Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

De outvisningsbara

En av de märkliga aspekterna av fallet Rakhmat Akilov är att Sverige saknade möjlighet att utvisa honom, trots att det borde ha gjorts långt före hans terrordåd på Drottninggatan. Han är inte det enda fallet. Många tusen individer som nekas rätt att vistas i Sverige får ändå stanna, även om de bedöms utgöra hot mot säkerheten. Ett nytt lagförslag vill att de som inte är möjliga att utvisa i stället skall få uppehållstillstånd.

Foto: Christian Michelides

I Akilovs fall är förklaringen så enkel som att han är uzbek. En kort tid före dådet på Drottninggatan hade han satts upp på polisens lista över personer som fått utvisningsbeslut men gått under jorden. Han fruktade ett kännbart straff i Uzbekistan om han hade skickats dit. Det är förbjudet för uzbeker att söka asyl utomlands, det betraktas som en regimfientlig handling. En utvisning skulle därför innebära att utsätta honom för fara, vilket inte är tillåtet. Av det skälet blev Akilov kvar i Sverige, tillsammans med ungefär 120 andra uzbeker som delar hans öde.

Om han hade haft lite tålamod så skulle han ha kunnat få utvisningsbeslutet preskriberat. Det sker med automatik efter fyra år, vilket betyder att påståenden om att Sverige skall kunna skydda sig mot sådana som Rakhmat Akilov inte kan tas på allvar.

DN rapporterade 3 oktober förra året att åtta av tio som skall utvisas avviker, alltså går under jorden i dagligt tal. Det rör sig om närmare 20 000 personer som håller sig gömda i Sverige och DN citerar gränspolischef  Patrik Engström som tror att antalet kommer att öka rejält under 2018. Det som ytterligare försvårar situationen är att det i många fall föreligger det som kallas verkställighetshinder. Det betyder att den som nekas asyl inte kan utvisas av ett eller annat skäl, som i fallet Rakhmat Akilov.

Rätt att stanna trots asylavslag

I en statlig utredning från i höstas (SOU 2017:84) föreslås att om en person söker asyl, och man från början vet att det föreligger verkställighetshinder för en avvisning eller utvisning, så skall vederbörande beviljas uppehållstillstånd. Utredningen anser att detta tydligt skall framgå av utlänningslagen så att man kan ta hänsyn till det redan från första stund. I praktiken synes det innebära att det är fritt fram för alla att invandra till Sverige, om de på grund av omständigheter utanför sin egen kontroll inte kan avvisas. Frågan är då hur många personer det skulle kunna röra sig om, totalt sett, och vad det kan få för konsekvenser.

Utredaren, professor Anna Lundberg, skriver: ”Vi bedömer att det inte är möjligt att beräkna antalet personer som befinner sig i Sverige med lagakraftvunna beslut som inte kan verkställas av skäl utanför deras egen kontroll.”

Åtta av tio som skall utvisas avviker, alltså går under jorden i dagligt tal. Det rör sig om närmare 20 000 personer.

Den största kategorin människor i Sverige som är svåra eller omöjliga att utvisa även om de begår grova brott är, enligt Anna Lundberg, de som klassas som statslösa. Dessa skall inte förväxlas med papperslösa. Att vara statslös innebär att man saknar nationell identitet, man har inget lagligt dokument som styrker att man åtnjuter diplomatiskt skydd av en viss stat. Det betyder ofta att man, var man än bor, har begränsade möjligheter till sjukvård och utbildning. Man har svårt att få arbete och låna pengar i en bank. Det föds en ny statslös person någonstans i världen var tionde minut. Tillsammans utgör de ett slags paria, de är utestängda från den gemenskap som alla människor med ett medborgarskap kan åtnjuta. Men om de lyckas ta sig till Sverige så hamnar de i en kategori asylsökande som oftast inte kan avvisas eller utvisas.

