med tanke på vad vi såg i en tidigare artikel i denna serie får det anses vara anmärkningsvärda påståenden från en professor i historia.

Vem är då denne Östberg? Det nämndes inte i inslaget, men han är medlem i Socialistiska partiet (SP) och flitig skribent i partiets tidningar Internationalen och Röda rummet. SP är ett trotskistiskt parti, uppkallat efter Leon Trotskij, ledare för Röda Armén efter den bolsjevikiska statskuppen 1917. Han lät avrätta tusentals soldater och när Stalin massmördade bönder för att skynda på tvångskollektiviseringen av jordbruket klagade Trotskij på att massakern gick för långsamt.

I boken Communism and terrorism från 1920 reagerade Trotskij på kritik från en tysk socialdemokrat och skrev bland annat att hans bolsjeviker ”aldrig brytt sig (…) om det mänskliga livets helighet”, att ”problemen bara kan lösas med blod och järn” samt att ”den man som erkänner den revolutionärt historiska vikten av det sovjetiska systemets faktiska existens måste också stödja den röda terrorn”. I SP:s partiprogram står det: ”Att bryta den härskande klassens makt och påbörja uppbygget av ett socialistiskt samhälle innebär att majoriteten för första gången tar över styret av hela samhället. Denna grundläggande omvandling kallar vi revolution.”

Notera särskilt orden ”för första gången”. Det innebär att SP betraktar vårt nuvarande politiska system som minoritetsvälde. Vi andra kallar det liberal och representativ demokrati, där vi väljer företrädare till en lagstiftande församling som sedan utser en exekutiv makt och där det finns juridiska och andra kontrollinstanser som garanterar medborgarna grundläggande rättigheter. Östberg är inte demokrat.

Demokratiföraktet och våldsromantiken finns fortfarande kvar i akademiska kretsar.

Hur kommer det sig att det anses mindre problematiskt att Östberg kommenterar vänsterns demokratiska arv i Ekots lördagsintervju än att Erixon är med i panelen i Godmorgon, världen?

Det är lätt att raljera över att Liedman och Östberg är två gamla vänsterakademiker och att 1970-talets diktaturvurmeri är överspelat. Men jag började medvetet med dessa två för att visa på den röda tråden. Ty demokratiföraktet och våldsromantiken finns fortfarande kvar i akademiska kretsar. Det är bara det att nu när världskommunismen kollapsat och det saknas tydliga förebilder tar det sig andra uttryck.

Akademiskt våld

Tobias Hübinette har en doktorsgrad i koreanologi och jobbar numera på Karlstad universitet. 2013 var han var verksam vid Mångkulturellt centrum (MKC) i Fittja söder om Stockholm. Då fick han uppdraget av dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag att skriva en rapport åt regeringen om afrofobi. Enligt egen uppgift är Hübinette en flerfaldigt dömd våldsbrottsling och har en bakgrund i AFA.

I Aftonbladet kritiserade journalisten Peter Kadhammar nyligen Mångkulturellt centrum för en stor väggmålning som hyllar tre avlidna kriminella. Edda Manga, filosofie doktor i idéhistoria, tidigare sommarpratare i Sveriges Radio och forskare vid MKC, reagerade kraftigt och krävde på Facebook en staty på Norrmalmstorg över den ökände våldsbrottslingen Clark Olofsson. Tillsammans med maken Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap i Uppsala och uppmärksammad författare och debattör, utvecklade hon sedan resonemanget i en längre text i vänstertidningen Stockholm Fria. Gardell, som försvarar att han accepterade Leninpriset genom att säga att han inte har något otalt med sin historia, har varit med i AFA. Manga har själv en bakgrund i kollektivet Raspen, uppkallat efter den tyske vänsterterroristen Jan-Carl Raspe.

En forskare som har tätare nutida band med våldsvänstern är Mats Deland, historiker vid Uppsala universitet. I antologin Brunt!, som han var redaktör för, lät han AFA skriva ett kapitel.

En annan är den doktorand som efter en sen kvälls SD-jakt med AFA för några år sedan kom hem och slog till en gemensam kompis med den fjäderbatong han hade haft med sig på stan, för att kompisen är moderat.

