Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Den mest hatade mannen på brittiska campus

Identitetspolitiken gör studenter till ”Stepford wives”, våldtäktskultur existerar inte vid campus, antimobbningkampanjer har gått för långt och det är oroande att dagens unga dricker och röker allt mindre. Möt Brendan O’Neill, redaktör för den brittiska webbtidningen Spiked, som menar att vi inte bara har en rätt att provocera, utan en skyldighet.

När man googlar Brendan O’Neill får man fram hans Wikipediasida, hans sida på Spiked, och sedan: ”Möt Brendan O’Neill – den mest hatade mannen på brittiska campus”.

Jag hittar den mest hatade mannen på brittiska campus i en hotellobby i Stockholm, på besök i Sverige för en konferens. Med tanke på hur många som de senaste åren har hamnat i skottlinjen för brittiska universitetsstudenters hat – inklusive berömda feminister som Germaine Greer och Linda Bellos – frågar jag vad man egentligen måste göra för att bli den allra mest hatade. Brendan skrattar till.

– Vad man måste göra? Jag blev hindrad från att debattera abort vid Oxford University 2014. Jag skulle debattera för rätten att göra abort mot en annan man som var emot. Det visade sig att enligt Oxfords feminister kan inte två män, eller ”personer utan livmoder” som de kallade oss, debattera abort. Så de hotade att blockera debatten och universitetet gav efter och ställde in den.

– Det här är ett väldigt bra exempel på allt som är fel på campus just nu. Identitetspolitik, idén att man bara kan uttrycka en åsikt om man har rätt könsorgan, hudfärg eller religiös bakgrund, censurviljan och hur universitet är mer än villiga att låta studenterna få sina censurkrav igenom. Så jag skrev en text i The Spectator med rubriken ”The Stepford Students”, den fick enorm spridning, och nuförtiden är det protester varje gång jag besöker ett campus. Folk hatar mig eftersom jag försvarar yttrandefrihet i alla situationer, inga om och inga men.

”Yttrandefrihet som inte gäller alla yttranden, alla idéer och alla ideologier är inte yttrandefrihet.”

Trots sin fientliga inställning till yttrandefrihet brukar inte studenter betrakta sig som fiender till yttrandefrihet. De missförstår bara vad det egentligen handlar om.

– Yttrandefrihet som inte gäller alla yttranden, alla idéer och alla ideologier är inte yttrandefrihet. Det är yttrandelicens. I väst lever vi i allt högre grad i ett system där vi vet att det finns saker vi får och inte får säga. Vi yttrar oss med licens, beroende på vad det är vi säger, och det är inte yttrandefrihet.

Ett par månader innan han blev hindrad från att tala i Oxford befann sig Brendan O’Neill i Cambridge för att delta i en debatt om religiös frihet. Veckan innan hade han väckt uppmärksamhet genom att kritisera samtyckesklasser på campus, det vill säga den utbildning i sexuellt samtycke som alla förstaårsstudenter vid Oxford och Cambridge tvingas delta i.

– Det är ironiskt att man har obligatoriska klasser om samtycke. Rätt kafkaeskt. Så jag skrev att man inte borde gå på de här lektionerna, och efter debatten i Cambridge var det ett gäng på omkring femton studenter som bokstavligt talat omringade mig och var rasande över den där artikeln. De berättade för mig om det stora antalet våldtäkter på campus – som jag tror är kraftfullt överdrivet – och de unga männen i gruppen påstod att unga män som kommer till universitetet ofta inte vet att våldtäkt är ett brott, vilket är löjligt; alla vet att våldtäkt är ett brott.

– Och de hade liksom glasartade ögon. Vad jag än sade verkade det gå rakt igenom dem. Till slut var det en som sade ”Jag kan inte längre delta i den här konversationen”, och de vände sig bort på ett väldigt robotartat sätt. Så jag tänkte att det här känns lite som i Stepford Wives [Ira Levins kultsatir om en amerikansk småstad inser där alla hemmafruar agerar som om de vore hjärntvättade eller robotar].

