De franska väljarna har tröttnat

Valskolk är ett ökande problem i västvärlden, men just nu främst utmärkande i Frankrike. Är det politikernas fel, eller väljarnas? För några veckor sedan var det franskt regionval som sände chockvågor ut över landet. Endast 33 procent av väljarna bemödade sig att rösta. 

Ett franskt regionalval som genomförs vart sjätte år och handlar om hur regionerna och provinserna ska styras, har egentligen aldrig varit någon kioskvältare. De franska rikspolitikerna, som anklagas för att bara ha den parisiska arenan som bas och referensram, har varit och är ganska ointresserade av ”La France profond” (ungefär det innersta Frankrike) och överlåter därför gärna  jobbet till de lokala partiorganisationerna. 

Det innebär dock att stora delar av väljarkåren som bor utanför städerna känner sig ganska osedda och styvmoderligt behandlade, vilket blivit allt tydligare på senare år. När man tar sig tid och lägger örat mot bytorget och samtalar med ”vanligt folk” talas det om ”avståndet”, och det märks en utbredd irritation över att bli etiketterade som en del av en mindre vetande grupp. Hos många skapar det ett genuint ointresse. Varför då offra en ledig söndag för att gå och rösta? 

Statsvetarna, eller ”politologerna”, som de föredrar att kalla sig i Frankrike, menar att det är en enorm kris för de politiska partierna som om och om igen visat sig oförmögna att mobilisera väljarna. Det rekordlåga valdeltagandet för två veckor ska egentligen ses som fortsättningen på en svårsmältbar process som startade långt före pandemin, och som nu accelererar.  

På ett sätt har nämligen pandemin lösgjort vanligt folk från de sociala strukturer samhället är byggt på, och istället förpassat dem till påtvingad isolering vilket inneburit att det gemensamma förflyktigats. Instängda i sina hem är folk mindre oroade och därför mindre intresserade av samhällslivet utanför.  Som en politiker uttryckte det: ”Idag är landet någon annanstans”.  

Det är ett uttryck för en politisk likgiltighet, för att inte säga apati.

Men det låga valdeltagandet handlar inte primärt om att väljarna stannade hemma för att de var förbannade.  Snarare är det ett uttryck för en politisk likgiltighet, för att inte säga apati. Och trenden tilltar. 

Vid det franska parlamentsvalet 2020 uteblev 57 procent av väljarna. I kommunvalet i juni samma år stannade 58,6 procent hemma. Och nu i år uteblev 66,5 procent.  Jämför man med regionvalet 2015 valde nu 11 miljoner fler fransmän att hålla sig borta från vallokalerna. Bryter man ner väljarkåren åldersmässigt var det exempelvis bara 15 procent i gruppen 18–25 år som röstade.

Analyserna är så klart nästan lika många som forskarna. Här är några reflektioner: 

Vi står inför ett stort demokratiskt och medborgerligt missnöje. Särskilt ungdomarna har valt att vara frånvarande. Vi måste förstå att morgondagens Frankrike har en annan relation till politiken än dagens.  

En annan:

Vi ser nu två Frankrike växa fram. Det första är kulturellt homogent, människorna som är relativt gamla betalar sin skatt, läser tidningarna och vaccinerar sig. Det andra Frankrike struntar i att rösta, är yngre, mindre välavlönat, mindre vaccinerat och kulturellt mindre homogent. Men till stor del i majoritet.

En annan forskare sammanfattar det senaste valresultatet efter intervjuer med väljarna:

Vad de inte ville höra talas om var allt detta prat och alla dessa analyser om de strategiska allianserna mellan partierna.  Men det var precis det som de fick höra, alltså märkliga samarbetsavtal och gemensamma taktiska vallistor. Det här var dock inte bara politikernas fel, utan även mediernas. Som just fokuserade på politikerträtorna i stället för på programinnehållet. Sakfrågorna försvann i alliansbyggena. Inte konstigt att så många struntade i att dyka upp.

Känns det möjligtvis igen? 

***

En annan viktig lärdom är att stora delar av den väljarkår som satt en ära i att stå utanför etablissemanget och därför röstat på extrema partier, nu känner sig allt mer övergivna och orepresenterade.

Marine Le Pen och hennes Nationell samling tappade stort jämfört med regionalvalet 2015 och misslyckades med i princip alla inbrytningar på regional nivå. Nationellt ligger opionionsstödet för partiet runt 20 procent. Hela 73 procent av dem som röstade på Le Pen i presidentvalet 2017 stannade hemma häromveckan. Lika illa är det för vänsterextremen Jean-Luc Mélenchon för La France Insoumise där 67 procent av hans gamla väljare höll sig borta i regionvalet.

Vad vi nu ser är således väldigt intressant. I sina försök av att avdemonisera sitt parti Nationell Samling för att närma sig etablissemanget och göra det mer rumsrent, mer ”mainstream”, har många av Marine Le Pens klassiska väljare gjort precis tvärtom: Vänt henne ryggen i protest mot att hon blivit för tam och följsam. 