Ta till exempel den 36-årige mannen i Malmö som Sydsvenskan rapporterade om den 14 oktober förra året. Han har begått allvarliga våldsbrott upprepade gånger. Det handlar om våldtäkt och knivöverfall och han dömdes till utvisning redan för sju år sedan, utan att detta har gått att verkställa. Han är statslös och kom till Sverige från Kuwait, ett land som inte tar emot statslösa personer. Därför kan han inte utvisas dit och går alltså fri efter avtjänat fängelsestraff i Sverige, och kan begå nya brott. Vilket han också gör.

Under 2017 lyckades polisen bara utvisa två statslösa personer från Sverige, enligt DN första mars i år.

Den största gruppen räknas inte – av politiska skäl

FN:s flyktingorgan UNHCR bedömer att det finns uppskattningsvis tio miljoner statslösa individer i världen. Den enskilt största gruppen, enligt flyktingorganet, är den muslimska folkgruppen rohingya i Burma som uppgår till cirka 800 000, och när Sovjetunionen kollapsade 1991 förvandlades 600 000 sovjetmedborgare till statslösa. När stater har delats har det många gånger hänt att individer tillhörande minoritetsgrupper har mist sitt medborgskap och blivit statslösa.

UNHCR:s beräkning, tio miljoner statslösa, utgör ett klart politiskt ställningstagande. Till dessa tio miljoner skall nämligen läggas omkring fem miljoner statslösa palestinier, den i särklass största och för Sveriges vidkommande mest intressanta gruppen. Eftersom FN de facto har erkänt staten Palestina skall palestinier dock inte betraktas som statslösa, enligt UNHCR, som anser att palestiniernas situation kräver ”en separat politisk lösning”, som man säger. Det betyder i klartext att FN-organet anser att palestinska flyktingars krav på återvändande måste tillgodoses, vilket aldrig kommer att ske så länge Israel får ha ett ord med i laget. UNHCR har därmed anslutit sig till samma oförsonliga hållning i Palestinafrågan som hela arabvärlden intar.

Oavsett vad UNHCR anser är de flesta palestinier likafullt statslösa. Historien började 1948 när staten Israel bildades och genast attackerades av omkringliggande arabländer. Då flydde drygt 700 000 araber från det geografiska område som fick namnet Israel. De flesta bosatte sig i Libanon, Syrien eller Jordanien. Några valde att bosätta sig på Västbanken eller Gazaremsan och därifrån flydde cirka 300 000 i samband med kriget 1967.

Samtidigt, mellan åren 1948 och 1980 lämnade ungefär 850 000 judar sina hem i muslimskt dominerade länder, på grund av förföljelser och påtryckningar utlösta av konflikten kring staten Israels tillkomst. Antalen judar och araber som lämnade sina hemländer till följd av de politiska omvälvningarna från 1948 och några årtionden framåt var alltså jämförbara. Den stora skillnaden var att de allra flesta judarna flyttade till Israel där de genast fick medborgarskap, medan palestinierna förpassades till flyktingläger i omkringliggande arabländer där de förvägrades medborgarskap. De blev statslösa.

Dömda till evig lägertillvaro

FN beslutade att upprätta ett särskilt organ för att ta hand om palestinska flyktingar. Det fick namnet United Nations Relief and Works Agency, UNRWA och etablerade flyktingläger i Libanon, Syrien, Jordanien, Västbanken (som hade ockuperats av Jordanien) och Gazaremsan som styrdes av Egypten fram till 1967.

Lägren blev en fälla för flyktingarna. I stället för att vara en tillfällig anhalt på vägen tillbaka till hemmet blev de en permanent förvisningsort. Arabförbundet med sina 22 medlemsstater slog fast att palestinierna hade en absolut rätt att få återvända till sina hem i Israel (eller den sionistiska enheten, som landet kallas av dem som vägrar erkänna Israel) och därför skulle de inte erbjudas medborgarskap i de länder de befann sig i som flyktingar. Rätten till återvändande har legat fast som ett krav i alla förhandlingar rörande Palestinafrågan. Det har i 70 år bromsat fredsuppgörelser och någon förändring kan inte skönjas.