Den kanske allra mest uppmärksammade terroristen i svensk akademi är Pia Laskar, lektor i genusvetenskap vid Linköpings universitet. Tillsammans med medlemmar i tyska Röda arméfraktionen förberedde hon en kidnappning av det socialdemokratiska statsrådet Anna-Greta Leijon och dömdes till fängelse för det. Enligt en intervju från 2009 har Laskar ”inte gjort avbön med tiden”.

Akademiskt stöd

Man behöver inte vara eller ha varit med i någon av vänsterns våldsamma rörelser för att ge stöd åt dem. Det kan man också göra genom att underbygga och utveckla deras världsbild.

Rodney Edvinsson omhändertogs av polisen under Göteborgskravallerna 2001. Senare samma år demonstrerade han mot G8-mötet i Genua och förespråkade våld som politisk metod. ”Jag är militant och tycker att det är rätt att använda påkar mot poliser”, sade han till Aftonbladet. I dag är Edvinsson lektor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet.

”Jag är militant och tycker att det är rätt att använda påkar mot poliser”, sade han till Aftonbladet.

Under 2014 drabbades stockholmsförorten Husby av oroligheter med bland annat bilbränder. Debatten om orsaker och lösningar gick hög. I Aftonbladet kallade Daniel Strand, doktorand i idéhistoria vid Stockholms universitet, ”utförsäljningar” samt ”sjunkande skolresultat och växande klyftor” för ”strukturellt våld”. När ickesocialister vinner valet, sänker skatten och privatiserar utövar den alltså våld mot befolkningen. Det är klart folk slår tillbaka. Det är väldigt likt RF-kramaren Markus Allards formuleringar.

Strands språkbruk är vida spritt. Det återfinns exempelvis hos Majsa Allelin, doktorand i socialt arbete vid Göteborgs universitet. Hon är en av huvudfigurerna i föreningen Pantrarna, som har kopplingar till gängkrigen i Göteborg, och tycker att de sociala skillnaderna i Sverige är ”strukturellt våld”. Allelin är en av arton forskare som skrev under en artikel i protest mot Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet, ett nationellt resurscentrum för forskning om ideologiskt motiverade våldsutövande miljöer.

Kritiken bestod bland annat i ”bristande förståelse för ojämlikheter”, ”att den rådande maktordningen lämnas ogranskad” och att ”själva definitionen av våld blir godtycklig och beroende av rådande dominansförhållanden i ett samhälle”. Forskarna menar alltså att inkomstskillnader i ett av världshistoriens mest jämlika samhällen motiverar våld och vänder sig mot den liberala demokratin och rättsstaten. En annan av artikelns undertecknare är Patricia Lorenzoni, lärare vid Linköpings universitet. Även hon har bakgrund i Edda Mangas kollektiv Raspen.

Ytterligare ett exempel är relativt färsk rapport från just Segerstedtinstitutet. I den skriver Malmölektorn Marcus Herz att ”upprätthållandet av den liberala demokratin in absurdum naturligtvis [är] lika fanatiskt som någon annan politisk idé…” och ”den liberala demokratin använder exempelvis ofta sitt eget styrelseskick till förtryck, våld och ett upprätthållande av ojämlika maktrelationer”. Som hämtat ur en AFA-handbok.

Akademiskt förnekande

Ett annat sätt att ge stöd åt våldsvänstern är att förneka dess existens och att tona ned dess våld.

2013 kom regeringens ”Utredning om ett effektivare arbete för att förebygga våldsbejakande extremism” med sin rapport. Fem forskare i samhällsvetenskap (Joakim Ekman, Adrienne Sörbom, Håkan Thörn, Mattias Wahlström och Magnus Wennerhag) protesterade i hårda ordalag på DN Debatt och menade att utredningens förslag ”riskerar att undergräva unga människors möjligheter till demokratiskt engagemang”. De vänder sig mot utpekandet av den autonoma vänstern, ”vars ideologi präglas av krav på mer demokrati och bättre villkor för underordnade grupper som invandrare, kvinnor och HBTQ-personer”, och menar att det inte är demokratipedagogiskt att behandla dessa ungdomar som ett potentiellt extremisthot. Samma forskare skrev också en ilsken artikel som en reaktion på Uppdrag gransknings reportage om vänstervåldet.

