Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

DEBATT: Hoppas inte på EU-reform

Det är lönlöst att tro att EU-projektet kan återfå sin förut hälsosamma skepnad genom nedbantningsreform. Talet om förutsättningslös EU-reform är ett låtsasspel som alltid leder till ännu mera EU, skriver Mark Brolin, omvärldsstrateg och författare.

Bild: Sébastien Bertrand.

En växande skara väljare har insett att det existerar ett avgrundsdjup mellan EU-federalisternas teoretiska löften och den praktiska verkligheten. Däremot är det många som fortfarande tror att EU hanterar reforminitiativ förutsättningslöst och att det är fullt möjligt att backa bandet tills EU är mer i linje med vad inte minst svenska väljare röstade ja till år 1994: ett ekonomiskt samarbetsprojekt utan en gigantisk politisk överbyggnad med icke-folkvalda i nyckelpositioner. Visst vore ett sådant utvecklingsscenario önskvärt, men det finns fem skäl till att nedbantningslinjen inte existerar, på riktigt, under några så kallade reformrundor.

För det första saknas nedbantningsviljan inom både EU-apparaten och nationella förvaltningsapparater. Varför? För EU erbjuder lukrativa karriärmöjligheter för politiker och tjänstemän samt mindre arbetsinsyn. Byråkratisk egennytta, dold bakom en rosenskimrande ideologisk rökridå, förklarar varför ingen byråkrati i världshistorien bantat sig själv.

För det andra kan EU-administratörerna betraktas som mästare på att omvandla reformkrav till krav på ytterligare fördjupning. Sådant går till som alltid när en maktkoloss droppvis ackumulerar mer makt. Närstående akademiker och andra experter får betalt, med skattebetalarnas pengar, för att analysera problemet ”objektivt”. Vilket, som av en händelse, alltid utmynnar i samma konklusion: fortsatt maktcentralisering.

Byråkratisk egennytta, dold bakom en rosenskimrande ideologisk rökridå, förklarar varför ingen byråkrati i världshistorien bantat sig själv.

För det tredje är reformtal utan sting den vanligaste hållningen bland den politiska sfärens många helgarderare. Tänk dig själv att du är karriärpolitiker. Snabbt inser du att inom partiet är tilltron till EU befäst sedan decennier tillbaka, samt att karriärdöd kanske väntar om du på allvar profilerar dig som EU-kritiker. Samtidigt växer EU-missnöjet i väljarkåren. Så vad gör du? Jo, du levererar några till intet förpliktigande plattityder kring reform. Vilket betyder att federalisterna behåller dirigentpinnen trots att det utåt kan förefalla som om reformstödet ökar.

För det fjärde är den enda starka reformivraren, Storbritannien, på väg ut ur EU. Orsaken? EU erbjöd bara kosmetiska småsmulor när britterna krävde nedbantningsreform. Bevisligen hakade vare sig Sveriges regering eller opposition på det brittiska reforminitiativet, trots att det är lätt att argumentera att Sverige – en annan exportberoende nettobidragsgivare utanför eurozonen – hade all anledning att göra gemensam sak. Utsikterna att samma politiker ska kräva sådan reform, efter att Storbritannien sagt tack och adjö, är då obefintliga.

För det femte talar empirin ett bedövande tydligt språk. Hela EU:s historia, nu snart kvartssekellång, kan nämligen betraktas som en enda lång räcka av ”förutsättningslösa” reforminitiativ. Slutresultatet? Samtliga(!) stora reformrundor har utmynnat i ännu mera EU.

”Reform” har aldrig existerat i annan form än som en opportunistisk charad som federalisterna konsekvent utnyttjat som ett utvidgningsvapen. Egentligen bör det inte förvåna. Bysantinska maktkolosser har aldrig någonsin haft ett backläge. EU är inget undantag. Med all sannolikhet kommer därför den tillspetsade situationen mellan EU-federalister och väljarkår att bestå. Europaprojektet, som en gång i tiden bidrog till politisk stabilitet, lever i dag på gamla meriter.