Den palestinska rörelsen PLO med sin ledare Yassir Arafat förkunnade tidigt att de palestinier som bor i östra Jerusalem, som annekterades av Israel efter kriget 1967, förvandlas till femtekolonnare om de söker israeliskt medborgarskap. I stället ska de tvingas leva hela livet som statslösa, utan medborgerliga rättigheter, resedokument eller rösträtt.

I stället ska de tvingas leva hela livet som statslösa, utan medborgerliga rättigheter, resedokument eller rösträtt.

Arabstaternas vägran att ge palestinska flyktingar medborgarskap har upphöjts till en dygd. Att göra palestinier till medborgare i exempelvis Libanon eller Irak skulle vara att förråda den palestinska kampen, enligt gängse retorik. Arabledare har i flera decennier med skälvande brösttoner proklamerat att de aldrig, aldrig skall förråda palestinierna genom att ge dem medborgarskap. Ett budskap som omvärlden har köpt utan att blinka.

UNRWA å sin sida har bestämt att flyktingskapet skall ärvas. Ett barn till en palestinsk far som är registrerad hos UNRWA föds till flykting, vilket innebär att det i dag finns ungefär fem och en halv miljoner palestinska flyktingar enligt den definitionen. Nästan samtliga klassas som statslösa sedan födseln. Man talar nu om femte generationen palestinska flyktingar.

En bråkdel av de statslösa palestinierna, endast de allra äldsta, har någonsin varit på de platser i Israel som deras politiska företrädare kräver att de skall få ”återvända” till.

Om en sådan person som har ärvt sin statslöshetsstatus tar sig till Sverige, söker asyl och får avslag så kan denne i de flesta fall inte avvisas av olika skäl. Libanon, exempelvis, är till och med ovilligt att ta emot egna medborgare som utvisas från Sverige. För statslösa är det praktiskt taget omöjligt att bli insläppta i Libanon efter avvisning eller utvisning. Sverige har fått kritik från Human Rights Watch efter att ha försökt avvisa statslösa palestinier till Gulfländerna, där de inte släpps in.

Men nu skall alltså deras möjlighet att få uppehållstillstånd i Sverige stärkas med den nya lag som föreslås i den statliga utredningen.

Stapla flyktingar på hög

UNRWA:s policy att låta flyktingskapet gå i arv och på det viset se till att producera ständigt flera statslösa individer går stick i stäv med FN:s övriga hållning som handlar om att inom några år kraftigt reducera antalet statslösa i världen. Det framstår som egendomligt att Sverige skall stödja UNRWA med drygt 300 miljoner kronor om året (vi är en av de fem största givarna) när FN-organets verksamhet är så hårt politiserad och så tydligt syftar till att låsa fast människor i en permanent statslös flyktingtillvaro, som till och med överförs till deras barn.

Palestinierna är inte de enda som tvingas uthärda en hopplös flyktingtillvaro utan grundläggande rättigheter. Att tvinga människor som flyr att bosätta sig i läger är ett sätt för stater att slippa lösa de grundläggande frågorna som har skapat flyktingsituationen. Man har myntat begreppet warehousing refugees, flyktingförvaring. Det underlättar ofta logistiken kring den hjälp som kan erbjudas fördrivna människor. När alla är samlade på en plats kan man anlägga en väg dit, frakta mat och förnödenheter, bygga kliniker och skolor och enkelt nå dem som är berättigade till stöd.

Att tvinga människor som flyr att bosätta sig i läger är ett sätt för stater att slippa lösa de grundläggande frågorna som har skapat flyktingsituationen.

Den stora nackdelen är att lägren har en tendens att permanentas och utnyttjas i politiska och mediala kampanjer. De palestinska flyktinglägren är de tydligaste exemplen på det. Men det finns fler.

