DEBATT: Den verkliga orsaken till Venezuelas kris

När svensk media har uppmärksammat krisen i Venezuela har den rapporterat symptomen, men undvikit orsakerna. Att landet med störst oljereserver i världen drabbats av hyperinflation, misär, hunger, brist på medicin, brottslighet, utvandring och korruption beskrivs tydligt. Men som Näringslivets medieinstitut (NMI) har visat i sin nya rapport, beskriver svensk media oftast krisen som ett resultat av fallande oljepriser, i stället för att fördjupa sig i den verkliga orsaken.

Grunden för dagens kris lades för tjugo år sedan av Venezuelas dåvarande president Hugo Chávez. När han blev president 1999 gjorde han sig av med mindre samarbetsvilliga kongresser och skrev om konstitutionen för att kraftigt stärka presidentens makt. Det infördes nya ekonomiska reformer som tillät bland annat expropriation och nationalisering. Det infördes också valuta- och priskontroller som avsevärt försvagade den inhemska produktionen.

1998 fanns det 800 000 företag som var verksamma i landet. Efter 20 år med Chavismo kvarstår endast 230 000 aktiva företag. Detta krig mot producenter och privat egendom förstörde 60 procent av landets näringsliv på mindre än tio år. Venezuela producerade 70 procent av sin egen konsumtion – i dag är siffran kring 25 procent. Genom nationalisering och destruktion av den privata sektorn har Chávez och hans anhängare skaffat större makt i landet.

Även om Venezuela och Nordkorea inte kunde vara mer olika när det gäller kulturer, folk och historia, har de hamnat i ungefär samma situation. Liksom de nordkoreanska autokraterna, hade Chávez inte som mål att berika Venezuela och dess folk, utan att uppfylla sina egna och sina förtrognas intressen. Den så kallade ”socialistiska revolutionen” designade en ekonomisk och politisk modell för att upprätthålla makten åt en begränsad elit som genom auktoritarism har kunnat extrahera landets resurser till egen förmån.

Detta krig mot producenter och privat egendom förstörde 60 procent av landets näringsliv på mindre än tio år.

Den nuvarande krisen kan betraktas som en del av en makaber medveten plan för att värna den egna makten oavsett konsekvenserna för befolkningen, konsekvenser som består av förtryck och fattigdom. Enligt den amerikanska tankesmedjan Brookings Institution kommer mellan 8–10 miljoner människor att ha lämnat Venezuela inom en kort tid – fler än den syriska flyktingkrisen. Att de mest fattiga och styrbara människorna blir de som stannar kvar i landet verkar vara en del av denna otäcka plan. Kuba har gjort en liknande ”politisk rensning” i nästan sex decennier och på så sätt förstärkt diktaturen.

Det är absolut nödvändigt för Venezuela att ta sig ur den negativa utvecklingen, där makthavarna främst ser till sin egen vinning och eliminerar all självständig form av politisk och ekonomisk aktivitet som hotar deras elit. Landet måste föras närmare en mer inkluderande institutionell miljö och rekonstruera den nationella produktionsapparaten. Det  kommer dock inte att ske innan regeringen byts ut och demokratin återupprättas.

I denna process har det internationella samfundet en viktig roll att spela. För närvarande arbetas det mot en koordinerad lösning: en explicit vägran att erkänna Chávez efterträdare Nicolás Maduro som president i landet. Regeringens riktlinjer syftar till att vidmakthålla en korrupt och förödande elit som har anklagats för smuggling och internationell narkotikahandel.

Sverige har undertecknat den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. I linje med den bör svensk media rapportera med stark och tydlig röst om kriminella politiker runtom i världen och hur deras politik drabbar medborgarna. Underlåtenhet att kritisera Venezuelas diktatur och att se bort från de systematiska kränkningarna av de mänskliga rättigheterna är inte mycket bättre än att vara medbrottsling till dessa brott.