De känner sig helt enkelt förrådda och övergivna. För detta utstår hon nu dessutom en massiv intern partikritik, men riskerar på intet sätt att förlora makten i partiet. 

Att utomparlamentariska grupperingar som ”Gula västarna ” skakat Frankrike i grunden är ingen nyhet. Den började som en frustrerad landsbygdsrörelse och där faktiskt en av de utlösande orsakerna var regeringens skärpning av hastighetsbegränsningarna, just på landsbygdens småvägar. De boende på landsbygden kände sig helt osynliggjorda. 

De utomparlamentariska grupperna av olika kulör, utan kansli eller telefonnummer, oroar fortsatt etablissemanget.

Presidenten Emmanuel Macron mötte – efter en lång famlande tid – detta med att ordna stora politiska debatter – ”Grand Débat National” – med tillresta rikspolitiker till femtielva små kommunhus runt om i landet. Det lugnade känslorna, men bara för stunden. De utomparlamentariska grupperna av olika kulör, utan kansli eller telefonnummer, oroar fortsatt etablissemanget, och kan när som helst blomma upp igen genom ett engagerat skrivet upprop på Facebook. 

Även Macrons regeringsparti, LREM, gjorde svagt ifrån sig under regionvalet och fick nationellt under 10 procent av väljarstödet. En förklaring är att partiet saknar partiorganisation utanför storstäderna och faktiskt inte ens existerade vid det senaste regionalvalet 2015. En annan är att Emmanuel Macron anklagas för att ha gjort sitt bästa för att inte bli inblandad i valet. Presidenten höll inte en enda presskonferens eller kampanjframträdande till stöd för sitt parti. Kritiker beskriver ibland att hans parti LREM är det enda gräsrotsparti i världen som styrs uppifrån. 

För Macron är det egentligen bara presidentvalet i april nästa år som gäller. Men han har sett sig tvingad att reagera på det rekordlåga valresultatet, för övrigt det lägsta sedan femte republiken bildades 1958, och ser det som ”en demokratisk varning som det är nödvändigt att svara på”. Nåja, han har haft sina möjligheter. 

***

Så vad kan ett land göra för att öka det politiska intresset och därmed även valdeltagandet? Varför negligerar så många politiker sakpolitiken och föredrar istället att tala om vem man inte tycker om? 

Frankrike avskaffade poströstningen redan 1975 men nu vill allt flera se den återinförd. Kanske man borde ha valdagen en vardag då folk kunde gå från jobbet för att rösta istället för på en ledig söndag, menar en del. Och kanske en gemensam valdag istället för uppdelningen mellan riks, kommunalt och regionalt, menar andra.

Det går så klart inte att vidmakthålla en demokrati byggd på demokratisk trötthet.

Det går så klart inte att vidmakthålla en demokrati byggd på demokratisk trötthet. Varför inte införa återkommande folkomröstningar så att människor känner att de utövar och är en del av en makt som är mera direkt? Ett annat förslag är att införa obligatorisk röstning som man har i exempelvis Belgien och Grekland där personer som struntar i att rösta bötfälls. Men det förslaget haltar. Låt vara att en del länder haft rösttvång i hundra år och att det kommit att ses som något naturligt av medborgarna. Men om det skulle införas nu? Som en valforskare uttrycker det:

Människor som valt att inte rösta och som du tvingar dem till, kan resultera i att de röstar emot systemet, och därför för det extrema.  

Att sprida ut valet över tre dagar som i Holland där 80 procent gick och rösta i parlamentsvalet i mars, trots pandemin är ett alternativ. I det senaste lokalvalet i tyska Sachsen-Anhalt röstade 60 procent. Det är ingen fantastisk siffra men högre än allt franskt. 

Ett annat förslag är möjligheten att rösta elektroniskt via nätet vid sidan om att inställa sig i vallokalen personligen. Som i Estland med sina 1,3 miljoner invånare och som av många ses som ett föredöme för en modern demokrati. Vid landets senaste parlamentsval valde 43,8 procent av de röstande att göra det via nätet.  Nätröstning var för övrigt även något som Emmanuel Macron förde fram under presidentvalet 2017, men sedan dess har diskussionen tystnat. 

***

En del forskare anser att riskerna med lågt valdeltagande överdrivs. En nedlagd röst ska kanske inte ses som något onormalt utan handlar om demokratins dynamik. Samtidigt skräms många av den tydliga demobiliseringen av väljarna, något som i Frankrike övergått till något som liknar en förödande avpolitisering av dess medborgare. 

Men kanske finns det trots allt ett enkelt svar på den politiska apatin. Det är politikerna som måste närma sig väljarna. Inte tvärtom. Det gäller i Frankrike, men även i Sverige, där det på många håll märks en tilltagande klyfta mellan väljarna och partierna.