Återigen var det urskuldande av våldsvänstern som stod på agendan.

När utredningens förslag sedan skulle sättas i verket tog de fem forskarna återigen chansen och skrev en ny artikel i DN Debatt, denna gång tillsammans med tio andra, och kallade arbetet ”demokratifientligt”. Återigen var det urskuldande av våldsvänstern som stod på agendan och kritiken riktade in sig mot att förbunden Allt åt alla och Syndikalistiska ungdomsförbundet (SUF) listades som våldsbejakande vänsterextremister, eftersom de enligt forskarna bara är för civil olydnad.

Som journalisten Magnus Sandelin, expert på politiskt extremistvåld, visar på sin blogg är SUF:s civila olydnad inte bara passiv, utan våldsam. I en instruktionsfilm om konfrontativa aktioner säger speakerrösten ”Tänk på att aldrig kasta saker, om det finns risk att kamrater träffas”, samtidigt som två personer i filmen kastar föremål på en spelad polis. Sandelin skriver att ”[d]et är tydligt att SUF ser våld som en legitim metod i sitt politiska arbete”. Han pekar också på att Allt åt alla har gett moraliskt stöd till politiskt våld och att gruppen har samlat in pengar till medlemmar i Revolutionära fronten som dömts för grova våldsbrott.

Enligt den etablerade bloggaren Anders Svensson, själv aktiv i Socialistiska partiet i Göteborg, finns det ingen rågång alls mellan de olika grupperna i stadens vänsterextrema miljö, förmodligen landets största. Här har ”Revolutionära Fronten (RF) under hela sin existens samarbetat med organisationer inom övrig vänster och har haft gemensamma medlemmar med RKU, Kommunistiska Partiets Ungdomsförbund. Delar av RF har alltid deltagit i […] Syndikalisternas 1:maj tåg.”

När ovan nämnda Daniel Strand recenserade Magnus Sandelins bok Extremister vände han sig mot att våldsvänstern behandlas på samma som sätt som nazisterna och jihadisterna, frågade om politiskt våld alltid är av ondo och menar att man måste se våldets sociala kontext (man får anta att ”massinvandringen” inte är en sådan kontext). Som om Centerns förslag till reformer av lagen om anställningsskydd motiverade en brandbomb mot en McDonald’s-restaurang. Som om Fredrik Reinfeldt var Ludvig XVI.

Som om Centerns förslag till reformer av lagen om anställningsskydd motiverade en brandbomb mot en McDonald’s-restaurang. Som om Fredrik Reinfeldt var Ludvig XVI.

Ett sista exempel kommer från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). När myndigheten skulle beställa en rapport om extremvänstern vände den sig till en person som enligt egen uppgift är ”insiderforskare”, det vill säga någon som är en del av denna rörelse. Det är Måns Lundstedt, forskarassistent vid Södertörns högskola, som så sent som 2015 representerade Allt åt alla i offentligheten.

Att det är svårt att tänka sig att myndigheten skulle vända sig åt en ”insiderforskare” för att granska vit makt-miljön, beror inte bara på att det skulle vara svårt att hitta några sådana.

Dessa fyra artiklar har visat hur vänsterextremism särbehandlas positivt i svensk offentlighet. Trots ett sekel med vurmeri för våld och diktatur som en röd tråd kommer Vänsterpartiet lindrigt undan, trots överväldigande belägg för motsatsen behandlas kommunism som något annat än som en totalitär massmordsideologi. Trots den extrema vänsterns våld behandlas den med silkesvantar i media och trots den odemokratiska karaktären har den våldsbejakande vänstern stöd i delar av akademin. Det är ett problem.

Kollektivistiskt hat från en ideologisk rörelse med en blodbesudlad historia är just det och inget annat. Våld som syftar till att störa, undergräva eller kullkasta demokratin är på allvar. Och det spelar en avgörande roll vilket stöd de våldsutövande extremisterna har i samhället i övrigt, särskilt i parlamentet, i akademin och i media. För det är där demokratin utövas, formas och granskas.

---

Litteratur

Cronquist, Marie, Lina Sturfelt och Martin Wiklund (red) (2008), 1973: En träff med tidsandan. Lund: Nordic Academic Press.