DEBATT: Sabuni förtjänar partiledarposten

Sällan har ett val mellan två partiledarkandidater varit ett så tydligt val om ett partis framtid som mellan Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag. Johan Pehrson ska samtidigt ha en eloge för att ha varit den kanske mest underhållande partiledarkandidaten någonsin, åtminstone i Folkpartiet.

Vägvalet Liberalerna står inför kan till största del kokas ned till invandring och integration. Det är till stor del denna fråga som gjorde Lars Leijonborg till Leijonkungen i valet 2002 och det är den fråga som Liberalerna ansvarade för under åtta år i Reinfeldts regering tillsammans med Moderaterna. Här syns skillnaderna tydligast mellan partiledarkandidaterna.

Sabuni har visat att hon vill ompröva viktiga delar i den tidigare analysen och i en uppmärksammad intervju i Expressen valde hon att ifrågasätta överideologin om strävan efter ett mångkulturellt samhälle. Trots att Sabuni själv har nyanserat uttalandet i efterhand har det misstolkats, framför allt av vänsterdebattörer som försöker stämpla Sabunis uttalande som högerpopulistiskt.

Många i Sverige lever fortfarande i en blind tro på att integrationen ska lösa sig av sig själv, bara man ger den lite tid.

Sverige skulle tjäna på en mer intellektuellt hederlig debatt än så. För det första är det viktigt att ha en distinktion mellan ett mångkulturellt och ett multietniskt samhälle. Motsatsen till det mångkulturella samhället behöver inte vara, som SD menar, en homogen etnisk nationalstat. Tvärtom kan ett samhälle med människor av olika härkomster existera utan att det accepterar vilka kulturyttringar som helst, men där man slår vakt om en gemensam medborgerlig kultur som bygger på vissa fundamentala principer.

Afroamerikaner i USA har till exempel inga parallella rättsystem i sina bostadsområden av det slag som uppstått genom klanstrukturer i svenska förorter. Till stor del beror detta på att afroamerikaner sedan länge är en del av en stark amerikansk enhetskultur som till stor del utgår från gemensamma konstitutionella fri- och rättigheter.

Insikten om behovet av sådana gemensamma värderingar har tjänat liberalismen väl historiskt. Tack vare det har USA, men också till exempel Frankrike, historiskt lyckats förena olika etniciteter i ett demokratiskt samhällsbygge utan att etniska konflikter tagit överhanden. Frankrike valde sin första mörkhyade parlamentsledamot 1914 och USA fick sin första svarta senator redan 1870. Sverige fick sin första svarta riksdagsledamot först 2002: Nyamko Sabuni.

Medan andra länder sedan länge insett behovet av gemensamma värderingar, symboler och gemenskaper för att värna det liberala samhället lever många i Sverige fortfarande i en blind tro på att integrationen ska lösa sig av sig själv, bara man ger den lite tid. Det är en falsk förhoppning med potentiellt allvarliga konsekvenser.

Tvärtom riskerar polariseringen mellan grupper bara bli värre om liberala politiker inte ger ett konstruktivt alternativ till den demagogiska föreställningen om en etnisk nationalstat. Dagens liberala retorik är inte trovärdig eftersom den endast bygger på att försvara status quo.

Vi måste också ha en offensiv politik för att sprida frihetliga värderingar till alla delar av det svenska samhället.

”Frihet måste försvaras” var Liberalernas slogan i valet 2018, men det räcker inte med att bara försvara våra institutioner. Vi måste också ha en offensiv politik för att sprida frihetliga värderingar till alla delar av det svenska samhället. Det är denna nya, liberala vision som Sabuni tycks skissa på när hon ifrågasätter målet om det ”mångkulturella”. En tolkning av detta är att liberala, västerländska principer måste komma alla till del, även utanförskapsområdena. Klarar vi det målet, kan vi också klara att bygga ett samhälle med gemenskap mellan flera olika etniciteter och religiösa identiteter.

Sedan 2015 har några borgerliga partier försökt formulera en sådan vision, men med begränsad framgång. Centerpartiet sällar sig fortfarande ofta till de okritiska mångfaldsvurmarna, medan det i Moderaternas fall ofta slutar med ett överdrivet stort fokus på lag och ordning såsom förslaget med visitationszoner. Kristdemokraterna å sin sida ger sig främst på symbolpolitiska väderkvarnar, med budskap som att ”bevara julskinkan”.

Här finns fortfarande ett massivt utrymme för ett idédrivet, socialliberalt parti som vill ta sig an de stora frågorna om den sekulära statens framtid, kulturens relation till individen och medborgarskapets betydelse i ett multietniskt Sverige.

Den 28 juni ska Liberalernas ombud fatta det historiska beslutet om vem som ska få leda partiet och förhoppningsvis ge partiet ny livsluft efter år av politisk andnöd. Alla tre kandidater är utan tvekan erfarna och skickliga politiker men bara en av dem har vågat formulera en vision som vågar ifrågasätta gamla sanningar och ge liberalismen en chans i en ny tid. Hon borde ges chansen att leda partiet.