DEBATT: Genusvetenskapens kritiker bär inget ansvar för våldsverkarna

Frågor om akademisk frihet och forskarens roll i samhället står plötsligt högt på agendan. Men orsakerna till att diskussionerna går heta just nu är av sorgligare art: den akademiska friheten är på många håll under belägring.

Veckan före jul hängdes en påse med ett misstänkt ”farligt föremål” på dörren till Nationella sekretariatet för genusforskning, en enhet vid Göteborgs universitet. Lokalerna fick utrymmas, men föremålets visades efter teknisk analys vara en ofarlig attrapp. GU-anställda kunde i sammanhanget vittna om att de olyckligt nog får motta hot och hat i en strid ström.

Händelsen har utlöst en rad starka reaktioner från opinionsbildare och akademiker. Exempelvis skrev Andreas Gustavsson en ledarartikel i ETC med budskapet att debattörer som Ivar Arpi måste ta ansvar. Arpi har i artiklar på Svenska Dagbladets ledarsida granskat vad han anser ha blivit en ”överkyrka” vid svenska lärosäten, nämligen genusvetenskap och feminism. Gustavsson tycks mena att våld och hot är en logisk fortsättning på genuskritiken med andra medel.

Man kan ha synpunkter på Arpis granskningar, liksom på bilden som förmedlas på svenska ledarsidor av humaniora och genusvetenskap som genompolitiserade flumnästen. Övertoner och överdrifter saknas inte där. Men det är inte den viktiga sensmoralen i historien med bombattrappen vid Göteborgs universitet. Den är i stället följande:

Varken Ivar Arpi eller någon annan seriös debattör som kopplats ihop med attrappen har uppmanat till våld eller hot. De har bildat opinion. Sådan bemöter man med granskning, kritik och egen opinionsbildning, inte genom att frammana bilden av att bomber är den politiska debattens givna förlängning.

Saker som sägs i en debatt kan inte påstås vara en tillräcklig förklaring till att enskilda tar till våld.

Det finns inget enkelt kausalt samband mellan språkliga utsagor och andra personers handlingar, om utsagorna inte på något enda substantiellt vis har med handlingarna att göra. Till saken hör också att polisen ännu inte har gripit någon misstänkt för påsen som hängdes på sekretariatets dörr. Motivet är okänt, även om man kan spekulera kvalificerat. Det förminskar inte det allvarliga i händelsen, men det borde stämma till eftertanke hos debattörer som tvärsäkert uttalar sig om gärningsmannens bevekelsegrunder eller vad som kan ha påverkat honom.

Det är visserligen ingen orimlig tanke att debattklimatet påverkar hur människor tänker och agerar. Det är sådana spännande men svårfångade mekanismer som språkvetare och andra forskare har analyserat som ”diskurs”. Den tyskjudiske forskaren Viktor Klemperer skrev mycket övertygande i sin bok LTI. Tredje rikets språk (på svenska 2006) om hur språket i den nazityska offentligheten förråades allt mer under 1930- och 40-talen. Den intensiva propagandan i Tredje riket underlättade sannolikt Hitlerregimens krig och folkmord.

Kognitivt orienterade lingvister som George Lakoff och Elisabeth Wehling har på senare år forskat om hur kognitiva tolkningsramar eller ”frames” framkallas och underbyggs av vissa ordval. Wehling går i sin bok Politisches Framing (Herbert von Halem Verlag, 2016) så långt som att hävda att vi människor inte kan tänka utanför givna tolkningsramar.

Ansvarsfrågan är dock en annan. När någon tar till våld eller hot i ett demokratiskt samhälle kan det inte rimligen ses som ett av omständigheterna framtvingat svar på åsikter som cirkulerar i offentligheten. Det är snarare ett avsteg från civilisation och anständighet.

Saker som sägs i en debatt kan inte påstås vara en tillräcklig förklaring till att enskilda tar till våld. Det krävs något mer, något som finns hos hotarna och våldsverkarna själva och för vilket de själva bär ansvar. Annars blir det svårt att förklara varför de allra flesta människor som exponeras för genuskritiska åsikter inte skriver hotmejl eller placerar ut bombattrapper på universitetsdörrar. Därför kan ansvaret inte åvila vare sig Arpi eller någon annan kritiker av genusvetenskap och feminism.