I södra Algeriet finns en plats som heter Tindouf. Det är en mycket ogästvänlig del av landet, praktiskt taget ren öken. Det är hett på dagarna och ofta kallt på nätterna. Där finns sedan mitten av 1970-talet ett antal läger som härbärgerar människor som flydde från Västsahara när landet ockuperades av Marocko. Det rör sig om cirka 100 000 individer totalt. Precis som palestinierna har de blivit schackpjäser i ett spel som få av dem kan överblicka och förstå. Deras politiska företrädare, organisationen Polisario, har tillsammans med den algeriska regeringen bestämt att de skall bo där under mycket svåra förhållanden. År ut och år in. Decennium efter decennium, allt i syfte att hålla den politiska frågan om Polisarios anspråk på Västsahara levande.

Fördrivna offras för den politiska kampen

Det skulle vara mycket lätt att naturalisera västsaharierna i det algeriska samhället, att ge dem medborgarskap. Därmed skulle varje individs problem vara enkelt att lösa, och det borde ha gjorts för 40 år sedan. Precis som andra algerier skulle de kunna utbilda sig, skaffa ett jobb, gifta sig och köpa ett hus. Men om det skedde skulle Polisario tappa allt stöd från omvärlden, när det inte längre fanns några nödlidande flyktingar att tycka synd om. Därför måste nöden permanentas och västsaharierna ingå i den stora gruppen statslösa i världen.

Det görs återkommande reportage i svenska medier om Västsahara och flyktingarna i Tindouf, men jag har aldrig tagit del av något som problematiserar lägertillvaron och den politiska konflikt som den är kopplad till. Inte där och inte heller i Mellanöstern. Det tycks vara en blind fläck för svenska journalister. Varför bor folk fortfarande i läger efter alla dessa år? Varför får de inte bosätta sig var de vill inom landet? Varför får de inte bli medborgare i det land som tagit emot dem som flyktingar? Varför tvingas de av sina politiska företrädare att leva i fattigdom och misär i stället för välstånd och värdighet? Dessa frågor ställs aldrig.

Gör tankeexperimentet att Sverige under den stora asylinvandringen 2015 hade upprättat läger i exempelvis Norrlands inland, gigantiska stugbyar som kunde härbärgera hundratusentals människor, och tvingat alla asylsökande att bo där för evärdlig tid, eller åtminstone så länge konflikterna i deras hemländer pågår. Förbjudit samtliga att bosätta sig någon annanstans i landet och sett till att FN tog hela kostnaden med matransoner och praktiska bestyr. Så ser det ut på de flesta håll i världen.

30 000 statslösa i Sverige

För att återknyta till den svenska asyldebatten så kan man konstatera att frågan om praktiska verkställighetshinder vid avvisning eller utvisning är mycket större än den kanske framstår som vid första betraktande. Vi har asylsökande som Akilov som inte kan avvisas därför att de riskerar straff i sitt hemland. Därutöver har vi enligt UNHCR omkring 30 000 statslösa människor i Sverige. De flesta är palestinier från Syrien, alltså folk som har flytt hit relativt nyligen.

Många av dem beviljas uppehållstillstånd men de som inte får asyl förväntas lämna landet. Om de inte gör det så blir de ett fall för gränspolisen, som då kommer att konstatera att det sällan är möjligt att avvisa dem. Alltså på grund av praktiska verkställighetshinder. Samma sak om de begår brott. De kan oftast inte utvisas. De blir kvar här.

Samma sak om de begår brott. De kan oftast inte utvisas. De blir kvar här.

Sammanfattningsvis är det följaktligen så att vi har ett system där Sverige genom stöd till FN:s organ UNRWA bidrar till ständig nyproduktion av statslösa människor. När dessa söker sig till Sverige skall det, enligt utredningsförslaget, ”tydligt framgå av utlänningslagen att hänsyn ska tas till praktiska verkställighetshinder redan i grundärenden och att uppehållstillstånd får beviljas av sådana skäl”. De har sålunda större chanser att få stanna just därför att de är statslösa. Det är extremt svårt att avvisa eller utvisa dem, även om de är gravt kriminellt belastade och kan misstänkas planera brott i Sverige.

Det finns ingen anledning att tro att detta kommer att skapa mer ordning och reda i asylmottagandet. Däremot kommer det juridiska problemet med de outvisningsbara att försvinna med ett pennstreck.