”En person bland åhörarna blev triggad på riktigt. Hon hyperventilerade.”

Brendan O’Neills förmåga att provocera sträcker sig bortom debatten om yttrandefrihet på campus. När hans brorsdotter kom hem från skolan med en miljöchecklista och gick på patrull i huset för att se om sopkorgarna var felaktigt arrangerade eller TV:n i det förhatliga standby-läget, skrev han en text om ”ekobarnspioner”. När Toryregeringen föreslog att man ska få ändra kön på sitt födelsecertifikat (i stället för enbart i sitt pass) liknade han det vid Sanningsministeriets minneslucka i 1984. Dessutom försvarar han Brexit.

Vilket av de ämnen du skriver om gör folk allra argast?

– Vid ett tillfälle fick jag en påse mänsklig avföring i posten. De lämnade påsen personligen, så de måste ha besökt mitt kontor, och stämplad på påsen var en artikel jag skrivit i The Telegraph om välfärdsstaten. Det fick mig att inse att det nu för tiden verkligen är omöjligt att förutse vad som kommer att göra folk förbannade.

Artikeln handlade om hur man förr fann många av välfärdsstatens beskaste kritiker i Storbritannien till vänster. De var (befogat) oroliga att välfärdsstaten skulle institutionalisera arbetslöshet och fattigdom när de hellre ville arbeta och vara oberoende.

– Detta glömmer folk ofta i Storbritannien, så jag skrev den här texten för The Telegraph för att påminna dem. Och fick en påse bajs i posten. Det är faktiskt helt bisarrt.

Den mest hatade mannen på campus lutar sig tillbaka i fåtöljen med ett ansiktsuttryck som antyder att han erinrar sig den oönskade posten, så jag bestämmer mig för att styra in samtalet på något mindre oaptitligt.

Vilka psykologiska mekanismer tror du det är som driver den censurivriga millenniegenerationen?

– Det är en bra fråga. Man brukar tala om snöflingor, vilket är en term jag egentligen ogillar. Den sätter för mycket fokus på de unga människorna själva. Alltför många som skriver om framför allt campusproblematiken lägger för mycket vikt vid millenniegenerationen, dessa arga, narcissistiska, irrationella ungdomar. Jag är mer intresserad av hur de blev som de är.

Enligt Brendan är millenniegenerationen produkten av en socialiseringsprocess och ett utbildningssystem som kultiverar den arroganta övertygelsen att man har rätt att skyddas från allt man inte gillar.

– Unga människor var inte alltid såhär. Förr var de rätt liberala, framför allt på 60- och 70-talen: öppensinnade, villiga att experimentera, redo att sparka mot auktoriteter snarare än att kräva auktoritetens snuttefilt för att skydda sig från idéer de ogillar.

– Förändringen handlar inte bara om en irrationell ny generation. Jag tror det västerländska samhället har tappat tron på sina grundläggande värderingar: upplysning, demokrati, frihet och öppenhet. I stället föredrar man teknokrati, begränsad yttrandefrihet och barnvaktsstat. Då är det inte överraskande att unga människor som föds och uppfostras i en sådan miljö blir därefter.

”Vi har i princip tänjt ut barndomen hela vägen genom 20-årstiden och 30-årstiden.”

Till exempel berättar vi för barn i dag att ord kan skada dem precis lika mycket som våld. Det skapar en generation som på fullt allvar upplever elaka (eller bara kritiska) ord på samma sätt som fysiskt våld.

– När jag talade i Oxford nyligen såg jag detta i verkligheten. Det var som något ur en religiös berättelse. En person bland åhörarna blev triggad, vilket är en fras vi hör hela tiden, ibland till och med som ett skämt, men den här kvinnan blev triggad på riktigt. Hon hyperventilerade. Min första instinkt var att det här är löjligt, hon behöver helt enkelt växa upp, men sedan insåg jag att det faktiskt var en allvarlig situation. Hon kunde inte andas ordentligt.

Vad hade du sagt, egentligen?

– Hon frågade om problemen med våldtäktskultur på campus och jag svarade att jag inte tror våldtäktskultur existerar. Våldtäkter existerar och de är förskräckliga brott, men ”våldtäktskultur” är en orimligt bred term som i princip har kommit att bli ett modernt ord för ”ondska” och används för att ge grönt ljus åt censur. Alla möjliga tidningar och låtar och idéer och talare kan anses bidra till våldtäktskultur och därmed hindras från att yttra sig.

– Det är vad jag sade, och den här unga kvinnan i publiken kunde inte andas och gjorde hemska väsande ljud. Hon behövde få hjälp att lämna rummet. Det fick mig att inse att många av de här människorna inte hittar på. De känner sig verkligen fysiskt skadade av idéer de inte håller med om. Det är galet, och det gjorde mig så obekväm. Jag tror att den sociala infrastruktur de här människorna har vuxit upp inom har skadat dem ganska ordentligt.

Jag får intrycket att föräldrar berättar för sina barn att ord kan skada så att barnen inte ska bli mobbare, men problemet är att barn är rätt elaka varelser, så många av dem reagerar med ”Jaså, kan de?”. Och då har man samtidigt berättat för deras stackars offer att ord är våld.

– Precis. Jag har verkligen problem med antimobbninginsatser i skolan. Jag är inte för mobbning, tro mig, det är något hemskt. Men… Jag var och talade på Eton [Storbritanniens mest anrika internatskola] för ett par år sedan om tankefrihet, yttrandefrihet och hur man går från att vara en pojke till att vara en man. Det kräver självkontroll, förmågan att tänka självständigt och att man inte är rädd för andra människor och andra idéer.

Du gjorde en Jordan Peterson före Jordan Peterson?

Haha, så kan man se det. Men det var en sak jag sade som fick alla lärarna att liksom resa ragg, och det var när jag sade att mobbning har blivit ett för brett begrepp. Alla möjliga dåliga beteenden barn emellan omdefinieras nu som mobbning, och anses kräva att en vuxen ingriper. Så barn har inte längre något utrymme att träna på att stå upp för sig själva och lära sig sådana förmågor de behöver ute i livet. När de sedan blir 18 eller 19 har de i dag ofta inte något råmaterial till vuxenlivet, som självförtroende och villighet att komma i kontakt med svåra idéer. Och utan det gör man aldrig riktigt övergången från barndom till vuxenliv.

Där har vi alltså den identitetspolitiska millenniegenerationens verkliga problem:

– Vi har i princip tänjt ut barndomen hela vägen genom 20-årstiden och 30-årstiden. Övergången sker aldrig riktigt mellan att vara hjälplös och beroende av sina föräldrar, och att vara en fri varelse. Och detta har givit upphov till en hemsk ny generation. Inte alla, förstås, men några.

”De trygga rummen håller på att expandera bortom campus.”

Det kan även ha givit upphov, menar Brendan, till en parallell trend: ab-fab-generationen. Termen kommer från Absolutely Fabulous, en brittisk TV-serie från 90-talet där kvinnorna i 40- och 50-årsåldern dricker, festar och ibland konsumerar narkotika, medan dottern i övre tonåren, som Brendan uttrycker det, ”var stel och fantasilös, bar hemska beige koftor och aldrig drack eller knarkade”.

– Och nu är det hur Storbritannien faktiskt ser ut. Den äldre generationen lever fortfarande livet, dricker och festar – vi hör ofta om krisen med medelålders alkoholkonsumtion – medan den yngre generationen dricker mindre, röker mindre och har sex allt senare. Det deprimerande är att jag tror det här speglar den överkänslighet och rädsla för att alla möjliga saker kan skada en som präglar millenniegenerationen. Man låter bli att ta risker, även om det bara handlar om att gå ut och dricka en kväll.

Så vad tror du, kommer Stepford-studenterna att växa upp och anpassa sig till vuxenvärlden till slut, eller kommer de i stället att anpassa vuxenvärlden till sig själva?

– Jag är rädd för att de inte kommer att växa upp ordentligt. Vi ser redan hur den generation vi skapat håller på att etablera sig inom media, i politiken och i företag och tar sina idéer med sig. De trygga rummen håller på att expandera bortom campus.

Brendan nämner Penguin Random House, förlaget som nyligen bestämde att all ny personal och alla författare i Storbritannien måste ”spegla” det brittiska samhället, föga överraskande genom att ha rätt procentandelar kvinnor och män, etniska grupper, samhällsklasser och handikappade. När Lionel Shriver, författaren till Vi behöver prata om Kevin (2003), skrev en kritisk text om beslutet förlorade hon sin position som domare i tidningen Mslexias årliga novelltävling. Enligt tidningens grundare Debbie Taylor skulle Shrivers åsikter – det vill säga att kompetens är viktigare än kön – alienera kvinnor, vilket inte är förenligt med Mslexias ambition att ”erbjuda ett tryggt rum för alla kvinnliga författare”.

– Det här är den kultur vi lever i nu, säger Brendan bistert.

– Identitetspolitik tas för given till den grad att ett förlag kan säga att de kommer att anställa folk baserat på deras kön och hudfärg, och den som kritiserar beslutet kan få sparken från ett jobb. Det är det här jag menar med att de trender som skapade den lättkränkta generationen nu håller på och ekar i resten av samhället.

– Om fem eller tio år är risken att vi i praktiken alla lever på campus. Och det blir ju särskilt trist för mig i egenskap av den mest hatade mannen på campus.

”Vi har en skyldighet att provocera.”

Apropå kön och hudfärg har du ju det så kallade privilegiet att vara en vit man, samtidigt som du har skrivit mycket om feminism och identitetspolitik. Det gör det förstås lättare för identitetsvänstern att avfärda dig, men samtidigt förmodar jag att det provocerar mer, vilket ju bidrar till ditt genomslag. Så är det, i sammanhanget, en välsignelse eller en förbannelse att vara en vit man?

– Jag tror det kan vara båda delarna. På sistone, framför allt vad gäller feminism, har det känts mer som en förbannelse än en välsignelse eftersom det är så lätt att avfärda män i allmänhet och vita män i synnerhet när man talar om de här frågorna. Jag har deltagit i radiodebatter med feminister som vägrar bemöta mina argument över huvud taget, utan bara sitter och påpekar för mig vad jag har för kön och hudfärg.

– Att människors åsikter bedöms utifrån deras kön och hudfärg är en av de viktigaste sakerna att utmana, annars kommer vi att falla tillbaka i de rasmässiga biologiska fack som människor så länge kämpat för att undkomma. Det här är en av de sakerna som oroar mig mest med så kallad vänsterpolitik i dag. Den verkar fast besluten att återupprätta den rasbaserade världsbild som tidigare generationers vänster bekämpade.

Orsaken till formuleringen ”så kallad vänsterpolitik” kan vara att Brendan O’Neill själv kommer från en radikal vänsterbakgrund. Enligt honom behöver det inte stå i kontrast till hans intresse för frihet, autonomi och individualism. Spiked, som driver en avgjort frihetlig linje, växte fram ur en tidning som hette Living Marxism och drevs av Revolutionary Communist Party.

2015 gav Brendan ut en samling av sina texter i Spiked och andra tidningar med titeln A Duty to Offend. Titeln är hämtad från ett tal han höll i Oxford 2015, när han blivit hindrad från att dyka upp och tala men blev bjuden tillbaka av studentunionen för att försvara rätten att provocera. Hans motdebattörer var, talande nog, studenter.

– Rätten att provocera är motorn bakom mänsklig utveckling. Varje bekvämlighet och frihet vi har i dag är en gåva från någon som tidigare var beredd att ifrågasätta idéer som att solen kretsar runt jorden eller att kvinnor är underlägsna män eller att det är moraliskt fel för två män att ha sex.

– Så jag talade om hur nödvändig rätten att provocera är. Men när vi lever i så kulturellt och politiskt kvävande tider, när allt vi gör och säger granskas, behöver vi gå bortom rätten att provocera. Nu har vi faktiskt en skyldighet att provocera.

Man kan inte säga annat än att han har lyckats.